Silent Hill Shattered Memories från Konami är det sjunde spelet i serien och finns till Wii, PS2 samt PSP. Liksom i Silent Hill 1 så ser vi Harry Mason i huvudrollen sökandes efter sin dotter. Detta är min recension utav Wii-versionen.
Förvirrad i snöstormen I en katastrofal snöstorm kraschar Harry Mason sin bil i utankanten av den fridfulla lilla byn Silent Hill. När Harry kvicknar till efter smällen hittar han inte sin lilla dotter. Med en gammal ficklampa i högsta hugg ger man sig ut i snöstormen och ropar efter dottern bland gamla skrotade bussar och övergivna byggnader. Förvirrad springer man runt bland dörrar och rum utan att ha en aning om var man ska ta vägen och plötsligt sitter man hos en psykolog där man ska försöka reda ut sitt trasiga, förvirrade och halvt bortglömda liv. Och detta är storyn och de första inledande delarna i Silent Hill: Shattered Memories och det är i den stilen det fortsätter att utveckla sig under spelets gång.
Vidriga mardrömmar Om vart annat sitter du hos psykologen och svarar på frågor genom att skaka på huvudet eller nicka och du utför även lite olika test som han ger dig. Om vart annat springer du runt i Silent Hill som en nyvaken koma-patient med amnesia och söker efter lilla Cheryl med ficklampan som dit enda vapen. Och tro mig, ett större vapen skulle verkligen inte skada, för när du irrar runt i Silent Hill utan att knappt veta vad som är upp och ner så fryser ibland plötsligt allt och alla runtomkring dig till is och mardrömmen är ett faktum. När du hamnar i de så kallade mardrömmarna så gäller det att springa, springa, springa och springa. Spring så jäkla fort du kan, att titta på kartan är bara att glömma, finns inte tid. För överallt runtomkring dig, bakom och framför så dyker det upp vidriga små äckliga monster, eller troll eller vad man ska kalla dem, endast iförda sina. Får ett troll tag i dig så klamrar det sig fast med armar och ben och det enda som hjälper är att skaka dig loss genom att veva Wii-kontrollerna och fortsätta springa. Är du inte snabb så blir du snart översprungen av små vidriga troll och då är det kört. Målet med mardrömmarna är alltså att så fort som möjligt ta dig från punkt A till punk B utan att bli tagen av äckliga troll.
Medan du springer i mardrömmarna kan du ibland välta ner skåp, hyllor och annat bakom dig för att sinka trollen. Flåsar dom dig i nacken så kan du ibland som en sista utväg hitta garderober eller andra ställen att gömma dig i en stund. När du når punkt B så är mardrömmen över och du kan pusta ut tills vidare. Harry är förvirrad och ju djupare in i spelet man kommer ju mer vriden blir mardrömmarna.
Mardrömmarna i spelet är som i verkligheten: stressiga, äckliga, ja rent utsagt förjävliga och när man väl vaknat upp vill man aldrig tillbaka igen. Man bävar alltid för nästa mardröm och när världen runtom dig fryser så tänker man bara ”what the fudge”. I princip kan man säga att spelet består av tre olika huvuddelar, psykologen och mardrömmarna är två delar och den tredje delen är den då du vandrar runt fritt i Silent Hill och frågar du mig så är mardrömmarna klart den tråkigaste delen och jag hade hellre sett ett annat upplägg på den delen.
Krypigt värre Shattered Memories är en psykologisk thriller med den rätta känslan, på engelska hade jag kallat den för disturbing, vilket ord motsvarar det bäst på svenska? Obehagligt? Krypigt? Något åt det hållet. Både grafiskt och ljudmässigt så har de fångat en rätt obehaglig känsla som gärna kryper en inpå skinnet, speciellt om man spelar sisådär 2 på natten när alla andra ligger och sover.
Spelandet När man gå omkring som Harry i ett tredje-person-perspektiv så har man ju sin trogne ficklampa med sig som sitt enda sällskap förutom under de kortare stunder i spelet då man är i sällskap med andra karaktärer. Kontrollerna i spelet är bra och pricksäkra, känns nästan som att gå omrking med en riktig ficklampa. Ibland går det dock inte skaka av sig de där trollen hur mycket man än vevar och svingar kontrollerna, har kanske delvis med paniken att göra.
