Recension: Dead Rising 2

I den första zombiefilmen, White Zombie från 1932, är det den onda voodoo-mästaren Murder Legendre och hans transformation av en ung kvinna till en kontrollerad zombie som står i centrum. Sen dess har det hänt en hel del med vårt koncept av zombies, och det är numera Romeros köttsuktande horder av odödingar som är mallen för vårt medvetande om vad en zombie är. Utan mästare, utan större hjärnkapacitet och utan annat mål än att äta människokött och/eller saftig hjärnsubstans.

Zombien har numera ett fast grepp om vår populärkultur och känns mer och mer nästan som ett uttjatat obligatorium för nedladdningsbart innehåll till våra spel. Som mentalt koncept för spel är de ju också perfekta. En hord av ständigt avancerande dumskallar utan krav på större artificiell intelligens utan med största hotet i dess stora mängd – vilket, om hårdvaran klarar av det – också ser imponerande ut rent visuellt. Bakgrundshistorier i hemliga experiment och dödliga virus har också potentialen att åtminstone lite kittla den konspirationsnerv vi alla har.

Men så finns det också det dedikerade zombiespelen. Inte alltid kallas de för zombies, och ibland göms de under en fasad av något annat – som i Halos flood. Nyaste tillskottet i den genren är det renodlade zombiespelet Dead Rising 2.

Det första spelet i serien kom nästan som en rak konsekvens av att hårdvaran (äntligen?) kunde hantera de mängder av zombies som krävs för att få den rätta känslan av zombieapokalyps. Det var i stort sett ett oundvikligt spel. Men nu har vi kommit längre, och blivit så pass varma i kläderna i den här generationen att enbart många samtidiga karaktärer på skärmen inte är nog för att imponera nämnvärt på oss. Så frågan är då, hur klarar sig Dead Rising 2 i dagens klimat?

Det är fylld med viss ambivalens jag finner mina intryck av Dead Rising 2. För detta är verkligen ett spel som skapar motstridiga känslor och som även i sin struktur av uppbyggnad inte riktigt ger en klar bild av vad det försöker vara. Där finns också en ganska stark konflikt inom mig huruvida det ens är ett bra spel överhuvudtaget.

What happens in Fortune City…

Spelet utspelar sig under 72 timmar i den fikitiva Las Vegaskopian Fortune City där du som spelare antingen kan välja att följa berättelsen eller bara strunta i allt och bara slakta zombies och gå upp i nivå med din karaktär. Väljer du att koncentrera dig på kampanjen så följer spelet en ganska strikt tidsplan där det gäller att hinna med alla huvuduppdrag inom en viss tid. När ett uppdrag är över har man oftast lite dötid kvar innan nästa som man kan ägna åt zombieslakt och sidouppdrag, som även de har sitt begränsade tidsfönster. Klockan i spelet går hela tiden, fast dock snabbare än vår verkliga tid, så det gäller att planera sina uppdrag. Alla sidouppdrag hinns definitivt inte med.

Som berättelse sett så känns det som om den tar sig själv på större allvar än resten av spelet. Det är välagerat med bra röstskådespelare men en huvudkaraktär som ständigt har en lite väl stel uppsyn. Sidokaraktärerna har lite mer charm, men det är ändå ganska seriös stämning. För att lätta upp stämningen lite så är där tyvärr mer billiga sexuella anspelningar än genomarbetad och finurlig humor. När det gäller reportern Rebecca Chang så finns en viss förlåtande charm i det då man inte riktigt vet om hon är seriös eller om hon bara spelar huvudpersonen Chuck Green ett spratt för att få ett bra repotage. När det gäller showbiztvillingarna Amber och Crystal blir det bara plumpt och dåligt. Men i det stora hela så känns det verkligen som om storyn – som i det stora hela faktiskt är klart över förväntan – inte riktigt vill något annat än att vara en hyffsat seriös historia med minimalt med humor, förutom ett och annat sidospår med riktigt fyndiga karikatyrer av amerikansk white trash. Det skall även sägas att det mesta med berättandet är väldigt snyggt gjort, med bra kameraföring så när som på ett lite väl överdrivet bröstinramande, riktigt bra röstskådespeleri och karaktärer man efter ett tags spelande bryr sig mer om än väldigt många mer pretentiösa spel lyckas med.

Pubertala underbältetskämt

Som i direkt kontrast till det står resten av spelet. Här är det försök till galenskap i stort sett hela tiden. Vad som helst kan vara ett vapen, och många saker kan kombineras, för nya – skulle man kunna tro – kreativa sätt att slakta zombies på, men mer om det senare. Problemet med allt detta är att spelet verkligen anstränger sig för att vara humoristiskt, men det blir aldrig riktigt roligt. Ett ytligt garv kan man få till, men i det stora hela är det mest en pubertal hö-hö-humor där den humoristiska nivån sträcker sig till att man springer runt i nån bikini och kör på zombies med en elektriskt rullstol. Allt parketterat i en väldigt sexistisk collagefilmsmentalitet med playboyomslag som täcker i stort sett hela den spelhåla man befinner sig i. Kort sagt: Spelet har en extremt hög ratio av låga sexuella anspelningar per minut.

