I den första zombiefilmen, White Zombie från 1932, är det den onda voodoo-mästaren Murder Legendre och hans transformation av en ung kvinna till en kontrollerad zombie som står i centrum. Sen dess har det hänt en hel del med vårt koncept av zombies, och det är numera Romeros köttsuktande horder av odödingar som är mallen för vårt medvetande om vad en zombie är. Utan mästare, utan större hjärnkapacitet och utan annat mål än att äta människokött och/eller saftig hjärnsubstans.
Zombien har numera ett fast grepp om vår populärkultur och känns mer och mer nästan som ett uttjatat obligatorium för nedladdningsbart innehåll till våra spel. Som mentalt koncept för spel är de ju också perfekta. En hord av ständigt avancerande dumskallar utan krav på större artificiell intelligens utan med största hotet i dess stora mängd – vilket, om hårdvaran klarar av det – också ser imponerande ut rent visuellt. Bakgrundshistorier i hemliga experiment och dödliga virus har också potentialen att åtminstone lite kittla den konspirationsnerv vi alla har.
Men så finns det också det dedikerade zombiespelen. Inte alltid kallas de för zombies, och ibland göms de under en fasad av något annat – som i Halos flood. Nyaste tillskottet i den genren är det renodlade zombiespelet Dead Rising 2.
Det första spelet i serien kom nästan som en rak konsekvens av att hårdvaran (äntligen?) kunde hantera de mängder av zombies som krävs för att få den rätta känslan av zombieapokalyps. Det var i stort sett ett oundvikligt spel. Men nu har vi kommit längre, och blivit så pass varma i kläderna i den här generationen att enbart många samtidiga karaktärer på skärmen inte är nog för att imponera nämnvärt på oss. Så frågan är då, hur klarar sig Dead Rising 2 i dagens klimat?
Det är fylld med viss ambivalens jag finner mina intryck av Dead Rising 2. För detta är verkligen ett spel som skapar motstridiga känslor och som även i sin struktur av uppbyggnad inte riktigt ger en klar bild av vad det försöker vara. Där finns också en ganska stark konflikt inom mig huruvida det ens är ett bra spel överhuvudtaget.
What happens in Fortune City...
Spelet utspelar sig under 72 timmar i den fikitiva Las Vegaskopian Fortune City där du som spelare antingen kan välja att följa berättelsen eller bara strunta i allt och bara slakta zombies och gå upp i nivå med din karaktär. Väljer du att koncentrera dig på kampanjen så följer spelet en ganska strikt tidsplan där det gäller att hinna med alla huvuduppdrag inom en viss tid. När ett uppdrag är över har man oftast lite dötid kvar innan nästa som man kan ägna åt zombieslakt och sidouppdrag, som även de har sitt begränsade tidsfönster. Klockan i spelet går hela tiden, fast dock snabbare än vår verkliga tid, så det gäller att planera sina uppdrag. Alla sidouppdrag hinns definitivt inte med.
Som berättelse sett så känns det som om den tar sig själv på större allvar än resten av spelet. Det är välagerat med bra röstskådespelare men en huvudkaraktär som ständigt har en lite väl stel uppsyn. Sidokaraktärerna har lite mer charm, men det är ändå ganska seriös stämning. För att lätta upp stämningen lite så är där tyvärr mer billiga sexuella anspelningar än genomarbetad och finurlig humor. När det gäller reportern Rebecca Chang så finns en viss förlåtande charm i det då man inte riktigt vet om hon är seriös eller om hon bara spelar huvudpersonen Chuck Green ett spratt för att få ett bra repotage. När det gäller showbiztvillingarna Amber och Crystal blir det bara plumpt och dåligt. Men i det stora hela så känns det verkligen som om storyn – som i det stora hela faktiskt är klart över förväntan – inte riktigt vill något annat än att vara en hyffsat seriös historia med minimalt med humor, förutom ett och annat sidospår med riktigt fyndiga karikatyrer av amerikansk white trash. Det skall även sägas att det mesta med berättandet är väldigt snyggt gjort, med bra kameraföring så när som på ett lite väl överdrivet bröstinramande, riktigt bra röstskådespeleri och karaktärer man efter ett tags spelande bryr sig mer om än väldigt många mer pretentiösa spel lyckas med.
Pubertala underbältetskämt
Som i direkt kontrast till det står resten av spelet. Här är det försök till galenskap i stort sett hela tiden. Vad som helst kan vara ett vapen, och många saker kan kombineras, för nya - skulle man kunna tro - kreativa sätt att slakta zombies på, men mer om det senare. Problemet med allt detta är att spelet verkligen anstränger sig för att vara humoristiskt, men det blir aldrig riktigt roligt. Ett ytligt garv kan man få till, men i det stora hela är det mest en pubertal hö-hö-humor där den humoristiska nivån sträcker sig till att man springer runt i nån bikini och kör på zombies med en elektriskt rullstol. Allt parketterat i en väldigt sexistisk collagefilmsmentalitet med playboyomslag som täcker i stort sett hela den spelhåla man befinner sig i. Kort sagt: Spelet har en extremt hög ratio av låga sexuella anspelningar per minut.
