Recension: Vanquish

Är du ute efter högoktanig action, kraftfulla explosioner och robotar som hade bankat skiten ur Megatron och Optimus Prime vilken dag som helst? Ja då har du hittat helt rätt. Om inte, läs vidare ändå. I Vanquish finns mycket att hämta för alla action älskare.

Gears of War kom som en blixt från klar himmel 2006 och fick den japanska spelindustrin att darra på sina sköra knän. Renodlade actionfester med casual inslag har varit något som varit förbisett av de flesta japanska utvecklare. De senaste åren har de hamnat hopplöst efter då det mer eller mindre byggs sådana här spel på löpande band idag. Vanquish är ett gediget försök att hänga på trenden.

En gigantisk jonkanon skjuter ut en dödstråle av en enorm kraft som slår ut hela San Fransisco. Ryssen har invaderat USA med full styrka! Du spelar Sam Gideon, en soldat i DARPA (Defense Research Projects Agency), där du i en anime influerad framtidsvärd ska försvara dig mot diverse ryska metallbestar. Ovanför jorden snurrar en cylinderformad rymdkoloni där äventyret utspelar sig.

Berättelsen är, som ni kanske hör, inte den allra bästa. Den känns tunn och ytligt. Karaktärerna är väldigt stereotypa med skorriga amerikanska röster och en lite väl överdriven macho-stil. Vill man ha en djup och engagerande story bör man söka sig till andra genrer. Det som istället har lagts mest tid på är spelmekaniken och de roliga striderna. Vanquish är till skillnad mot Gears of War, ett mycket rappt spel. Spelet är upplagt ungefär på samma sätt som Gears, då du ser din karaktär bakifrån (tredjepersonperspektiv) . Vapen plockas ,du rullar undan för bomber och tar skydd bakom väggar. Till din hjälp har du fått en dräkt, ARS (augmented reaction suit), vilken gör dig till en super soldat utan dess like. Dräkten har flera bra egenskaper du kan dra nytta av i spelet, som t.ex möjligheten att glida (tänk Mega Man 3) fram i en vannsinnig fart på marken. Att glida känns som en riktigt kul grej som kommer väl till pass i ett snabbt och hektiskt spel som det här .

När du blir träffad följer Vanquish standarden i dagens spel, det blir alltså rödare och rödare på skärmen ju mer skada du tar. Tar du för mycket skada aktiveras ett läge som kan beskrivas som bullet time, där du har chansen att ta kål på fienden eller undvika fara. Bullet time går även aktivera manuellt med en knapptryckning. En mätare i mitten av skärmen dyker upp där du kan se hur mycket tid du har kvar, slösas det för mycket blir det problem när du senare blir skadad, då du får mindre tid på dig att söka skydd. Det här system känns väldigt kul och det är lätt att man blir girig och tar för sig alldeles för mycket av det goda, vilket leder till en ganska snabb död.

Bossarna i spelet kan ibland vara enormt frustrerande. I sann japansk anda finns det ”instant kill” attacker. Det spelar alltså ingen roll om du har tömt bossen på nästan allt liv, då ett förrödande hugg eller skott kan döda dig på momangen. Väldigt störande, då man ibland får spela om hela bataljen från början. Jag kan förstå spelutvecklarnas tanke med det hela, då du måste sitta på helspänn vilket i sin tur gör striderna ganska spännande.

Spelet ser väldigt bra ut, med sköna ljuseffekter och härliga sci-fi miljöer. Providence (rymdkolonin) är en härlig plats med futuristiska vyeér som ibland får mig att tappa hakan. Endel miljöer är dock stundtals tråkiga och upprepande, och de organiska bitarna av spelet ser inte något vidare ut. Det är lätt att se var de hämtat inspirationen ifrån, då jag många gånger tänkte på Halos ringvärld eller Mass Effects Citadel. Ljudet i spelet, då framförallt explosionerna är ordentligt tilltagna, om inte grannarna på våningen under blev irriterade under min genomspelning så är de nog döva. Musiken känns väl mest som något som ligger i bakgrunden och aldrig sticker ut speciellt mycket. En och annan skön elektronisk slinga bjuds det på dock.

