Recension: Vanquish

Är du ute efter högoktanig action, kraftfulla explosioner och robotar som hade bankat skiten ur Megatron och Optimus Prime vilken dag som helst? Ja då har du hittat helt rätt. Om inte, läs vidare ändå. I Vanquish finns mycket att hämta för alla action älskare.

Gears of War kom som en blixt från klar himmel 2006 och fick den japanska spelindustrin att darra på sina sköra knän. Renodlade actionfester med casual inslag har varit något som varit förbisett av de flesta japanska utvecklare. De senaste åren har de hamnat hopplöst efter då det mer eller mindre byggs sådana här spel på löpande band idag. Vanquish är ett gediget försök att hänga på trenden.

En gigantisk jonkanon skjuter ut en dödstråle av en enorm kraft som slår ut hela San Fransisco. Ryssen har invaderat USA med full styrka! Du spelar Sam Gideon, en soldat i DARPA (Defense Research Projects Agency), där du i en anime influerad framtidsvärd ska försvara dig mot diverse ryska metallbestar. Ovanför jorden snurrar en cylinderformad rymdkoloni där äventyret utspelar sig.

Berättelsen är, som ni kanske hör, inte den allra bästa. Den känns tunn och ytligt. Karaktärerna är väldigt stereotypa med skorriga amerikanska röster och en lite väl överdriven macho-stil. Vill man ha en djup och engagerande story bör man söka sig till andra genrer. Det som istället har lagts mest tid på är spelmekaniken och de roliga striderna. Vanquish är till skillnad mot Gears of War, ett mycket rappt spel. Spelet är upplagt ungefär på samma sätt som Gears, då du ser din karaktär bakifrån (tredjepersonperspektiv) . Vapen plockas ,du rullar undan för bomber och tar skydd bakom väggar. Till din hjälp har du fått en dräkt, ARS (augmented reaction suit), vilken gör dig till en super soldat utan dess like. Dräkten har flera bra egenskaper du kan dra nytta av i spelet, som t.ex möjligheten att glida (tänk Mega Man 3) fram i en vannsinnig fart på marken. Att glida känns som en riktigt kul grej som kommer väl till pass i ett snabbt och hektiskt spel som det här .

När du blir träffad följer Vanquish standarden i dagens spel, det blir alltså rödare och rödare på skärmen ju mer skada du tar. Tar du för mycket skada aktiveras ett läge som kan beskrivas som bullet time, där du har chansen att ta kål på fienden eller undvika fara. Bullet time går även aktivera manuellt med en knapptryckning. En mätare i mitten av skärmen dyker upp där du kan se hur mycket tid du har kvar, slösas det för mycket blir det problem när du senare blir skadad, då du får mindre tid på dig att söka skydd. Det här system känns väldigt kul och det är lätt att man blir girig och tar för sig alldeles för mycket av det goda, vilket leder till en ganska snabb död.

Bossarna i spelet kan ibland vara enormt frustrerande. I sann japansk anda finns det ”instant kill” attacker. Det spelar alltså ingen roll om du har tömt bossen på nästan allt liv, då ett förrödande hugg eller skott kan döda dig på momangen. Väldigt störande, då man ibland får spela om hela bataljen från början. Jag kan förstå spelutvecklarnas tanke med det hela, då du måste sitta på helspänn vilket i sin tur gör striderna ganska spännande.

Spelet ser väldigt bra ut, med sköna ljuseffekter och härliga sci-fi miljöer. Providence (rymdkolonin) är en härlig plats med futuristiska vyeér som ibland får mig att tappa hakan. Endel miljöer är dock stundtals tråkiga och upprepande, och de organiska bitarna av spelet ser inte något vidare ut. Det är lätt att se var de hämtat inspirationen ifrån, då jag många gånger tänkte på Halos ringvärld eller Mass Effects Citadel. Ljudet i spelet, då framförallt explosionerna är ordentligt tilltagna, om inte grannarna på våningen under blev irriterade under min genomspelning så är de nog döva. Musiken känns väl mest som något som ligger i bakgrunden och aldrig sticker ut speciellt mycket. En och annan skön elektronisk slinga bjuds det på dock.

Jag hade gärna sett att utvecklarna hade lagt mer tid på det här. Avsaknaden av multiplayer, den korta speltiden (6-8 timmar) och en tunn story gör att det här spelet känns lite ofärdigt. Svårighetsgraden i spelet avskräcker säkert en hel del spelare från att plocka upp titeln. Det finns inte heller några direkta fordon att köra i spelet, vilket jag personligen älskar i liknande spel. Det ska dock tilläggas att jag hade väldigt kul under de timmarna jag spelade, och kan man bortse från ytan och berättelsen finns här mycket att hämta.

