Ja vad kan gå fel med den kombinationen egentligen? Det enda som saknas är cowboys & zombies. Nu har jag spelat igenom mitt första spel till bloggserien "Retro i fokus" där jag alltså spelar igenom gamla retrospel. Om ni läste mitt tidigare inlägg om Retro i fokus så vet ni att första spelet i denna lilla serie blev The Ninjawarriors från 1994 till Super Nintendo, det visste redan ni som läste "inför retro i fokus-inlägget." Jag valde att återspela detta härliga retro-beat'em up eftersom jag gillade det när det fortfarande var rätt färskt för dryga 15 år sedan. Tyckte det skulle vara intressant att se om det höll än idag.
SNES-versionen från '94 bygger på arkadspelet The Ninjawarriors (som även portades till ett flertal andra plattformar) men spelen skiljer sig en hel del. I Japan släpptes det som "The Ninjawarriors Again" men i europa blev det som arkadspelet kort och gott "The Ninjawarriors." Spelet är utvecklat av Natsume som bland annat även utvecklade Harvest Moon och Lufia II till Super Nintendo. Det är ett klassiskt sidoscrollande beat 'em up. Originalet från '88 gjordes av Tatio.
Spelet går ut på att återskapa fred och ordning i ett förtryck samhälle genom att plocka ned fulingen Banglar på jorden och största hans regim som håller ett järngrepp om mänskligheten. Eftersom inget annat fungerar så försöker man göra detta genom att skicka ut tre prototyp-cyborgar ... ninjarobotar, yep, du hörde rätt. Den stora ninjan "Ninja," den kvinnliga ninjan "Kunoichi," och den smidiga ninjan "Kamaitachi." Jag blev lite nyfiken på namnen eftersom den stora klumpiga karaktären kort och gott döpts till Ninja medan de övriga två fått så prydliga namn, så jag försökte kolla upp de olika namnens innebörd. Kamaitachi är tydligen en demon ur japansk mytologi, den förekommer i många olika avbildningar men den vanligaste är tydligen en vässelliknande typ med vassa blad/knivar. Vilket känns relativt med tanke på att karaktären i spelet har just knivliknande armar. Kunoichi är kort och gott ordet för en kvinnlig ninja vilket i sin tur är namnet på specialiserade krigare från feodala Japan. Med det redde vi samtidigt ut Ninjas tråkiga men ändå tuffa namn.
Jag provade på alla karaktärer och Kunoichi och Kamaitachi var överlägset bäst, smidiga och snabba medan Ninja kändes mest som att köra en gocart med en ångvält. Stor och tuff men ruggit osmidig, alldeles för osmidig. Förutom att han är väldigt långsam i sina rörelser så kan han heller inte hoppa. Istället har han någon form av portabel raketmotor som gör att han kan lätta från marken eller glida framåt några meter. Kunoichi, roboten som är byggd som en kvinna och Kamaitachi som mest liknar en robotvariant av Edward Scissorhands känns hyfsat jämna och spelstilen med dem är ungefär densamma. Båda rör sig snabbt och har blixtsnabba attacker men Kamaitachi känns ändå som det vassaste strået med sina kniv eller svärdliknande armar. Eftersom att han kan rå på fiender bakom sig medan han matar slag framåt då "armarna" roterar runt axlarna. Alla har sin egna attacker och specialattacker liksom en varsin superattack som kan användas med jämna mellanrum så länge man ser till att inte bli knockad, då måste du bygga upp din superattackmätare på nytt. Tuffaste attacken måste vara den där Kunoichi svinger fienderna bakåt med håret (så ser det ut i alla fall,) där snackar vi girlpower ... girl-robopower, whatever.
Härlig musik om än snart väldigt enformig. Det bjuds på fin parallaxscrollning och det är hyffsat snygg grafik med miljöer som känns relativa till den lilla story som finns att tillgå. Jag körde igenom hela spelet på tre ganska korta sittningar så det är verkligen inget långt spel. Men jag kalgar in på längde, tio banor var alldeles lagom, fler banor skulle bara gjort det hela enformigt. Det är nämligen ingen variation att tala om i fråga om fiender eller banupplägg, militärer, apor och robotar och en boss i slutet av varje bana. Fråga mig inte hur aporna kommer in i bilden. Jag körde på den lättare av de två svårighetsgraderna som fanns att välja på och jag fick ändå nöta mig nästan tårögd på spelets slutboss men i övrigt kändes det hyfsat enkelt.
The Ninjawarriors känns som ett för sin tid bra och välgjort beat 'em up och jag uppskattar det tydligen fortfarande efter 15 år även om det var bra mycket häftigare på 90-talet. Då hade jag det Japanska spelet som skiljer sig lite från detta pga en censur. Man har tagit bort det gröna (!) blodet och de kvinnliga ninjafienderna som är med i den japanska originalutgåvan men i övrigt är de lika. Spelet och karaktärerna är ungefär lika platta som iPad, det hela inleds med en kort presentation av storyn sedan är det full fart utan dialoger eller berättande fram till slutet. Men vadå, hade någon förväntat sig något annat? Underhållande hur som helst och det känns som att det borde fått lite mer uppmärksamhet än det faktiskt fick. Har ni ett SNES eller möjlighet att spela spelet på annat vis så rekommenderar jag att ni försöker göra det, bra skit!
Postar ett nytt "inför" Retro i fokus-inlägg så fort jag bestämt mig för nästa spel!
httpv://www.youtube.com/watch?v=tRVvUMIz-pA