En lysande stjärna i rymden

Recension: Dead Space 2

Stamp, stamp, splatter, splatter, ”dö necromorph”, dö!!!”. Att Dead Space 2 innehåller än mer avhuggna lemmar och kroppsdelar än första spelet är verkligen ingen underdrift. Jag var inte jätteimponerad av Dead Space. Kanske för att det lades upp som ett skräckspel i värsta Alien-stilen. Vad vi fick var visserligen ett bra actionspel, där det läskiga redan var borta efter fem minuter. Andra bullar är det med uppföljaren.

Återigen axlar vi Isaac Clark som känns som en blandning av Arnold Schwarzenegger och Gordon Freeman. Det har gått tre år sedan händelserna på USG Ishimura. Isaac vaknar upp på ett sjukhus på en rymdstation belägen på en av Saturnus månar och helvetet har brutit ut än en gång. Rymdstationen kryllar självfallet av necromorpher. Värsta tänkbara scenariot för en kille som precis överlevt en riktigt mardröm.

Dead Space kändes lite enformigt och var i mina ögon riktigt förutsägbart. Uppföljaren känns betydligt mer genomarbetat och har en betydligt rikare variation av necromorpher. Här finns minibossar, skrikande bäbisar och dinosaurieliknande varelser. Det gäller att lista ut vilka vapen som är bäst i vilka situationer. Det blir dessutom riktigt hektiskt när skärmen plötsligt kryllar av vidriga varelser som inte vill något annat än stycka dig i små bitar. Skräcken finns även där på ett helt annat sätt och det var flera gånger som jag hoppade till i soffan.

Flera av vapnen känns igen från det första spelet och min personliga favorit, Ripper, är perfekt för att dekapitera flera necromorpher samtidigt. Precis som i föregångaren kan man även uppgradera både vapen och rustningar med hjälp av power nodes som finns utspridda lite här och där. Ett tips är att alltid ha en liggandes i fickan, då man aldrig vet när man stöter på en dörr som kräver att man har en powe node till hands.

Det finns gott om skrymslen att undersöka efter små loggböcker som kryptiskt försöker berätta vad som har hänt. Inte helt olikt Bioshock. De finns vissa som hänger samman, men för det mesta fungerar de som en form av dagböcker där man inser att det är få som verkar vara medvetna om vilka hemska krafter som finns ombord på stationen.

Jag hade ärligt talat inte jättestora förväntningar på Dead Space 2, då första spelet inte hade imponerat särskilt mycket på mig. Men Visceral Games har verkligen lagt ner mycket energi på uppföljaren och det känns som att de har lyssnat på fansen av det första spelet och arbetat med de brister som det hade. Fortsätter det i den här stilen så blir jag riktigt sugen på att se hur de kan vidareutveckla franchisen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>