Det var hösten 2004 då jag för första gången fick uppleva det fantastiska spelet "Fable". Jag blev trollbunden utav spelets fantastiska soundtrack och inte minst dess gripande story som jag än idag tycker om att spela igenom när sommaren har tagit slut. 29 Oktober så släpptes det tredje spelet i Fable-serien, denna gång vaknar vi i ett slott med vår egen butler som John Cleese gör rösten till. Albion styrs nu utav tyrann-brodern som mjölkar ur pengar ifrån invånarna och man presenteras snabbt för den stora misären som behöver en revolution. Du rymmer ifrån slottet då äventyret börjar, för att störta din egna bror och rädda kungadömet.
Storyn bygger på att du ska hitta allierande som ska hjälpa dig att störta din bror, lite som Oblivion: The Elders Scrolls, alltså färdas runt i Albion för att bygga en armé emot tyrannen. Fokuseringen ligger inte längre i dig som hjälte utan dig som härskare, och jag gillade inte riktigt rollen som den blivande drottningen, det var för många som fick dela det äventyret jag skulle få uppleva. I de två föregående spelen så spelar man i båda fallen föräldrarlös och fattig, man tar sig från botten till toppen och det är resan dit man får spela och uppleva. Men eftersom att man redan är på toppen i Fable III så kände jag direkt att jag inte klickade med min hjälte eftersom att jag inte hade varit med och format henne. Redan i de första minuterna så kände jag hur min karaktär presenterades som löjlig på något sätt och jag kunde inte undgå att känna lite förakt emot min hjälte som kändes lite stroppig och ja, rik. Att spelet fick en dålig början i mitt perspektiv, formade lite hur jag såg på min karaktär och hur jag handlade. Det som verkligen gjorde mig besviken var att man pratar i spelet då man inte har sagt ett enda ord i föregångarna, jag gillade verkligen att man inte pratade utan var anonym och mystisk. Heroiska uppdrag och hjältemodiga fighter som fick folket i städerna och byarna att tappa andan var tillräckligt för att säga det man ville.
Fable III ser exakt ut som Fable II, alltså lite fult för att vara 2010, jag tycker att man borde ha gjort något på den fronten. Eftersom att Albion är så vackert så borde man dra det till sin fördel istället för nackdel, då natur och texturer ser kantigt och grumligt ut. Om man gör en closeup så ser man verkligen att grafiken kunde varit mycket bättre. Musiken i spelet är vacker, dock så lade jag inte märket till det så mycket under spelets gång eftersom att det är inte lika slående som t.ex i ettan då man entrerar Oakville och soundtracket som har bränt sig fast i min trumhinna börjar. Alltså är musiken i trean ej minnesvärd utan bara finns där för att undvika tystnaden.
När man är i strid så är kontrollen ungefär likadan som tvåan, du kan kombinera magi med slag och skjutvapen, dock så är de olika "magihandskarna" ett nytt inslag. Du inte byta magi med d-paden utan du väljer en handske som motsvarar en viss magi, handskarna låser du upp genom att tjäna "Guild Seals". Guild Seals får man utav uppdrag och genom att hälsa på NPC:er. Det är även nytt att desto mer du använder ett visst vapen desto bättre blir det och med den funktionen så skar man ner på att kunna köpa bättre och häftigare vapen av blacksmiths. Detsamma gäller armorn i spelet, det fanns så pass lite att köpa och hitta, så det slutade med att jag hade samma armor på mig spelet ut, vilket jag tycker är tråkigt då man kunde byta utseende rätt så rejält i tvåan.
I de flesta rpg-spelen så har du ett inventory eller en bok som du bläddrar igenom för att ha koll på vad du ska göra, vart du är, var du har osv. Men i Fable 3 så är ditt "inventory" ett rum dit du kommer om du trycker på start, där kan du se vad du har för vapen, armor, potions, karta osv. Enligt mig så var denna nya funktion värdelös, jag gillar när det går snabbt och smidigt, man öppnar sitt inventory bläddrar igenom, kolla kartan och stänger igen. Detta rum känns mer som ett sätt att få tiden att gå åt mer, det var krångligt, man hade inte koll på sina quest, kartan var rätt så obegriplig och bäddade för att man skulle använda speedtravel eftersom man inte kunde läsa vart vägarna gick. Därmed så ströks Albions natur och skönhet med.
I föregående spel så behövde du inte "prata" så mycket med NPC:erna i spelet utan de var mer tillför att du skulle känna dig som en hjälte när du kom in i städerna då de hyllade ditt namn. Alltså var det bara en fin touch att stanna och ta sig tid att posa inför folket. I trean så är det helt tvärt om, du måste stanna och prata, dansa, kittla osv med folket för att tjäna Guild Seals som låser upp egenskaper och magi. Och det kändes väldigt tramsigt att ha dansat med varenda NPC på torget då du inte kan välja hur du ska interagera med dem, du kan bara välja om det ska vara bra eller dåligt, så väljer spelet sedan själv ut handlandet vilket bidrar till att det blir monotont. Du kan självklart höja vad NPC:erna ska tycka om dig genom hur du uppför dig, men att lära känna en NPC är nästan som att spela The Sims, du måste spendera tid och köpa grejer för att imponera och för att få NPCn att gilla dig. Så jag la aldrig ner tid på att lära känna NPC:er utan hälsade mer på dem för att få Guild Seals, tråkigt? Ja väldigt.
En specifik sak som jag irriterade mig mest på var alla dessa quest där man skulle följa en random NPC genom skogen så att de inte blev dödade utav djur eller banditer. För att få NPC:erna att röra på sig var man tvungen att hålla dem i handen resan ut. Att hålla en vuxen man i handen, som ständigt berättar hur rädd han är kändes otroligt löjligt och pinsamt, rätt charmigt med barn-NPC:er men att hålla gubbar i händerna genom skogen kändes inte riktigt rätt. Dock så är NPC:erna otroligt roande, de är skämtsamma och lite råa, den brittiska humorn lyser igenom och får mig att le stundtals.
Fable III imponerade inte på mig alls då jag är djup förälskad i Fable I, även om Lionhead la sin budget på röstskådespelare så tycker jag inte det gjorde någon skillnad om John Cleese och Simon Pegg drog några skämt jämfört emot några andra med brittisk accent. Att fokuseringen ligger på så mycket mer än att vara en hjälte gör att storyn blir så spretig och den når inte fram,. Jag skulle inte kalla Fable III för ett eget spel utan mer som en stor expansion utav Fable II, som är sämre. Så ja, jag är besviken och jag hade faktiskt räknat med att Fable III inte skulle leva upp till sitt namn.
