Har ni funderat över hur det låter i djungeln när man släpper lös en gorilla eller två? Ungefär så här låter det "Wiiiiiiiii.... Här har du en banan! Och där har du den! Och där! Woooo! Ballong! Måste fånga! Eeeek! Nej! .... FAAAAN! ... Suck!"
Ja, jag har spelat Donkey Kong Country Returns till Wii ihop med min kära sambo, bara det att hon gillade spelet var ju en instant #win! Att Donkey Kong Country Returns skulle bli något alldeles i apväg det insåg jag vid första visningen av spelet. Låt mig berätta mer.
När spelet startar upp och de glada färgerna glider in på tv:n och ljudet från djungeltrummor blandat med apskrik hörs från högtalarna så får jag en härlig känsla i kroppen. En känsla av välbehag och gamla minnen från barndomen. Så här ska spel kännas, tänker jag och min sambo ser ut att känna ungefär samma sak. Hade spelet dessutom kommit i en snygg pappkartong som man med försiktighet fick vika upp ena kortsidan på för att öppna så hade jag nog faktiskt trott jag var tillbaka i mitt ungdomsrum i källaren, i vår gamla kåk någonstans i Hälsingland. Min sambo är väldigt kräsen när det gäller nya spel men detta gillar hon och jag är glad över det, för det är minst dubbelt så kul att spela Donkey Kong Country ihop med en käresta eller vän.
Redan i första världen så börjar vi fundera på om spelet är jäkligt svårt eller om det är vi som blivit för gamla för det här, vi bestämmer oss snabbt för att spelet helt enkelt är svårt, punkt. Vi dör gång på gång, på gång, på gång och vi svär, suckar, pustar och anklagar varandra. "Du sprang ifrån mig! Jag såg ju inte mig själv!" "Varför gjorde du så där?!", "Varför dödarun' inte, det är ju bara å hoppa!?" Och så vidare. Till slut vänjer vi oss dels vid kontrollerna i spelet men även hur apornas olika egenskaper kan utnyttjas för att vi båda ska överleva. Och det går lite lättare, men för den delen blir det inte alls lätt. Nej, DKCR förblir ett svårt spel och svordomarna och anklegelserna fortsätter att strömma ut, men med en förståelse och ironi och oftast med ett leende på läpparna.
Det var ju det där med kontrollerna ja. DKCR har nästan perfekta kontroller, dvs, du får hålla wiimoten vertikalt i handen som en vanlig handkontroll och du behöver inte vifta på den, nästan inte vifta på den. Det enda viftandet som du behöver stå ut med är en enkel "skakning" medan du fortfarande håller kontrollen i båda händerna, detta för att använda apornas egenskaper, som att shake:a loss som en galning och på så vis ha sönder saker under dig, exempelvis. I början störde jag mig lite på detta fenomen och menade på att de kunde löst kontrollen på ett annat vis och helt låtit oss slippa skaka loss på det där viset. Man vänjer sig utan att tänka på det, ungefär som när man gjort sig illa och man märker inte att det slutar göra ont förens man tänker på det vid ett senare tillfälle.
Världarna och banorna är uppbyggda på ett klassiskt Nintendo-plattformspel-vis, dvs. 8 banor i varje värld. På banorna samlar du bananer! Hundratals, tusentals, härliga gula bananer! Förutom bananerna så kan du samla på de klassiska bokstäverna k-o-n-g och pusselbitar, för att få en liten bonus. Här och var seglar det en röd ballong som du kan rycka åt dig om du är snabb nog, ballongerna motsvarar ditt antal continues, slut på ballonger, game over. Utöver detta så kan du på varje bana även samla på små mynt. Mynten kan du sedan spendera fritt i den gamla apgubbens butiker som finns i varje värld, du kan köpa fler hjärtan för ett längre liv, tonvis med ballonger, med mera. Varje värld avslutas naturligtvis med en boss. Faktiskt så har de fått till variationen på dessa bra. När man talar om svårighetsgraden på dem så är även den varierande, åt båda håll, bossen i värld 4 gick exempelvis ner bra mycket snabbare än den i värld 3. Detta kan ju så klart vara individuellt hur man upplever de olika bossarna.
Ibland får man hoppa till banans bakgrund, ungefär som i papermario för er som spelat det. Man spelar med andra ord i horisonten istället för i förgrunden, ett kul inslag helt klart. Självklart så är banorna också fyllda med hemligheter, precis så som ett klassiskt plattformspel ska vara. Och de kan dölja sig var som helst, i allt från växter till bakom väggar som måste krossas. De hemligheter man främst vill åt är ju så klart bonusbanorna, där det finns så mycket bananer och mynt så att vilken apa som helst skulle kunna få hjärtsnörp. It's mine! Mine! Mine! All mine!
Trenden med lätta spel bryts här, i DKCR, spelet är inte lätt, men heller inte så svårt att du förnedras tills självförtroendet är helt krossat, bara nästan. Grafikmässigt så är Donkey Kong Country Returns helt sanslöst vackert och ljudeffekter och musik väldigt trivsamma. Kontrollerna var som sagt något som man snabbt vande sig med och det finns inget att klaga på där heller. Trots att grafiken är så himla mycket bättre så känns det nästan som att jag spelar ett hederligt gammalt Super Nintendo-spel, och det är en bragd om något, tro inget annat. Det är ju så här spel till Nintendo Wii skulle vara, borde varit, hela tiden. Hade det funnits fler, många fler spel, i samma klass så hade jag haft en helt annan syn på konsolen och det skulle resten av spelvärlden också, även om de inte själv vet om det än.
Att få klättra och skutta runt som en galen apa i lianer bland jättekrabbor och annat sattyg har varit ett helt fantastiskt äventyr. Helt klart årets bästa spel till Nintendo Wii så här långt. Fortsätt i stil med detta tack. Årets julklapp till Wii-ägare!
Bildgalleri