Spelets centrala del är ändå själva zombieslaktandet. Man kan som sagt var bygga kreativa vapen där alla möjliga lustiga kombinationer kan användas. Tyvärr blir det här aldrig mycket roligare än det är initialt. Vapnen må vara kreativa och roliga kombinationer, men dess användande är ofta ganska snarlikt, och det blir aldrig särskilt kreativt spelande. Mest ett konstant harvande. Det låter helt enkelt bättre på pappret än i verkligheten. Det är roligt kanske de första timmarna, men sen tröttnar jag. Det som istället driver mig vidare är berättandet, huvuduppdragen och ganska roliga och ibland oväntat varierade sidouppdrag.

Problemen hopar sig

Men så finns det några kritiska designmissar i Dead Rising 2 som får mig på gränsen till vilja ta ur skivan ur konsolen och bara kasta ut den genom fönstret. Då skall tilläggas att jag är en förhållandevis lugn person som aldrig kastar handkontroller eller skriker och svär framför konsolen. Spelet använder sig av ett sparsystem där man aktivt måste gå in på en toalett för att spara, några checkpoints finns inte. Det är ju något som i sig inte behöver vara negativt, utan istället kan vara något som höjer spänningen när man spelar. Man kan dock tycka att de är lite väl sparsamma med dess mängd, men det är inte heller det som är problemet. Jag hade gärna sett ett checkpointsystem, men det är inte kritiskt.

Det som däremot förstör mycket är att spelet har en förmåga att många gånger, helt utan förvarning, slänga in dig i en mellansekvens följt av en miniboss som ofta kräva några försök, med medföljande besök i spelrikets Hades – laddningskärmen, innan man klarar av den. Det är inte svårighetsgrad i min mening. Det är bara dålig speldesign. Det värsta exemplet på detta var när jag vid ett tillfälle ganska tidigt i spelet gick in på den enda toan i sju socknar för att spara och där istället för en sparpunkt möttes av en mellansekvens och ett psyko som naturligtvis mördar mig innan jag ens hunnit byta till ett vettigt vapen. Att behöva spela om en längre sekvens på grund av det är oförlåtligt. När man spelat ett tag lär man sig dock lite mer hur man skall förutsäga och undvika sådana episoder, men det är fortfarande inte bra. För många av huvuduppdragen är även de potentiella sparpunkterna placerade så att man måste gå genom flera byggnader och därmed laddningspunkter innan man kommer tillbaka till den där bossen man dog på. Att få spara i samma byggnad som bossen händer väl kanske max två-tre gånger under hela kampanjen. Laddningspunkterna är för övrigt av godkänd längd när man passerar mellan de olika områdena i spelet, men även varje mellansekvens har en laddningspunkt före, och måste sedan direkt efter ladda nästa sekvens. Värsta exemplet på det var nog när spelet laddade en mellansekvens som varade kanske fem sekunder och sedan la upp en ny laddningsskärm. Under spelandet av kampanjen får man inte vara allergisk mot laddningsskärmar.

Om man är en tålmodig människa kanske man kan acceptera att gå igenom fyra laddningsskärmar efter varje misslyckat bossförsökt, men Dead Rising 2 häller ytterligare salt på såren genom att de flesta bossar och minibossar är riktigt dåligt gjorda i det att de är svåra inte för att jag är dålig utan för att de använde fula tricks och helt enkelt fuskade – det bra mycket mer än vad som är vanligt i spel. Värsta exemplet på detta var för mig slutskurken i huvudkampanjen som i slutändan bara blev ett långt utdraget nötande utan finess. Ingen boss känns särskilt rolig eller väldesignad rent spelmässigt.

Och det är här min ambivalens för spelet uppstår. För dess uppbyggnad med begränsat med tidsutrymme att utföra uppdragen skapar ett bra flöde som bara ger krydda och en viss desperation åt spelet. Det har bra mellansekvenser och en inte alls tokig story med sköna karaktärer och klockrena white trash karikatyrer. Uppdragen är varierade och roliga att spela. Kort och gott ett bra spel. Men så finns det monotona zombieslaktandet som borde vara spelets höjdpunkt, men som bara blir trist efter den initiala glädjen att plöja ner en hord av zombies. Spelet dras med en unken kvinnosyn och en låg, billig pubertal humor. Lägg till det grava speldesignmissar som får mig som vanligtvis är en lugn spelare att flera gånger ryta till högt i frustration, för att sedan spela några uppdrag i kampanjen och lugna ner mig lite och då faktiskt gilla det. Jag är känslomässigt konflikterad inför spelet, och betyget blir därefter. För är man tålmodig och står ut med de grova och på gränsen till oacceptabla designmissarna och är på jakt efter lite hjärndött zombieslaktande och kan stå ut med en hel del lika hjärndöd humor så finns där ett riktigt bra spel under ytan som även innehåller en del bra skriven svart humor också som med nöd och näppe räddar spelet från ett lägre betyg.

