Recension: Singularity

E99, världens farligaste och hemligaste grundämne?
När ryssarna under mitten av 50-talet hittar det hittills okända ämnet E99 från vilket man kan utvinna en väldigt speciell energiform så låter Stalin sina forskare undersöka och experimentera med det nya ämnet och dess energi. Det pågår en hel del experiment med både det ena och det andra och man tillverkar en hel del olika vapen och annat. Men när något går helt överstyr så är katastrofen på den lilla ön ett faktum. De som arbetar på ön är bosatta där på heltid med sina familjer och man har byggt upp ett litet samhälle på ön med butiker och skolor för barnen. Katastrofen rensar mer eller mindre ön helt på dess befolkning. Ryssarna har hållit forskningen och experimenten på ön hemliga och olyckan och katastrofen är inget undantag, allt sker ”snyggt” bakom kulisserna och utanför öns gränser så har experimenten och katastrofen inte ägt rum, för större delen av världen så finns inte ens ön Katorga-12.

Senare, eller rättare sagt nu, 2010, så har man upptäckt en kraftig strålning från Katorga-12 och skickat ut ett gäng specialsoldater för att undersöka ön, i teamet så ingår bland annat spelets huvudrollskaraktär ”Nate Renko”. Men när helikoptern som ska ta teamet till ön närmar sig sin destination så möts den av en kraftig tryckvåg från något på ön och kraschar. Nate vaknar strax till på Ön, ensam i mörkret och med det så börjar spelet.

Singularity känns som en redig blandning av flera bra spel i actiongenren, ex. Half Life och Bioshock men det sticker ut på sitt eget lilla vis. Jag hade inte en susning om vad jag skulle förvänta mig från Singularity, jag visste att det var ett actionspel men inte mycket mer än så. Singularity är liksom ett spel som lyckats gå under radarn för en hel del, inklusive mig själv. Storyn känns kanske inte helt solid men helt klart godkänd och dialogerna blir bleka eftersom din karaktär aldrig svarar på ett enda tilltal och han säger inte heller något på eget bevåg under hela spelet. Men det är för den delen inte ett tråkigt spel, tvärt om så är Singularity riktigt roligt och man vill hela tiden driva på storyn och se vad som händer härnäst. En kort bit in i spelet får man också sin TMD, spelets ”huvudpryl” som har hel rad olika funktioner och användsområden, självklart är även den en produkt av E99. Med din TMD kan du skicka saker fram och tillbaka i tiden sisådär 50 år ungefär. Exempelvis kan du peka på en raserad trappa och skicka den bakåt i tiden vilket gör att den blir hel igen eftersom du skickar den tillbaka till en tid då den fortfarande var hel och vips så kan du lugnt knalla upp för en trappa som sekunden innan låg i en hög av stenar och grus på backen. Det går även bra att göra detta på dina fiender men TMD:n har fler funktioner bland annat så kan den öppna så kallade rifts i världen vilket är små portaler genom vilka du kan resa bakåt i tiden, till 50-talets Katorga-12. Du använder din TMD på flera olika sätt i spelet, både i strid och för att ta dig genom spelets stundvis tuffa terräng. Med lite tidsmanipulation kan man göra en hel del faktiskt!

Stämningen är på topp
Singularity skiljer sig tekniskt sätt inte så mycket från andra spel i genren men det känns ändå som en lite frisk vind med annorlunda prylar och vapen i spelet. Med hjälp av E99 har ryssarnas galna forskare tagit fram ett flertal roliga vapen som skiljer sig helt från de vanliga vapnen man annars ser i actionspel. Stämning är något som jag värderar högt i ett spel och det tycker jag dom fått till i Singularity, en mörk, smutsig och lite kuslig sådan. Jag är inte den som är lättskrämd och hoppar sällan till vid plötsliga hoppa-till-scener men i Singularity röck jag till både två och tre gånger, åtminstone i början av spelet, tyvärr var inte variationen på den typen av trick så stor och efter ett tag var man van med att få ett monster framför snoken runt var och vartannat hörn, men det var kul så länge det varade!

Spelet saknar helt undertexter och självklart så består större delen av spelets dialog av dålig Rysk-brytande Engelska vilket gör saknaden ännu mer påtaglig än annars, inte alltid helt lätt att hänga med när en Rysk forskare snackar tidsresor! Sen är väl undertexter ändå standard? Även om man normalt sett inte har något problem med att hänga med i dialogerna så kanske man ibland vill spela med väldigt låg volym och helt enkelt läsa dialogen istället för att lyssna på den? Detta går så klart inte när undertexterna saknas. Jag stötte själv på just det problemet. Skäms på er Raven Software!

Underbart men kort
Jag kan tycka att de placerat ut lite väl mycket underlättande föremål i spelet, alltså stimpacks och medpacks för att återställa hälsan och magasin till alla vapen. Jag återställde min hälsa så fort det behövdes och skjöt hejvilt men jag hade ändå alltid gott om medpacks i fickorna och skott i mina vapen eftersom jag ständigt plockade upp nya under spelets gång. Om man ständigt får nya förmål för att återställa hälsan och hela tiden plockar på sig nya magasin till sina vapen så blir ju det hela ganska lätt, eller hur? Jo, Singularity är faktiskt väldigt lätt, kanske just på grund av detta. Jag körde spelet på ”Normal” men upplevde det lite som att köra ett spel på svårighetsgraden ”Easy”. Det hela kan ju dock säkert avlösas genom att helt enkelt spela på svårighetsgraden ”Hard” utan att det blir för svårt. Singularity är också ganska kort, uppskattningsvis så tog det ungefär 9 timmar för mig att spela igenom det. Men även om det var kanske snäppet för enkelt och saknade undertexter så kan jag försvara Singularity med att det var väldigt roligt hela vägen och i slutänden så är det just det som är viktigast för åtminstone mig. Dessutom behöver du ju inte använda din TMD lika flitigt som jag gjorde för att underlätta för mig själv. Singularity må ha flera klassiska skjutvapen och en mindre arsenal av sjuka (läs roliga) vapen som utnyttjar E99-energi men det absolut vassaste vapnet i spelet kommer ändå alltid att vara TMD-mackapären som låter dig vrida och bända tidens och fysikens lagar som om de vore gummiankor. Det ska tilläggas att ytterligare tid kan spenderas på att lyssna på gamla inspelningar och brev och annat som folket på ön lämnat efter sig från olyckans tid om man vill veta lite mer om ön och de som bodde där, det finns tonvis med sådana små meddelanden att hitta.

Även solen har sina fläckar
Singularity är en bubblare, det kom från ingenstans, smög sig upp på ytan och nu ligger det där och flyter, bara väntar på att bli spelat. Jag älskar spel som överraskar en så positivt som Singularity gjort, man stöter på motsatsen alltför ofta! Det är vackert på flera sätt, inte bara grafiskt, visst, det har sina skamfläckar och brister men det är en oslipad diamant och jag kan inte annat än hoppas på att vi någon gång ska få se en uppföljare, en helslipad sådan. Det är ett kort men underbart spel som dock kan förlängas om man gillar det mer eller mindre obligatoriska multiplayerläget. Själv fick jag inte möjligheten att testa det när jag spelade igenom spelet för recensionen, jag försökte men jag var för tidigt ute och det fanns bokstavligen inga andra spelare att köra med. Självklart tänker jag däremot testa detta lite längre fram och kanske återkommer med lite reflektioner på det vid ett senare tillfälle. Men tills vidare tycker jag verkligen att ni ska inhandla och ta er an detta spel för även om det som sagt har sina brister så är det ett riktigt bra spel och förbannat roligt.