Jag hade gärna sett att utvecklarna hade lagt mer tid på det här. Avsaknaden av multiplayer, den korta speltiden (6-8 timmar) och en tunn story gör att det här spelet känns lite ofärdigt. Svårighetsgraden i spelet avskräcker säkert en hel del spelare från att plocka upp titeln. Det finns inte heller några direkta fordon att köra i spelet, vilket jag personligen älskar i liknande spel. Det ska dock tilläggas att jag hade väldigt kul under de timmarna jag spelade, och kan man bortse från ytan och berättelsen finns här mycket att hämta.

Alan Wake: The Signal, underbart är kort!

Idag släpptes The Signal, den första av hittills två planerade DLC-expansioner till Alan Wake. Självklart satt jag och hökade över Marketplace under dagen för att snabbt som attan hugga DLC:n så fort den släpptes. För att summera upplevelsen så kan jag väl säga ”Underbart är kort”. För kort var det, verkligen.

The Signal motsvarar ett kapitel från originalspelet, ett ganska kort sådant faktiskt. Men visst tusan är det värt att spela, utan tvekan. The Signal tar vid där historien slutade när man klarade Alan Wake, man får bekanta sig lite mer med Thomas Zane samtidigt som man som Wake faller djupare ner i sitt eget mörka sinne. The signal är i princip all action hela vägen igenom, från början till slut. Det är inget snack om hur vida The Signal är bra eller inte, det är helt enkelt en kort fortsättning på spelet, varken mer eller mindre om ni frågar mig. Vad man däremot kan fråga sig är hur man ska stå ut med väntan på nästa DLC?

Vad vissa uppenbarligen har missat är att The Signal är gratis om man köpt Alan Wake, i fodralet bakom manualen och ev. reklam ligger en lapp där du får skrapa fram en redeem-code som du kan använda för att ladda ner DLC:n gratis. Har du inte redan laddat ner The Signal så gör det NU!

Vad tyckte du om The Signal?

Testat: Online Essentials Pack för Playstation 3

Att spela ett spel online med vänner och inte kunna snacka med dom trots att funktionen finns där är ju ingen höjdare. Ett problem som jag faktiskt haft med min Playstation 3 fram till för någon vecka sedan eftersom jag inte haft något headset. Alldeles för många timmar i spel som Call Of Duty: Modern Warfare 2 med brorsan utan möjlighet att kunna kommunicera alltså.

Men för ett par veckor sedan fick jag tillsammans med ett par andra härliga Playstation 3 prylar ett headset i hårdvarupaketet ”Online Essentials Pack For PS3″ från hårdvarutillverkarna Gioteck. Namnet känns lite taget ur luften eftersom att det eg. bara innehåller en grej pryl speciellt gjord för onlinespelande, nämligen just bluetooth-headsetet, men vad gör väl det, dom får kalla det precis vad dom vill, så länge innehållet förblir det samma. Paketet innehåller förutom det smidiga bluetooth-headsetet en HDMI-kabel och Real Triggers för PS3-handkontrollerna.

Triggerserna är till för de bakre L- och R-knapparna på handkontrollen, PS3:ans originalhandkontroll har nämligen rätt osköna bakre L- & R-knappar. Det var en av de första sakerna som slog mig när jag skaffat min Playstation 3, man gled lätt med fingrarna på just de knapparna och motståndet i dom va rent utsagt obehagligt, svårt att sätta fingret på exakt vad de gjort fel men det känns som lutningen och vinkeln på knapparna kunde varit bättre.

Anyway, Real Triggers är små L/R knappar som man liksom fäster på originalknapparna som sedan utgör nya knappar med en annan vinkel och ett helt annat motstånd, något som gör knapparna betydligt behagligare att använda. Man vänjer ju sig med originalknapparna först och har man använt dom en längre tid så kan det kännas konstigt med triggerserna i början, men man vänjer sig med dem också och sen vill man inte gå tillbaka till originalknapparna! Har man någonsin upplevt att L & R knapparna inte känns hundra bra så rekommenderar jag att man testar Real Triggers från Gioteck, de är dessutom tokbilliga att köpa, typ 70 kronor från Svenska butiker, bra köp!

Sen kommer vi då till headsetet (ex-01), ni ser på bilden nedan hur det ser ut. Det har en lysdiod och em enkel knappsats på 3 knappar, en powerknapp som även används för att synka headsetet med den enhet som man vill använda det till och två volym knappar. Det var hur enkelt som helst att installera, man höll in powerknappen ett visst antal sekunder tills dioden skiftade i grönt och blått sedan var det bara att söka efter ny bluetooth-enhet i PS3:an, voila.