Lost Planet 2: Recension

Vi fortsätter framåt med tunga steg, jag och mina trogna kamrater, våra ben väger bly, svetten rinner ner i ögonen och får dem att svida. Stora blad, lianer och grenar river mot ansiktet hela tiden, men vi kämpar på. I våra huvuden är vi någon annanstans men ibland bryts tystnaden av vrålen från pirater eller akrid och då är våra sinnen på topp och ingenting kan stoppa oss, det är dem eller vi, byte eller jägare. Ibland hittar vi övergivna  mechs som vi kan använda, allt som kan underlätta är välkommet och allt som går att använda som vapen är nödvändigt för vår överlevnad på den här förbannade planeten.

Capcoms Lost Planet 2 är utan tvekan ett vackert och actionspäckat spel, dånande explosioner och ekon från smattrande vapen bryter ofta tystnaden mellan stridszonerna. I storyn har det gått 10 år sedan föregångaren Lost Planet, den föredetta helt is- och snö-täckta miljön på planeten E.D.N III har börjat smälta. Isen smälter och så väl djungel som ökenlandskap tittar fram börjar leva (ja inte öken då såklart). Ett sorts inbördeskrig råder över E.D.N III när dess invånare slåss om planetens T-ENG, T-ENG är en förkortning för Thermal Energy, rak översättning till Svenska blir väl något i stil med termisk energi, men vi kan väl nöja oss med att kalla det för energi. akrid-varelserna har blivit både fler, starkare och större i Lost Planet 2 och jag utlovar överdrivet stora akrid-bossar i spelet!

Storyn är uppstyckad i sex olika delar och lite olika perspektiv, varje del innehåller flera kapitel och varje kapitel flera uppdrag. Det går inte att spara hur som helst, du måste klara ett kapitel innan du kan stänga av utan att behöva göra om allting, med andra ord så är det inget spel du bara drar igång för att köra lite snabbt, du får se till att ha lite speltid helt enkelt. Bossarna är som sagt sjuuukt stora och ofta frustrerande & irriterande jobbiga att spöa, vilket är ytterligare en anledning till att man inte bara starar spelet för en snabb spelrunda. Det fanns stunder under vissa bossfighter som jag önskade att jag hade en uppblåsbar handkontroll att slänga i väggen, ok lite överdrivet, men nästan, tanken svischade förbi i alla fall. Trots detta så är bossfighterna något av det bästa med spelet, ju svårare och mer irriterande de desto gladare blir man när man besegrat dem, the bigger they are, the harder they fall! Banorna i kampanjen känns tyvärr för repetitiva för min personliga smak, springa dit och dit, skjut dom och dom, aktivera stolparna, dom där jäkla stolparna! (Ni kommer förstå vad jag menar).  Det finns tonvis med riktigt feta vapen att hitta som smäller högt och det finns flera grymma mechs att manövrera och det är ju kul i alla fall, eller?

Det finns lite olika lägen i spelet, du kan spela kampanjen som single-player tillsammans med AI-karaktärer, Co-Op med en eller flera vänner online eller i split-screen. Utöver kampanjen finns så klart också multiplayer läget där man klassiskt spelar mot andra spelare. Under första uppdragen tyckte jag att AI-kamraterna i min kampanj var helt OK men ju längre in i spelet jag kom desto mer kom jag att ogilla dom, det är rätt frustrerande att ex. försöka vaka över stolpar och hindra fienderna från att pilla med dom när man måste göra hela jobbet själv, övervaka alla stoplar ensam eftersom dina AI-kamrater är som zombies som bara kan skjuta rakt fram. Att ha riktiga vänner att spela med underlättare nog spelet en hel del i detta avseende.

Det råder visst lite delade meningar om kontrollerna i spelet men jag tycker att de är klumpiga, inte direkt dåliga men liksom, karaktären känns klumpig och osmidig. Med L & R knapparna så kan man vända sig i 90 grader på ett ögonblick något som tvärtom är smidigt och resulterar i att man jättesnabbt kan vända sig för att skjuta en fiende bakom sig och sedan vända sig tillbaka lika snabbt, bra! Änterhaken går inte att använda om man inte står med båda fötterna på marken vilket jag retade mig på flertalet gånger under spelet efter att blivit van den ultimata änterhaken från Just Cause 2. Du kan alltså inte skjuta iväg en ny krok medan du är i luften, faller du så faller du tills du landar alltså, dåligt! Det är lätt att lära sig kontrollerna det som kanske tar längst tid att vänja sig med och få ut någon direkt nytta av är nog 90 graders vridningarna med L & R knapparna. Trots att det är lätt att lära sig kontrollerna så tycker jag dock som sagt att det är en klumpig karaktär man kontrollerar.