Besvikelsen än stor men det finns lite hopp

Jag har väntat på Alpha Protocol med uppenbart för höga förväntningar. Konceptet och idéerna var ju jättebra, ett spionage RPG med stor potential. Så fick jag hem spelet, hade egentligen inte tänkt kolla på det riktigt än eftersom jag ändå inte kommer hinna spela speciellt mycket eftersom jag ska resa bort.

Men jag kunde så klart inte hålla mig och körde ändå igång Alpha Protocol för en hastig snabbtitt och nog för att jag hört om dåliga recensioner men det som mötte mina ögon var inte bara dåligt, det var kasst. Man ska inte döma ett spel efter grafiken men i det här fallet så var det inte bara fult, hela designen var under all kritik, likaså kändes kontrollerna riktigt stela och klumpiga.

Twittrar en rad om hur mitt första intryck av AP inte var speciellt bra vilket leder till att jag får denna länk som förklarar ett och annat (om det som står är sant).  Tråkigt på ett bra koncept och ett så långt arbete men framförallt att det överhuvudtaget kan gå till så som det beskrivs i texten i länken, man vill bara kräkas på den typen av människor som ägaren för bolaget beskrivs som.

Hur som helst har jag hört delade meningar om storyn och den + dialogerna kan ju faktiskt vara så bra att de greppar en och får en att faktiskt gilla åtminstone en stor del av spelet trots enorma brister tekniskt sätt. Ska självfallet ge spelet en helt ärlig chans när jag kommer tillbaka från semestern och hoppas på att en grym story kan styra upp kapsejsande skuta, eller åtminstone gå under på grundare vatten.

Positiv överraskning i Resonance Of Fate

Bara några sekunder efter att jag sett den inledande videon till Resonance Of Fate så hittar jag i optionsmenyn möjligheten att välja Japanskt språk på rösterna. Jag hade helt glömt att kolla upp detta innan jag skaffade spelet och det kom som en riktigt positiv överraskning eftersom just detta är något som kan lyfta helhetsintrycket för denna typ av spel jättemycket för mig, bra jobbat! Att Final Fantasy 13 inte hade denna möjlighet var en stor besvikelse och jag hade verkligen gillat FF13 bättre med den funktionen, för serriöst, vem väljer Amerikanska röstskådespelare framför Japanska om det finns möjlighet att få engelska undertexter till de Japanska rösterna?

Mitt Resonance Of Fate-äventyr börjar bra med andra ord! Just nu håller spelet på att installeras på min PS3 och det bör väl vara klart ungefär…. nu, så jag säger tack och hej igen nu och myser ner mig i soffan! :)

Final Fantasy 13 har halkat in på min ”en annan gång”-lista

Jag var riktigt peppad på Final Fantasy 13 innan det släpptes och när det väl kom var jag helnöjd där i spelsoffan med ps3-kontrollen i högsta hugg. Men vad var det som hände egentligen?

Det är inte det att jag tycker det är ett dåligt spel. Det är fruktansvärt snyggt på alla sätt och vis och jag har haft kul när jag spelat. Men det kanske bara var nyhetens behag? För nu har spelet smugit undan och hamnat bland spel som jag inte riktigt orkar ta upp, spel som jag tänker, ”nä jag ska spela det  en annan gång” om. Det känns tråkigt att säga men jag har ingen lust att spela det helt enkelt, bara tanken på att göra det känns jobbigt. Det är inte för att det är linjärt spel, det är inte på grund av långa och många tutorials i spelet, jag vet fan inte vad det är, kan inte sätta fingret på det, kanske kombinationen av allt men jag hoppas att det bara är en tillfällig olust till att spela det.

Jag har alltid haft mycket högre förväntningar på Final Fantasy XIII Versus och jag hoppas att det blir en bättre spelupplevelse när det väl släpps. Jag ska så klart spela igenom Final Fantasy 13 när tiden är rätt men just nu är tiden tydligen helt fel och spelet får hamna på en annan gång listan tills vidare. Men stort RPG-fan som jag är så har jag idag plockat upp ett nytt RPG som jag har höga förväntningar på, inget mindre än Resonance Of Fate, jag hade tänkte skaffa det till releasen men det blev lite för mycket spel på samma gång och lite för lite pengar men nu ligger spelet inplastat och fint bakom mig och bara ropar efter mig. Tänker sätta tänderna i det ikväll eller i alla fall lite blygt börja smågnaga på det.

