Recension: Halo: Reach

Jag visste långt innan att Reach skulle stå i lågor den 14 september och visst är det med en bitterljuv känsla jag andas ut efter timmarna jag spenderat med min kvinnliga Noble Six, Jag har gråten i halsen och det är ett sorgset men kärleksfullt farväl jag tar utav Halo,
Tack Bungie, för allt.

Spelet börjar med att du anländer till Noble Team som består utav fem  Spartaner och nykomlingen, Noble Six, som är karaktären man spelar. Noble Team skickas genast ut på ett uppdrag att ta reda på varför en radarstation har gått offline och till sin förskräckelse möts de utav de obarmhärtiga Covenanterna som kommer stå för Reachs undergång. Storyn är perfekt balanserad med tanke på vad Bungie har att handskas med, att skriva en historia som redan är skriven. Storyn skiftar mellan känslosamma scener till aha-upplevelser som gör spelet intressant och framåtdrivande. Miljön du rör dig i är onekligen vacker och trots att Reach brinner och skepp faller ifrån himlen så bevittnas skönheten i karaktärernas känslor till Reach, vilket får mig att känna samma sak, att Reach är mitt hem. Trots att miljön är snygg på distans så brister det när man kommer närmre och formgivningen på vissa objekt känns inte genomtänkta och lite slarviga samt att texturen på föremål och speciellt på marken som känns skum och omodern. Musiken i spelet är slående men det förvånar inte när man har en kompositör som Martin O’Donnell som redan har gjort Halos theme song och Never forget till en klassiker som väcker många känslor hos oss Halo-fantaster. Man får snabbt en bild och uppfattning utav karaktärerna i Noble Team som är speciallister i olika områden, Kat som är ett tekniskt geni och Jorge som är den stora killen med minigun som man sätter i tank-facket, alltså spelar karaktärerna roll och man får en närmre relation med Noble Team eftersom deras personligheter speglas tidigt in i spelet, dock tycker jag att man ibland glömmer bort vem man är, eftersom man är ruskigt lik Master Chief i sin låga profil och anonymitet.

AI:n i spelet är förvånansvärt bra, Eliterna duckar när jag kastar plasmagranater, Brutsen slänger sig åt sidorna när jag siktar med snipern och det är svårare att ha ihjäl fienderna, vilket höjer svårighetsgraden och kvalitén på kamperna, dock så kan inte AI:n som motsvarar mina lagkamrater köra bil, det kan bli lite svettigt när man jagas utav ghosts. Man introduceras till nya vapen och fordon som för mig inte var jätte sensationellt och jag fattade aldrig riktigt tycke för de nya vapnen som i vissa fall är opraktiska och svårhanterliga, likadant gäller det med fordonen. Bungie valde att ta bort battle riflen ifrån Halo: Reach och ersätta den med en snarlik battle rifle som endast skjuter ett skott i taget, stor förlust för mig och speciellt när det kommer till Multiplayer, för battle riflen var ett utav mina favorit vapen, lätt hanterlig och 3 smidiga skott i taget. Covenanterna pratar sitt egna språk i Reach som enligt mig är det enda språket som ska ljuda från deras munnar, det känns inte riktigt rätt när Eliterna pratar perfekt engelska. Samt att Covenanterna har blivit råare är en lättnad för mig eftersom att Covenanterna beskrivs som fruktansvärda och hemska, jag tycker inte riktigt att de har varit så hemska som de kunde ha varit, till och med i Reach känns Covenanterna ändå lite för tama, jag hade velat sett mer nöd hos människorna och mer grymhet hos Covenanterna för att skildra Reach undergång.