Musiken i spelet är ofta riktig pampig med storslagna stycken men tyvärr så är det mellan styckena alldeles för tyst och tråkigt och man tröttnar lätt på explosionerna från granter och smattrandet från gevär. Ljudeffekterna är det aldrig något fel på tvärtom så är det faktiskt riktigt bra effekter, men man tröttnar på dom som sagt, det blir lite för mycket av det goda. Grafikmässigt är Lost Planet 2 både riktigt bra och samtidigt lite dåligt, det är ju sjukt snyggt men tyvärr så är bilduppdateringen åtminstone på PS3-versionen inte alltid på topp vilket drar ner helhetsintrycket en hel del. Sen handlar det ju mycket om personlig smak och tycke, jag tycker att det tekniskt är riktigt snyggt men estetiskt sätt så tilltalar det mig inte speciellt mycket tyvärr.

Jag hade faktiskt högre förväntningar på Lost Planet 2, jag såg framför mig ett riktigt storslaget actionäventyr men det blev liksom aldrig vad jag hade tänkt mig när jag spelade det. Delvis beror det säkerligen en hel del på att jag spelade ensam med korkade AI-vänner, tillsammans riktiga spelare blir upplevelsen nog mycket bättre men jag tycker ändå man ska kunna förvänta sig en bättre  upplevelse även om man spelar ensam. Storyn känns också bara sådär med lite enformiga uppdrag, den fick aldrig ett fast grepp om mig. Bossfighterna däremot var både riktiga bra, roliga, irriterade och frustrerande, även detta något som förmodligen blir mycket bättre tillsammans med riktiga spelare, men återigen så ska det ju vara kul när man kör själv också.

Kort sagt så är det en lite besviken Mattias som lägger ner handkontrollen efter Lost Planet 2. Spelet hade helt klart sina ljuspunkter och är inte alls ett dåligt spel. Det handlar mycket om personligt smak och tycke och jag hade nog för höga förväntningar. Lost Planet 2 är ett sjukt snyggt spel som är späckat med action till den grad att det rinner över kanterna och det kan helt klart vara ett köpvärt spel för många action- och Lost Planet-fans, alternativt för de som struntar i kampanjen och bara är ute efter att få spöa andra spelare i multiplayerläget. Mitt betyg blir tråkigt nog en något halvsval 3:a.

Slutbetyg 3/5

Releasedatum: 11 Maj // Format: PC PS3 Xbox 360 // Antal spelare: 1-4 i kampanj, 1-32 multiplayer

Obs! Denna recension avser PS3-versionen och endast kampanjläget i spelet,  nu ser jag fram emot att testa multiplayerläget mot andra spelare och återkommer med intryck från det framöver!

Se en trailer för Lost Planet 2 här

[nggallery id=38]

Lost Planet 2 – Som en svettig gnu i en snår djungel

Jag har sprungit som en svettig gnu genom en snår och illaluktande djungel, jag har klättrat över berg och skjutit mig igenom djungelbanditer, ja jag har tagit mig igenom första kapitlet av Lost Planet 2. Vad har jag att säga om det så här långt? ”Dra mig baklänges vad snyggt det är!!”

Tyvärr har jag inte spelat första Lost Planet så jag kan inte jämföra dem med varandra men jag är mäkta imponerad så här långt, har ju inte hunnit med så himla mycket av själva spelet och storyn men grafiken, åh!

Mina AI-lagkamrater gjorde sitt jobb helt OK under första kapitlet av spelet och vi har överlevt så här långt, visst en kula eller två i armen men vad gör väl det? De flygande och kravlande alienfienderna i början var ju ingen match men när vi nådde fram till djungeln och djungelbanditerna dök upp så dök dom upp i massor och nästan sprang över oss, som tur var hittade jag där, mitt i djungeln ett gevär, ett gevär lika långt som en och en halv bil och den puffran var det tryck i kan ni tro!

Ser fram emot att spela igenom resten av spelet och återkomma med fler intryck och slutligen en recension, over and out!

[nggallery id=38]

Monster Hunter Tri: Recension

Vinden biter hårt i kinden, sand och torrt damm blåser upp och slår mot ögonen, svider, svårt att se. Mitt svärd är trubbigt efter att ha jagat henne halva natten, den stora feta honan, den förbannade modern. Benen värker, måste vila, jag tar mig till jägarhyttan och kryper ner för en timmes sömn, kommer behöva all extra energi jag kan få för att avsluta jakten levande, jakten på Barroth, villebrådet, monstret.