Square Enix är kanske mina favoritutvecklare men jag är ledsen, there’s just no time for Final Fantasy right now, oops rimmade det?

Resonance Of Fate

Tyvärr har jag massa mindre roligare saker att göra idag innan jag ens får riva av plasten på det där!

Utveckla dina färdigheter i Alpha Protocol

Jag kan inte låta bli att faschineras av och bli mer och mer peppad på det kommande spionage-RPG:et ”Alpha Protocol”. Från början röck jag bara på axlarna och tänkte jaha ett nytt actionspel, men ju mer jag ser av det och läser om det desto mer växer en pepp inom mig, jag älskar RPG-genren och jag älskar nyskapande spel. Sneak’em up, karaktärsutveckling, häftiga gadgets, mixed martial arts, whats not to like??

I den här videon (Develop your skills) demonstreras lite av de olika typer av färdigheter som man kan utveckla och specialisera sig på i Alpha Protocol, bland annat kampsport-, stealth- & vapen-färdigheter.

Jag har fått en kittlande känsla av att Alpha Protocol kan bli ett överjävligt roligt spel och jag hoppas hoppas hoppas på att det inte blir en flopp eller en halvdan historia som snubblar på mållinjen!

Det är mycket snack om Alpha Protocol just nu

Releasen av spionage RPG:et Alpha Protocol närmar sig och nu är det ganska exakt en månad kvar till release. Spelet släpps till både Playstation 3 och Xbox 360 (och PC). Spelets titel och speltyp har intresserat mig sedan första stund, ”The Espionage RPG” liksom, hallå? Vem blir inte intresserad? Att RPG alltid varit den genre som legat mig närmast om hjärtat spelar såklart in här. På senaste tiden har det snackats mycket om spelet på spelsajter och bloggar och min pepp har växt, en hel del faktiskt.

I spelet spelar man som spionen Michael Thorton som börjat jobba undercover sedan ett uppdrag gått åt skogen och alla hans tidigare kontakter brutit kontakten med honom, regeringen i USA jagar honom och hans gamla uppdragsgivare har vänt honom ryggen.

Spelets dialoger har ett DSS-system som jag bara älskar. DSS står för Dialogue Stance System vilket i kort innebär att spelaren ges tre olika alternativ att svara med i dialoger exempelvis i form av olika attityder eller ställningstagande. Enligt utvecklarna själva ska de tre olika attityderna och svaren vara baserade på ”de 3 b:en”; Jack Bauer, Jason Bourne & James Bond, inga dåliga agenter! Inte svårt att förstå att de mer aggressiva alternativen är baserade på Jack Bauer.

Självklart får de olika alternativen olika utgångar beroende på vem dialogen är med, vissa karaktärer viker sig snabbt inför en aggressiv framtoning medan vissa kanske besvarar aggressivitet med aggresivitet.

Förutom de uppdrag som måste göras för att driva spelets story vidare så finns även ett antal sidouppdrag som man kan göra om man själv vill.

En annan detalj som tillsammans med DSS dialogerna gör spelet intressant för mig och som gör det till en blandning av action & RPG och inte bara till ”another action game” är att man på sätt och vis får göra in egen Michael Thorton. Man får nämligen själv anpassa Michaels ansikte och kläder, man får också välja vilka färdigheter man vill satsa på att utveckla beroende på vilken typ av spion/agent man vill vara. Vapen är också något som kommer gå att anpassa med större magasin, sikten, ljuddämpare etc.

Nu är jag mer taggad än någonsin på Alpha Protocol och hoppas på att spelet blir vad jag hoppas på!

[pro-player width=’640′ height=’385′ type=’video’]http://www.youtube.com/watch?v=BFVPp16UkJw[/pro-player]

[nggallery id=33]

Yakuza Fantasy 13

Final Fantasy -älskare som jag är sedan SNES-spelen så låg såklart mitt exemplar av Final Fantasy 13 innanför dörren under brevinkastet på releasedagen. Man hade ju hört tonvis med hyllningar av spelet och av det man sett innan så låg förväntningarna minst sagt på topp.

Grafikmässigt är Final Fantasy 13 så vackert att man nästan får en smäll på käften genom tvrutan när man kör igång det och ser det för första gången, otroligt vackert och jag blev kär vid första ögonkastet!