Jag älskar Co-op och i Halo: Reach fall så ökar AI:ns svårighet ju fler man är, bra tycker jag för det kan ju endast leda till att man bli bättre och att man faktiskt utmanas som grupp än ensam spelare. När man kommer till multiplayer så är jag otroligt besviken och jag är inte ensam om att ge den nya multiplayern en axelryckning. När jag spelade betan för första gången så var jag mycket tveksam till de olika klasserna och jag har blivit ännu mer tveksam sen dess, jag tycker att bubbleshield och powerdrainen var mycket bättre att ha i spelet än att välja en klass som man har tillgång till matchen ut. Banorna är för stora vilket leder till att tempot blir otroligt segt och att man rör sig i kanterna för att undvika snipers och headshots, planlösningen på banorna är värdelösa, battle riflen är borta, det är sällan man kan ta sig an fler motståndare åt gången som man kan i Halo 3, det är inte lika kunskapskrävande utan det hänger mer på hur bra vapnet man har är eller vem som får första skottet/slaget, AFK finns fortfarande kvar, health packs är osmidigt i multiplayer det är mycket bättre med starkare sköld som i Halo 3, det blir mycket spring och leta i de stora banorna eftersom att man skjuter sönder fordonen först, det kan bli väldigt monoton och tråkigt. Det positiva med Halo: Reach multiplayer är att man går upp i rank genom XP, alltså är man alltid påväg uppåt. Det är otroligt snygga menyer, Att pyssla om sin karaktär genom att låsa upp och köpa olika gears ger en motivation till att fortsätta spela.

Om jag ska vara rättvis emot mig själv så kan jag inte ge Halo: Reach högsta betyg, med tanke på dess sprickor i fasaden, jag tycker att Reach är ett värdigt slut (början) på Halo och tackar Bungie för ett jäkla bra spel, jag kommer fortsätta att spela Halo, jag kommer presentera Master Cheif för mina barn, jag kommer att komma ihåg Reach.

Screenshots
[nggallery id=2]

 

 


Reach är nära.

Det är exakt en månad kvar tills Halo: Reach ligger i mina händer, längtan är intensiv, förväntningarna är skyhöga och jag ligger sömnlös om nätterna. Första gången jag spelade klart Halo-serien så visste jag inte vad Reach var, det var obetydligt för mig eftersom jag mest var ute efter att få spöa Covenanterna, Men i sinom tid så var förälskelsen i de coola FPS-spelen inte nog, jag ville veta mer, jag var tvungen att veta mer, veta allt!

I nuläget så kan man egentligen söka på vilken sökmotor som helst för att få reda på det man är oviss om, men det hjälpte inte min hunger till kunskapen om Halo som jag var ute efter. Jag köpte ett Halopedia som motsvarar en encyklopedi om Halo-universumet men det var lika obegripligt som Petra Medes skämt. Jag hade spelat spelen och jag visste vilka karaktärerna var, men ändå så hade jag känslan om att jag att jag inte kände Master Cheif, tills jag dök på boken som fick min kärlek att bli besvarad, The Fall of Reach. Många som inte har spelat Halo-spelen bekymrar sig över att inte hänga med i storyn, läs The Fall of Reach så kommer du garanterat hänga med i Halo-universumet. Även ni som har stenkoll på vad som har hänt i Halo-spelen, läs boken, lär känna karaktärerna och planeten Reach.

The Fall of Reach är skriven utav Eric Nylund och släpptes i November 2001 alltså samma år som Halo: Combat Evolved släpptes. Bokens avslutning är Combat Evolveds början och eftersom Halo:Reach inte utspelar sig efter fallet utav Reach så är boken en mycket bra guide till att lära känna Halo på ett nytt sätt. Så för er som inte har en susning om vad Reach är så kan jag förklara lite kort; Reach är en planet där Spartanterna tränades, Master Cheif aka John 117 är alltså inte född på Reach utan kommer ifrån en Planet som heter Eridanus, John och 74 andra 6 åriga barn blev ”kidnappade” och ersatta med kloner för att tränas till Spartans, Spartan-projektet ägde rum på planeten Reach och blev barnens nya hem eftersom att de inte kunde gå tillbaka till sina gamla liv. Halo:Reach handlar inte om Master Cheif, utan handlar om gruppen efter Master Cheifs grupp, alltså Spartans III. I boken får man följa människornas  konflikt med The Covenants som leder till Reach undergång, och det är i flykten ifrån Reach som Halo:Combat Evolved börjar. Så egentligen så säger inte Halo:Combat Evolved så mycket om Halo:Reach, så se  det som ett en möjlighet att lära känna andra spartaner förutom Master Cheif.