Monster Hunter Tri är det första spelet i serien jag spelat så trots att jag väntat på flera månader och kollat upp en hel del så visste jag ändå inte riktigt vad jag hade att vänta mig, speciellt inte när det gällde spelupplevelsen.

I spelets början blir du rentav inkastad i din roll som jägare eller monsterjägare, när du kommer till den lilla byn Moga. Moga är en liten fiskeby vid havskanten där människorna lever av naturen och är beroende av det som jägare och samlare kan komma över i form av mineraler, material och så klart delar från monstren och djuren som jagas, allt tas reda på, päls, ben, tänder you name it.

När spelet börjar så har en stor jordbävning ställt till ordentlig oreda för Moga, du dyker upp i byn och blir utsedd till ny jägare. Ditt första uppdrag som jägare att möta upp sonen till byns äldste vid jägarnas gamla läger utanför byn. Lägret är liksom byn till stor del förstört och du måste samla ihop diverse material åt byn så att de kan bygga upp det igen. Strax, när du kommit in lite i spelet så kommer du kunna ta på dig lokala uppdrag som jaktgillet erbjuder dig och som de betalar dig för att slutföra. Dessa uppdrag kommer att utgå från lägret som du hjälpt byn att bygga upp.

Trots att jag kollat upp spelserien en del innan så blev jag något förvånad över hur pass liten världen var, hade fått för mig att det skulle vara en mer öppen värld. Tvärt om så är det alltså en ganska liten yta du har att röra dig på. Det finns några olika områden som uppdragen utspelar sig på, dessa områden är uppdelade i små kartbitar på en större karta, varje ”kartbit” är ett litet område som du kan röra dig på, när du går från en bit till en annan på kartan så går du alltså från ett litet område till ett annat. Uppdragen är olika och alla uppdrag går inte ut på att jaga ett speciellt monster, men det är så klart de uppdragen som är roligast! Låt säga att du ska jaga ett större monster, en boss. Du måste ibland söka upp monstret själv, du utgår från lägret och får sedan gå från kartbit till kartbit för att hitta ditt villebråd. När du väl hittat den du söker så gäller det att ge allt vad du kan för att fälla det, men det är inte troligt att du dräper ditt villebråd på platsen du hittar det. I regel spöar du ditt offer så gott du kan men när du delat ut tillräckligt mycket stryk och köttat tillräckligt länge med ditt vapen så kommer monstret i fråga att försöka fly. Ibland kan du helt enkelt springa efter i samma riktning men ibland sticker det iväg i okänd riktning eller flyr genom hål du inte kan följa efter via. I såna lägen så är det bra om du märkt ditt villebråd, då ser du nämligen på exakt vilken kartbit det flytt till, bara lägga benen på ryggen och sätta efter för att avsluta!

Samla, skapa & jaga med teknik

Det är sjukt mycket saker du kan samla på dig  under spelets gång, både delar från det du dödar men också naturen i sig är utan att överdriva full av saker du kan plocka upp, växter, mineraler, fiskar, insekter och massa annat. Det gäller att prioritera och plocka rätt saker för din väska rymmer bara så mycket. Efter varje uppdrag så gäller det att dumpa allt du inte måste ha med dig till nästa uppdrag i din itembox för att använda senare. Det är viktigt att man samlar på sig allt möjligt för du kommer behöva en hel del olika saker när du vill uppgradera dina vapen och rustningar eller få nya delar tillverkade.

Det finns lite olika typer av vapen att välja på, ett stort massivt brett svärd, mindre svärd & sköld, gigantisk slägga, lans, långt svärd, pil-gevär och switchaxe som är en blandning mellan svärd och yxa. När man väljer vilket vapen man vill använda så handlar det dels om personlig spelstil och vad man gillar bäst men också om situationen och uppdraget, för vissa uppdrag kan det underlätta att ha exempelvis ett långt stort vapen för att kanske hålla många fiender samtidigt på ett betryggande avstånd medan andra uppdrag kanske avklaras lättare med ett litet snabbt svärd och en sköld. Det är med andra ord inte helt fel att skaffa mer än ett vapen och ha i sin arsenal.

Du kan inte bara kasta dig hals över huvud mot ett monster, ok, kanske när vi snackar små betydelselösa villebråd men om du ska ge dig på modell större så handlar fighten lika mycket om taktik som råstyrka. För bästa resultat så tar du det lugnt, studerar ut din fiendes rörelseschema och specialattacker, lär dig hur du ska röra dig för att undvika en säker död, slå till! Det gör ju inget om man blir biten i armen av en vanlig fiende, men de större vill du garanterat inte bli biten av, så tänk först, slå sen. För övrigt tycker jag striderna är tillfredsställande, visst kan det vara kul att bara kötta på, men jag gillar när man får tänka lite och röra på sig, kontrollera fighten.