När man inte sitter hos psykologen så handlar det i princip hela tiden om att ta sig från en punkt till en annan, både i och utanför drömmarna. I mardrömmarna handlar det om att överleva och utanför mardrömmarna handlar det om att lösa pussel och gåtor och hitta rätt dörrar. Pusslen kräver i regel inte den som löser dem är raketforskare men det finns ett och annat som är lite klurigare än resten.
Så fort du är utomhus så är du i en snöstorm som lamslagit hela staden och så fort du är inomhus så är det bäcksvart, thank god for the flashligt. Snöstormen är faktiskt rätt mysig från andra sidan tvskärmen och lyser man med lampa framför sig så blir det snyggt belysta enstaka snöflingor som singlar ner framför en.
Effektfullt eller bara irriterande? Under hela spelet ligger det en slags svagt grynig film över bilden som för att förstärka känslan av att man kanske befinner sig i huvudet inuti någons minnen eller kanske som att man ser på en gammal film och jag tycker effekten träffat rätt, men jag kan även förstå om folk irriterar sig på den
Ofast flyter spelet bra men när man springer genom vissa dörrar, speciellt under mardrömmarna så kan det ibland rycka till, men inget alvarligt. Tyckte även snön såg ut att flyta bättre när man stängde av ficklampan när man rörde sig utomhus. Absolut inget man egentligen tänker på, det var mest bara att jag gick och lekte med on/off knappen på ficklampan och reagerade på det vid ett tillfälle.
Mobiltelefonen För att lösa de pussel som man stöter på när man styr Harry fritt så får man ta hjälp av detaljer i omgivningen och meddelanden på sin mobil, som kan vara både text och röstmeddelanden. Mobiltelefonen är en viktig detalj i spelet och man får hela tiden små minnesfragment i form av meddelanden till telefonen, sms, bilder och röstmeddelanden. Ser du en affisch på en vägg med ett telefonnummer på så kan du alltid ringa det från mobilen och få något form av svar.
Föränderliga dialoger och karaktärer Spelet är inte speciellt svårt och tar inte många timmar att klara. De partierna som ibland kan ta längre tid är vissa mardrömmar. Däremot så ändras dialoger och de karaktärer du möter i spelet baserat på de svar du ger till psykologen under spelets gång. Även slutet kan variera beroende på ditt spelande.
Det kan även vara så att det är fler aspekter som spelar in när det gäller detta, exempelvis hur du tittat på de karaktärer som du för dialoger med i spelet. Jag påbörjade spelet i två omgånger och upplevde detta eftersom jag svarade olika saker under det första mötet med psykologen. Gillar man spelet kan detta alltså vara en anledning till att spela igenom det mer än en gång. Mardrömmarna får mig dock att avstå från detta. Utmaning & Hållbarhet 6/10
Rätt känsla höjer betyget Grafiskt sätt så har jag sett snyggare spel till Wii men det betyder inte att grafiken är dålig, tvärtom så är den bra, men inte full pott. Dessutom har de verkligen fångat upp rätt känsla för spelet i grafiken. Grafik 6/10
I mardrömmarna brakar helvetet loss När vi snackar ljud så är dialogerna är helt OK, bakgrundstonerna och ljudeffekterna är stämningsfulla. När mardrömmarna kommer så brakar dock helvetet loss och även om ljudet är jäkligt störande och påfrestande så det precis vad som eftersträvats, och liksom med grafiken så ger ljudet i spelet den rätta känslan. Ljud 5/10
Pricksäkra kontroller som svarar bra på Wii-kontrollernas rörelser Spelet svarar bra på Wii-kontrollerna, man styr spelet med både nunchuck och wiimote. Det är inte många knappar att hålla reda på och här har jag inget att klaga på. Kontroller 7/10 Som gjort för Wii Förhållandevis bra story som får en att vilja fortsätta spela och se hur det urartar. Jag gillade spelet och tyckte det stundvis gav en härligt obehaglig känsla när man spelade det. Verkligen rätt spel för Wii där kontrollerna kommer till sin rätt även om jag personligen är av den bakåtsträvande typen som föredrar classic kontrollen. Bra spel från början till slut även om jag inte gillade mardrömmarna och om spelet var lite för kort. Helthetsintryck 6/10
Slutbetyg 6,2/10
Bäst: Effektfull känsla av obehag och klaustrofobi Sämst: Mardrömspartier som i verkligheten bäst kan liknas med den värsta feberdrömmen du kan tänka dig.