EA & Dice levererar hårdkokt action i raskt tempo med sitt senaste bidrag till actiongenren. Medal Of Honor skildrar ett litet fragment från kriget i Afghanistan i modern tid. Spelet hör till ett av årets snyggaste och har även en av de mest underhållande kampanjerna. Samtidigt så tampas det med ett multiplayerläge som älskas av vissa och ratas av andra, tunn story och lite väl kort kampanj. Men otroligt vacker grafik och ljud gör mig blind för bristerna och jag njuter varenda sekund när jag rusar genom de dammiga Afghanska landskapen i spelet.
Smalt är smart När man ska skildra något så är det bra om man tänker smalt och riktar in sig på en specifik bit att ta upp. Annars blir det lätt alldeles för brett och det blir bara pannkaka av det hela eftersom man tagit på sig mer än vad man mäktar med. Speciellt när det handlar om stora ämnen, att skildra ett krig till exempel. Att skildra kriget i Afghanistan är ingen bra idé om man inte planerat att släppa en väldigt lång serie romaner då ämnet blir alldeles för brett. Och inte ens det skulle bli en komplett och genomarbetad skildring. Om man istället ”väljer ut” en liten del i det hela så kan det bli riktigt bra, men det behöver inte nödvändigtvis bli det. I Medal Of Honor får vi följa några Amerikanska elitsoldater genom en liten kort del av det Afghanska kriget. Vi får vara med om just deras krig i Afghanistan, som bara är en liten del, ett fragment, av helheten. Detta är smart och bäddar för en gripande story då man har alla möjligheter i världen att göra den gripande.
Vacker och underhållande kampanj men storyn berör inte Storymässigt så berör inte storyn i Medal Of Honor så mycket som jag önskat. Den känns ganska intetsägande och hade det varit en bok hade jag gett upp vid hälften. Däremot så tycker jag kampanjen i sig, djup story eller ej rent spelmässigt är riktigt (läs: förbannat) underhållande och hör till ett av årets bästa. Det hela är grymt snyggt och ljudet känns riktigt maffigt och välgjort. Banorna är roliga och mellansekvenserna är sjukt snygga. Även om storyn inte har mycket att erbjuda så är mellansekvenserna värda att se bara för att de är så ruggigt välgjorda. Fienderna är smarta, tro inte att du kan springa tvärs över ett område för att flanka fienden, talibanerna pepprar dig full av bly innan du hinner osäkra ditt vapen. Snabb, hektisk och glödhet action blandas med stillsammare partier som osynlig krypskytt.
Bandesignen och fienderna tillsammans med din karaktär och resten av förbandet målar upp en trovärdig scen av kriget medan du tar dig fram i spelet. Har du dessutom en redig ljudanläggning hemma så är det risk för att du hukar dig i soffan som för att undvika skotten som viner omkring dig.
Ett delvis perfekt utförande Kontrollerna sitter där de ska och känns riktigt bra. Något som ju faktiskt är extremt viktigt för ett FPS-spel. För den vane action/fps-spelaren så behövs ingen introduktion till de olika kontrollerna, allt är som vanligt och spelet svarar perfekt på din fingrar.
Mutliplayerläget är inte vad jag hade hoppats på, känns inte helt genomarbetat. Denna del känns extremt viktig för ett spel som Medal Of Honor då en stor del av målgruppen kommer att rikta in sig på just denna bit. Men precis som med allt annat så råder det delade meningar om detta, många hyllar multiplayerläget, även om inte jag gör det. Allt handlar om spelstil och förväntningar.
Medal Of Honors styrka Ligger i kampanjen som är sjukt rolig och varierande att spela, svagheterna utan tvekan multiplayer-läget och storyn som inte alls griper tag på en som den borde göra för att göra ett sådant här spel till något speciellt. Kampanjen är kort, ungefär 5 timmar kort, men ack så skoj och damn vad vackert det är! Grafiken och ljudet bländar mig och gör delvis blind för vissa av de brister som jag finner.