Förutom jagandet och samlandet av råvaror så blir det en hel del crafting i Monster Hunter Tri, dvs. tillverkning och uppgradering av dina vapen och rustningar, det är ett måste för att du ska ta dig vidare och bli starkare, stark nog för att anta de större utmaningarna, med andra ord så är det inget som du kan hoppa över för att du tycker det är roligare att spöa monster. Som tur är råkar jag personligen tycka att just crafting är rätt skoj, det är alltid kul att se sina vapen bli större och större och göra mer och mer skada!

Det är inte bara vapen och rustning som du kan pyssla med utan en hel del andra saker både mer och mindre avancerade.  Exempelvis proviant och annat som boostar dina förmågor och underlättar för dig. Detta är något man dock måste sätta sig in i själv och som tar lite tid att förklara och förstå.

Onlineläget gör spelet ännu vackrare

Nu till en viktig och riktigt bra sak med Monster Hunter Tri. Spelet har ju naturligtvis fått ett bra onlineläge där Wiispelare från hela Europa kan stråla samman och jaga stora äckliga monster ihop! The more the marrier heter det ju och det stämmer verkligen. Monster Hunter Tri blir ett såååå mycket roligare spel online tillsammans med andra spelare, även om single player läget också är roligt. Upp till 4 spelare kan spela ihop och utföra uppdrag tillsammans. Det gäller att vara sammansvetsade och försiktig, blir en spelare knockad för många gånger så är uppdraget över och man går hem utan belöning. Onlineläget har de lyckas riktigt bra med tycker jag och det är verkligen spelglädje på hög nivå när man klara svåra uppdrag ihop med några vänner, riktigt beroendeframkallande, precis som onlinespel brukar vara! Har man Wii-speak så kan man dessutom snacka direkt med sina vänner i spelet, spelet säljs också tillsammans med ett Wii-speak om man vill ha det.

Grafikmässigt så är Monster Hunter Tri grymt, inte lika snyggt som man trodde efter att ha sett alla bilder och filmer som funnits på nätet, verkligheten ser lite sämre ut men ändå riktigt bra.

Det tar lite tid att lära sig allt om man som mig inte spelat något tidigare Monster Hunter-spel, kontrollerna och principen är lätt att lära sig men det är mycket på sidan som man måste få koll på, tillverkning och uppgradering av vapen och rustning, olika sorters proviant, vilka saker som är bra att samla på sig osv, men allt kommer i sinom tid.

Hur som helst så är faktiskt Monster Hunter Tri precis så bra som jag hade väntat mig, kommer garanterat att hålla riktigt länge och kommer utan tvekan att vara ett av de bästa spelen till Nintendo Wii år 2010.

Tråkigt nog har jag haft rätt mycket problem med onlineläget, svårt att komma in på servrarna ibland och servrar som plötsligt lägger av. Jag har sett flera med detta problem och antar att det är något som Capcom jobbar på att fixa. Hoppas det, för jag komma behöva min Monster Hunter Tri fix lite då och då och har inte tid med krånglande servrar, dock inget som påverkar spelets betyg. Det går att spela med Wii-remote & nunchuck eller med en classic controller, jag rekommenderar det sistnämnda!

Betyg: 4/5

Releasedatum: Ute nu // Plattformar: Wii // Antal Spelare: 1-4 //

Om ni ursäktar nu så har jag en jakt att avsluta, ett huvud att avlägsna, tack.

[nggallery id=36]

Monster Hunter Tri – Onlineservrarna är ett skämt

Först och främst vill jag påpeka att Monster Hunter Tri till Wii är ett fantastiskt roligt spel! Både singleplayer och online. Men liksom de flesta så tycker jag är onlineläget är helt klart överlägset då man kan spela tillsammans med andra, the more the marrier heter det väl?

Men faktum är att Monster Hunter Tri lider av ett stort problem just när det kommer till onlineläget. Servrarna som hostar spelet är otroligt ostabila. På releasedagen tog jag för givet att det var pga belastningen och att de bara inte hunnit tweaka allt ordentligt, men nu över en vecka efter release när man fortfarande blir utloggad så börjar det kännas lite långrandig.

När man väl loggat in på en server så kan man antingen logga på en befolkad ”stad”, städer rymmer upp till 4 spelare, eller starta en egen stad där andra spelar kan logga in. För det första så är det inte helt lätt att lyckas logga på en startad stad, det kräver några försök innan man lyckas. När man väl kommit in så ska man ha tur att hitta vettiga människor att lira med har man turen med sig och gör det så kan man jaga monster ihop med framgång. Har man kommit så här långt så har man haft flyt men det riktiga problemet har vi inte kommit till än. När du spelat ett bra tag och nästan slutfört ert pågående uppdrag så händer det nämligen för närvarande väldigt ofta att du utan förvarning blir utloggad när servern sparkar ut dig och alla andra spelare. Känns lite halvdrygt att man slösat bort 40 minuter på ingenting och det är bara på själva spelandet, sen tillkommer tiden som det tar att logga in osv.

