Vi fortsätter framåt med tunga steg, jag och mina trogna kamrater, våra ben väger bly, svetten rinner ner i ögonen och får dem att svida. Stora blad, lianer och grenar river mot ansiktet hela tiden, men vi kämpar på. I våra huvuden är vi någon annanstans men ibland bryts tystnaden av vrålen från pirater eller akrid och då är våra sinnen på topp och ingenting kan stoppa oss, det är dem eller vi, byte eller jägare. Ibland hittar vi övergivna mechs som vi kan använda, allt som kan underlätta är välkommet och allt som går att använda som vapen är nödvändigt för vår överlevnad på den här förbannade planeten.
Capcoms Lost Planet 2 är utan tvekan ett vackert och actionspäckat spel, dånande explosioner och ekon från smattrande vapen bryter ofta tystnaden mellan stridszonerna. I storyn har det gått 10 år sedan föregångaren Lost Planet, den föredetta helt is- och snö-täckta miljön på planeten E.D.N III har börjat smälta. Isen smälter och så väl djungel som ökenlandskap tittar fram börjar leva (ja inte öken då såklart). Ett sorts inbördeskrig råder över E.D.N III när dess invånare slåss om planetens T-ENG, T-ENG är en förkortning för Thermal Energy, rak översättning till Svenska blir väl något i stil med termisk energi, men vi kan väl nöja oss med att kalla det för energi. akrid-varelserna har blivit både fler, starkare och större i Lost Planet 2 och jag utlovar överdrivet stora akrid-bossar i spelet!
Storyn är uppstyckad i sex olika delar och lite olika perspektiv, varje del innehåller flera kapitel och varje kapitel flera uppdrag. Det går inte att spara hur som helst, du måste klara ett kapitel innan du kan stänga av utan att behöva göra om allting, med andra ord så är det inget spel du bara drar igång för att köra lite snabbt, du får se till att ha lite speltid helt enkelt. Bossarna är som sagt sjuuukt stora och ofta frustrerande & irriterande jobbiga att spöa, vilket är ytterligare en anledning till att man inte bara starar spelet för en snabb spelrunda. Det fanns stunder under vissa bossfighter som jag önskade att jag hade en uppblåsbar handkontroll att slänga i väggen, ok lite överdrivet, men nästan, tanken svischade förbi i alla fall. Trots detta så är bossfighterna något av det bästa med spelet, ju svårare och mer irriterande de desto gladare blir man när man besegrat dem, the bigger they are, the harder they fall! Banorna i kampanjen känns tyvärr för repetitiva för min personliga smak, springa dit och dit, skjut dom och dom, aktivera stolparna, dom där jäkla stolparna! (Ni kommer förstå vad jag menar). Det finns tonvis med riktigt feta vapen att hitta som smäller högt och det finns flera grymma mechs att manövrera och det är ju kul i alla fall, eller?
Det finns lite olika lägen i spelet, du kan spela kampanjen som single-player tillsammans med AI-karaktärer, Co-Op med en eller flera vänner online eller i split-screen. Utöver kampanjen finns så klart också multiplayer läget där man klassiskt spelar mot andra spelare. Under första uppdragen tyckte jag att AI-kamraterna i min kampanj var helt OK men ju längre in i spelet jag kom desto mer kom jag att ogilla dom, det är rätt frustrerande att ex. försöka vaka över stolpar och hindra fienderna från att pilla med dom när man måste göra hela jobbet själv, övervaka alla stoplar ensam eftersom dina AI-kamrater är som zombies som bara kan skjuta rakt fram. Att ha riktiga vänner att spela med underlättare nog spelet en hel del i detta avseende.
Det råder visst lite delade meningar om kontrollerna i spelet men jag tycker att de är klumpiga, inte direkt dåliga men liksom, karaktären känns klumpig och osmidig. Med L & R knapparna så kan man vända sig i 90 grader på ett ögonblick något som tvärtom är smidigt och resulterar i att man jättesnabbt kan vända sig för att skjuta en fiende bakom sig och sedan vända sig tillbaka lika snabbt, bra! Änterhaken går inte att använda om man inte står med båda fötterna på marken vilket jag retade mig på flertalet gånger under spelet efter att blivit van den ultimata änterhaken från Just Cause 2. Du kan alltså inte skjuta iväg en ny krok medan du är i luften, faller du så faller du tills du landar alltså, dåligt! Det är lätt att lära sig kontrollerna det som kanske tar längst tid att vänja sig med och få ut någon direkt nytta av är nog 90 graders vridningarna med L & R knapparna. Trots att det är lätt att lära sig kontrollerna så tycker jag dock som sagt att det är en klumpig karaktär man kontrollerar.
Musiken i spelet är ofta riktig pampig med storslagna stycken men tyvärr så är det mellan styckena alldeles för tyst och tråkigt och man tröttnar lätt på explosionerna från granter och smattrandet från gevär. Ljudeffekterna är det aldrig något fel på tvärtom så är det faktiskt riktigt bra effekter, men man tröttnar på dom som sagt, det blir lite för mycket av det goda. Grafikmässigt är Lost Planet 2 både riktigt bra och samtidigt lite dåligt, det är ju sjukt snyggt men tyvärr så är bilduppdateringen åtminstone på PS3-versionen inte alltid på topp vilket drar ner helhetsintrycket en hel del. Sen handlar det ju mycket om personlig smak och tycke, jag tycker att det tekniskt är riktigt snyggt men estetiskt sätt så tilltalar det mig inte speciellt mycket tyvärr.
Jag hade faktiskt högre förväntningar på Lost Planet 2, jag såg framför mig ett riktigt storslaget actionäventyr men det blev liksom aldrig vad jag hade tänkt mig när jag spelade det. Delvis beror det säkerligen en hel del på att jag spelade ensam med korkade AI-vänner, tillsammans riktiga spelare blir upplevelsen nog mycket bättre men jag tycker ändå man ska kunna förvänta sig en bättre upplevelse även om man spelar ensam. Storyn känns också bara sådär med lite enformiga uppdrag, den fick aldrig ett fast grepp om mig. Bossfighterna däremot var både riktiga bra, roliga, irriterade och frustrerande, även detta något som förmodligen blir mycket bättre tillsammans med riktiga spelare, men återigen så ska det ju vara kul när man kör själv också.
Kort sagt så är det en lite besviken Mattias som lägger ner handkontrollen efter Lost Planet 2. Spelet hade helt klart sina ljuspunkter och är inte alls ett dåligt spel. Det handlar mycket om personligt smak och tycke och jag hade nog för höga förväntningar. Lost Planet 2 är ett sjukt snyggt spel som är späckat med action till den grad att det rinner över kanterna och det kan helt klart vara ett köpvärt spel för många action- och Lost Planet-fans, alternativt för de som struntar i kampanjen och bara är ute efter att få spöa andra spelare i multiplayerläget. Mitt betyg blir tråkigt nog en något halvsval 3:a.
Slutbetyg 3/5
Releasedatum: 11 Maj // Format: PC PS3 Xbox 360 // Antal spelare: 1-4 i kampanj, 1-32 multiplayer
Obs! Denna recension avser PS3-versionen och endast kampanjläget i spelet, nu ser jag fram emot att testa multiplayerläget mot andra spelare och återkommer med intryck från det framöver!
Se en trailer för Lost Planet 2 här
[nggallery id=38]