Ljudet är hur bra som helst och själva enheten är väldigt behaglig, man känner knappat att man har det på sig. Man höjer och sänker alltså volymen enkelt med de två volymknapparna och vill man muta det så trycker man snabbt en gång på powerknappen. När man sätter igång respektive stänger av det så håller man in knappen i typ 3 sekunder.

En sak som stör mig lite är att ljudet klipps av i början typ en halv sekund ibland, vilket gör att man ibland kan missa första ordet i en mening men oftast är detta inget problem och jag vet faktiskt inte om problemet ligger i själva headsetet eller inte. Överlag tycker jag det är ett jättebra headset som faktiskt är behagligare på huvet än Sonys egna headset vilket gör det till ett headset väl värt pengarna. I Sverige får du ge strax över tre hundra spänn för det

För er som undrar så kan jag också intyga att headsetet fungerar hur bra som helst ihop med iPhone.

Sist så medföljer det även som sagt en HDMI-kabel, om den finns det inte mycket att säga faktiskt. Jag såg ingen som helst skillnad på bilden när jag bytte från min gamla HDMI-kabel som kommer från teknikmagasinet. Däremot så är kabeln från Gioteck både snyggare och längre än min gamla som var alldeles för kort egentligen vilket gör att jag ändå föredrar att använda den. Kabeln är platt och kontakterna röda och fina.

Det finaste med hela det här paketet är att du får hela paketet med headset, triggers & hdmi-kabel för 329 kronor vilket är en krona mer än bara headsetet hos , se det som att du får HDMI-kabel och triggers på köpet när du köper headsetet alltså! :)

[nggallery id=32]

Testat: Nyko Wired Wing till Wii

Wired Wing är ett riktigt bra alternativ till Nintendos egna Classic Controller till Wii som tillverkas utav hårdvarutillverkarna Nyko. I väntan på att mitt Monster Hunter Tri skulle trilla ner i brevinkastet så har wingkontrollen legat inplastad och väntat men i Torsdags kom MHT så då var det dags att testa den. MHT går ju att spela med de vanliga Wii-kontrollerna eller med en classic controller och tro mig, det gör sig bäst med en classic.

Wired Wing är helt klart en bra och prisvärd handkontroll och man ska inte rygga bakåt för att den heter wired för den är lika trådlös som en nunchuch och ansluts på samma vis. Den ansluts alltså till din Wii-remote och du behöver inte ha en sladd till konsolen.

Den ser helt OK ut, lite mer färger än Nintendos egna classic controller, den väger i princip ingenting, ligger bra i händerna och knapparna har precis lagomt motstånd. Känns faktiskt ungefär som att spela med Nintendos Classic Controller Pro. De två egentligen enda skillnaderna mellan Nintendos Classic Controller och Nykos Wired Wing är utseendet och priset. Det verkar dock vara lite knivigt att få tag på dom här i Sverige just nu, många butiker har Nykos prylar men hittar inte en enda med denna men det går utmärkt att köpa en från exempelvis USA och de går att hitta för runt hundralappen vilket är svinbilligt! Enligt Nykos hemsida ligger dom på 14$ och det är väl ett pris som de flesta försäljare alltså bör följa.

Recension – Heavy Rain (Demo)

Mina förhoppningar på Ps3-Exklusiva ”Heavy Rain” är stora, riktigt stora. Quantic Dream, gänget bakom spelet, är samma gäng som stod bakom mitt absoluta favoritspel till XBOX, den gamla xboxen alltså. Det spelet heter Farenheit, eller Indigo Prophecy som någon regionsutgåva utav det heter. Där man nästan kastas in som huvudrollsinnehavare i en Thriller. Jag fullkomligen älskade Farenheit från början till slut och har enda sedan jag klarade det hoppats på en uppföljare, när jag första gången fick nys om Heavy Rain så hade mina förhoppningar mer eller mindre gått i uppfyllelse, samma team bakom spelet och samma typ av upplägg, vilket ni ska få läsa lite mer om här. För under förmiddagen idag så provade jag på demoversionen utav Heavy Rain till PS3 och såhär tyckte jag. Fortsätt läsa Recension – Heavy Rain (Demo)