Det är ju inte det att jag blir förbannad över att det jag gjort i onlineläget går förlorat utan det faktum att jag slösat bort en massa tid. För när du väl försökt logga in på servrarna en stund och hittat folk att spela med, nästan slutfört ett uppdrag och till sist blivit utloggad så har du i regel slösat bort kanske en timme på ingenting. När det fortsätter att upprepa sig och hända gång på gång så blir man less.

Visst har man tur ibland när allt går som det ska men med Monster Hunter Tri så är problemen mer regel än undantag för tillfället.

Hoppas Capcom löser detta snart, spelet har varit ute över en vecka och det är skandal att de inte åtgärdat problemen ännu. Jag får väl lira i singleplayer läget tills vidare.

Ser fram emot en helg fylld av monster

Jag påbörjade Monster Hunter Tri till Nintendo Wii igår om än som hastigast! Men spelet verkar verkligen hålla måttet och jag förstår att Nintendos VD, Satoru Iwata blev impad av vad Capcom åstadkommit med spelet, han tyckte nämligen att Capcom åstadkommit något som Nintendo själva inte gjort ännu och menade att Monster Hunter Tri verkligen satte press på Zeldautvecklarna! Jag tycker det råder stor brist på kvalitetsspel till Nintendo Wii men om fler utvecklare skulle utveckla spel i samma klass som Monster Hunter Tri så skulle det kunna bli ändring på den saken! Ser fram emot en helg fylld med monster och lovar att komma med en recension så fort som möjligt.

Jag fick ju en classic controller till Wii också som bara legat inplastad och vänta på att MHT skulle trilla in och nu har jag fått chansen att testa den också och är väldigt nöjd! Det är inte Nintendos egna classic controller utan en variation vid namn Wing från hårdvarutillverkarna Nyko. Ska skriva mer om den senare också efter lite mer testande. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, Monster Hunter Tri är ett spel som absolut bör avnjutas med en classic controller, inte alls lika bra spelkänsla att sitta och veva med nunchuck som att mysa ner sig i soffan med en ordentlig handkontroll.

Tyvärr har jag ju inget Wii-speak så jag kan prata med andra spelare i Monster Hunter Tri’s online läge, det måste kanske se till att råda bot på!

Om ni spelar Monster Hunter Tri själva så hojta förresten gärna till här om ni vill testa onlineläget framöver!

Vilka spel väntar ni på under kvartal 2? Här är min lista

2010 Är ju som bekant ett riktigt spelår med tonvis av stora titlar. Första kvartalet av 2010 bjöd på en hel del fina titlar, Battlefield Bad Comany 2, Heavy Rain, Mass Effect, Final Fantasy 13, God Of War 3 m.fl.Vad kommer det för tunga titlar andra kvaralet att se fram emot? Här är de spel jag personligen väntar ivrigt på

Final Fantasy Versus XIII

En s.k spinoff i Final Fantasy serien men som utspelar sig i samma ”universum” som övriga Final Fantasy-spel och som faktiskt på vissa plan tycks bli mer likt de traditionella FF spelen än FF13 med bland annat ett luftskepp för att färdas över världskartan, om det är Cid som sköter det eller inte vette tusan, troligen inte. Som Final Fantasy -fan så har jag i ärlighetens namn väntat betydligt ivrigare på detta än på Final Fantasy 13, bland annat pga den trailer som funnits ute rätt länge som är absolut toksnygg. Förhoppningsvis blir det inte heller lika linjärt som FF13, luftskeppet som man ska kunna ta sig fram på världskartan talar lite för det tycker jag.

Final Fantasy Versus XIII är till skillnad från FF13 för tillfället Playstation 3 Exklusivt. Square Enix har en gång i tiden (för länge sedan) sagt att spelet skulle släppas kvartal 2 2010, nu finns det egentligen ingenting som tyder på att spelet verkligen kommer under kvartal, faktum är att allt talar emot det men eftersom inget nytt datum sagt så får spelet stå med här ändå!

[pro-player width=’640′ height=’385′ type=’video’]http://www.youtube.com/watch?v=b6At_bb1PNU[/pro-player]

Red Dead Redemption

Ahmagad, vem kan inte se fram emot detta vildavästern lir från Rockstar?? Som en f.d bandit blir man tvingad av ”byrån” att återigen ge sig ut i vilda västern och leva västernlivet med allt vad det innebär. Detta i en enligt utvecklarna själva en nästan sjukt stor fri, öppen värld.