Spelets centrala del är ändå själva zombieslaktandet. Man kan som sagt var bygga kreativa vapen där alla möjliga lustiga kombinationer kan användas. Tyvärr blir det här aldrig mycket roligare än det är initialt. Vapnen må vara kreativa och roliga kombinationer, men dess användande är ofta ganska snarlikt, och det blir aldrig särskilt kreativt spelande. Mest ett konstant harvande. Det låter helt enkelt bättre på pappret än i verkligheten. Det är roligt kanske de första timmarna, men sen tröttnar jag. Det som istället driver mig vidare är berättandet, huvuduppdragen och ganska roliga och ibland oväntat varierade sidouppdrag.
Problemen hopar sig
Men så finns det några kritiska designmissar i Dead Rising 2 som får mig på gränsen till vilja ta ur skivan ur konsolen och bara kasta ut den genom fönstret. Då skall tilläggas att jag är en förhållandevis lugn person som aldrig kastar handkontroller eller skriker och svär framför konsolen. Spelet använder sig av ett sparsystem där man aktivt måste gå in på en toalett för att spara, några checkpoints finns inte. Det är ju något som i sig inte behöver vara negativt, utan istället kan vara något som höjer spänningen när man spelar. Man kan dock tycka att de är lite väl sparsamma med dess mängd, men det är inte heller det som är problemet. Jag hade gärna sett ett checkpointsystem, men det är inte kritiskt.
Det som däremot förstör mycket är att spelet har en förmåga att många gånger, helt utan förvarning, slänga in dig i en mellansekvens följt av en miniboss som ofta kräva några försök, med medföljande besök i spelrikets Hades - laddningskärmen, innan man klarar av den. Det är inte svårighetsgrad i min mening. Det är bara dålig speldesign. Det värsta exemplet på detta var när jag vid ett tillfälle ganska tidigt i spelet gick in på den enda toan i sju socknar för att spara och där istället för en sparpunkt möttes av en mellansekvens och ett psyko som naturligtvis mördar mig innan jag ens hunnit byta till ett vettigt vapen. Att behöva spela om en längre sekvens på grund av det är oförlåtligt. När man spelat ett tag lär man sig dock lite mer hur man skall förutsäga och undvika sådana episoder, men det är fortfarande inte bra. För många av huvuduppdragen är även de potentiella sparpunkterna placerade så att man måste gå genom flera byggnader och därmed laddningspunkter innan man kommer tillbaka till den där bossen man dog på. Att få spara i samma byggnad som bossen händer väl kanske max två-tre gånger under hela kampanjen. Laddningspunkterna är för övrigt av godkänd längd när man passerar mellan de olika områdena i spelet, men även varje mellansekvens har en laddningspunkt före, och måste sedan direkt efter ladda nästa sekvens. Värsta exemplet på det var nog när spelet laddade en mellansekvens som varade kanske fem sekunder och sedan la upp en ny laddningsskärm. Under spelandet av kampanjen får man inte vara allergisk mot laddningsskärmar.
Om man är en tålmodig människa kanske man kan acceptera att gå igenom fyra laddningsskärmar efter varje misslyckat bossförsökt, men Dead Rising 2 häller ytterligare salt på såren genom att de flesta bossar och minibossar är riktigt dåligt gjorda i det att de är svåra inte för att jag är dålig utan för att de använde fula tricks och helt enkelt fuskade - det bra mycket mer än vad som är vanligt i spel. Värsta exemplet på detta var för mig slutskurken i huvudkampanjen som i slutändan bara blev ett långt utdraget nötande utan finess. Ingen boss känns särskilt rolig eller väldesignad rent spelmässigt.
Och det är här min ambivalens för spelet uppstår. För dess uppbyggnad med begränsat med tidsutrymme att utföra uppdragen skapar ett bra flöde som bara ger krydda och en viss desperation åt spelet. Det har bra mellansekvenser och en inte alls tokig story med sköna karaktärer och klockrena white trash karikatyrer. Uppdragen är varierade och roliga att spela. Kort och gott ett bra spel. Men så finns det monotona zombieslaktandet som borde vara spelets höjdpunkt, men som bara blir trist efter den initiala glädjen att plöja ner en hord av zombies. Spelet dras med en unken kvinnosyn och en låg, billig pubertal humor. Lägg till det grava speldesignmissar som får mig som vanligtvis är en lugn spelare att flera gånger ryta till högt i frustration, för att sedan spela några uppdrag i kampanjen och lugna ner mig lite och då faktiskt gilla det. Jag är känslomässigt konflikterad inför spelet, och betyget blir därefter. För är man tålmodig och står ut med de grova och på gränsen till oacceptabla designmissarna och är på jakt efter lite hjärndött zombieslaktande och kan stå ut med en hel del lika hjärndöd humor så finns där ett riktigt bra spel under ytan som även innehåller en del bra skriven svart humor också som med nöd och näppe räddar spelet från ett lägre betyg.