Äntligen kan jag leva ut mina drömmar som Billy The Kid som jag släpat på sedan jag var 8 bast och såg Young Guns, en väldigt kär film som håller än idag, liksom sin eftergångare Young Guns 2!

”-Billy! You, are not, a god!”   ”-Why don’t you pull the trigger and find out?

Red Dead Redemption är ett helt klart givet köp för min del, släpps till både Playstation 3 och Xbox 360 21:a Maj vilket alltså är ganska snart, #yey!

Se Red Dead Redemption trailer här

3D Dot Game Heroes

Ser ut att bli något riktigt annorlunda och sjukt trevligt, ett spel som doftar retro och mys lång väg. Se bara trailern så förstår ni. 3D Dot Game Heroes -världen är en slags 3-dimensionell (en gång 2-dimensionnel) pixelvärld som är mäkta inspirerad av Zelda. Där springer man omkring med en pixelgubbe till underbar retrostil-musik i en retrostil-värld, din gubbe (i min spelvärld är förresten ”gubbe” ett könlöst uttryck, bara så ni vet!) kan du dessutom göra helt själv i en pixeleditor i spelet, hur coolt är inte det?

Har ni missat detta av någon anledning så bör ni absolut ta en närmare titt! Spelet är Playstation 3 exklusivt och släpps den 14:e Maj.

[pro-player width=’640′ height=’385′ type=’video’]http://www.youtube.com/watch?v=hoFYEtj2tDw[/pro-player]

Monster Hunter Tri

Sist men absilut inte minst så har jag höga förväntningar på ett Wii-spel för ovanlighetens skull (nog för att det kommer fler Wii-spel under året som jag har betydligt högre förväntningar på.) Monter Hunter Tri är en del av Monster Hunter -serien som finns till flera andra konsoler men detta spel i serien är alltså Wii-exklusivt. Har skrivit om spelet här på bloggen tidigare på en och två och tre gånger så för vissa är det knappast någon förvåning att jag nämner detta spel. Monster Hunter Tri är ett ursnyggt spel för att vara till Nintendo Wii, ett slags action,äventyr,rpg spel där man precis som det låter springer runt och jagar monster, stora monster :)

För min del är det mest onlineläget som lockar där man kan göra detta ihop med en eller flera polare. Har haft ögonen på spelet länge och kanske byggt lite för höga förväntningar, vi får se. I Japan har spelet varit ute ett tag och blivit en riktigt succé. Spelet går att spela med Wiins *veva-veva-kontroller* eller med en classic controller, dock är det anpassat för den klassiska kontrollern och bör nog spelas med den för bästa spelupplevelsen, jag har testat en riktigt kort demoversion av spelet med wiimote och nunchuck och det var verkligen ingen höjdare. Nu har jag en fortfarande inplastad klassisk handkontroll till Wii i bokhyllan speciellt införskaffad för just Monster Hunter Tri! :)

Monster Hunter Tri släpps 23:e April, kika på en trailer för Monster Hunter Tri här!

Det är nog dom spelen som jag ser fram emot mest under detta kvartal och allihopa är givna köp, har säkert glömt något. Men det kommer många spel under detta kvartal och förhoppningsvis blir både en eller två trevliga överraskningar som kanske är bättre än förväntat, jag vet flera spel som verkar bra och som jag är jättenyfiken på men som jag inte vet tillräckligt mycket om för att lista dom här. Av de spel jag har listat så längtar jag faktiskt också efter dem i just den ordning som jag listat dem. Det vore intressant att höra om vilka spel ni håller ögonen på.

Vilka spel väntar ni som ivrigast på under kvartal 2, 2010?

Monster-Trevliga Trailers för Monster Hunter Tri

Min Monster Hunter Tri -pepp fortsätter att växa! Den ena av dessa två trailers är åtminstone för mig ny, jag vet inte om jag bara missat den eller om den inte funnits tidigare. Hur som helst är jag sjukt peppad på spelet och ser fram emot releasedagen som är 23 April för Europa, då kommer jag garanterat sitta där i soffan med Wiikontrollerna i högsta hugg, lita på det!

Spelet ser riktigt snyggt ut för att vara ett Wii-spel och flyter på riktigt fint. Jag skrev tidigare om att spelet kommer säljas i en bundle tillsammans med den nya Classic kontrollern Classic Pro. Nu kan jag även meddela att det kommer att säljas ytterligare än bundle där det förutom en Classic Pro kontroller ingår ett Wii Speak-paket. Jag saknar både Wii Speak och Classic Pro. Har inte känt något direkt behov av Wii Speak men till Monster Hunter Tri kanske man vill ha det när man slaktar monster ihop med sina vänner online? :)

Här är två trevliga trailers, Enjoy and feel the pepp.