Man hade ju hört om en 10 timmars inledning eller ett 10 timmars intro. Men hur tusan kan man kalla de första timmarna av spel för inledning? Det som egentligen skiljer de timmarna från resten av spelet är att fienderna och bossarna är lättare än resten av spelet (men vilket spel blir inte svårare ju längre man kommer?) och man får dessutom lära sig nya då och då under dessa timar. Exempelvis hur man distribuerar sina erfarenhetspoäng i olika typer av egenskapsträd och hur man med hjälp av föremål man hittar under spelets gång kan uppgradera vapen och andra föremål. Men är detta verkligen något att gnälla på? Alla har det inte etsat i ryggmärgen hur ett jrpg är uppbyggt och tro det eller ej så är inte alla jrpg uppbyggda på samma sätt.

För någon som inte spelat den här typen av spel innan så vore det riktigt tråkigt och dessutom svårt att få all information på samma gång och dessutom lyckas komma ihåg något utav all information efteråt.  Nej någon 10 timmars inledning är knappast snack om, iallafall inte på det sättet som folk har fått det att låta, ungefär som att sitta och titta på skärmen och lyssna på dialoger i 10 timmar. Se det snarare som några härliga timmar av mjukare upplärning inför vad som komma skall.

Jag hann däremot inte mycket längre än 10 timmar in i spelet innan nästa spel damp ner i brevinkastet, inget mindre än Yakuza 3 och eftersom jag tänkte recensera detta så tyckte jag det var lika bra att ta en paus från Final Fantasy även om det tog emot lite efter att ha väntat så länge på det! Men men, jag grät inte för det. Yakuza 3 var nämligen ett riktigt kul lir som rentav var som en orgie av rpg, äventyr, action & beat em up i ett och samma spel. Jag vet inte om det bara är jag men det känns som att Yakuza 3 inte alls fått den uppmärksamhet som det förtjänar i Sverige. Demoversionen som gavs ut på PSN för ett tag sedan kan ha ett finger med i det spelet eftersom demoverisonen visade sig suga rejält. Men man ska inte lita blint på demoversioner, Yakuza 3 ÄR ett bra spel! Recensionen kan ni läsa här.

Och med recensionen klar så ger jag mig nu tillbaka till Lightning, Snow och de andra i Final Fantasy 13, det fina med att bara mjukstarta lite med Final Fantasy 13 sådär för att sedan skjuta på spelandet i en vecka är att jag nu har en veckas spelande kvar utav detta underbara spel, som jag utan Yakuza 3 utan tvekan redan hade spelat iväg! 😀

Jag har faktiskt en och annan ouppklarad affär kvar i Yakuza 3 och de planerar jag att avklara såfort jag är färdig med Final Fantasy 13.

Ni andra som köpt FF13, vad tycker ni så här långt? Hur många timmar in i spelet är ni ungefär? Inga spoilers tack! :)

Recension: Yakuza 3, Dojimas Drake Är Tillbaka

Kärt barn har många namn
Farbror Kaz, Kazzy, Dojimas Drake. Ja kärt barn har många namn men i detta fall så är ”barnet” i fråga en fullvuxen Yakuza vid namn Kazuma, en av Japans farligaste män.

Yakuza är ett sorts samlingsnamn på den organiserade brottsligheten i Japan. I stort sätt kan man säga att det det Japanska svaret på den västerländska maffian. ”Yakuzakulturen” har sin grund i Samurajkulturen som dog ut i början av 1600-talet.

Kazumas förflutna hinner ifatt honom
Kazuma har lagt Yakuza-livet bakom sig och lämnat maffiafamiljen för att bedriva ett barnhem på Okinawa. Han placerades själv på barnhem som liten och känner att han vill ge andra föräldralösa barn en chans till ett drägligt liv. Men som barn fick Kazuma flytta från barnhemet när en man öppnade sitt hem och sina armar för honom. Vilket kom att bli Kazumas baksida, mannen som tog in honom var nämligen ett överhuvud inom den Japanska maffian och Kazuma växte upp till att bli en fullblodig Yakuza, en av de farligaste.

Men Kaz har alltså lagt yakuzalivet bakom sig och flyttat till Okinawa. Där är allt frid och fröjd ända tills ett papper om vräkning dyker upp. Barnhemmet ska rivas när en stor ny anläggning ska byggas upp i området. Kaz är såklart inte förtjust i idén om att behöva flytta på barnhemmet och börjar gräva i det hela, och ju mer han gräver desto mer utav sina egna rötter ser han i hålet. I detta grävande får han både nya kontakter och nya vänner, vänner som är del av Okinawas Yakuza. Det visar sig snart att Yakuzafamiljer från Tokyo helt klart är inblandad i uppköpandet av marken som barnhemmet ligger på. Och när en av Kazumas nya vänner på Okinawa och en av hans vänner i Tokyo som fick ta över för organisationen när Kazuma flyttade ungefär samtidigt blir skjutna, förmodligen av samma man, en man som enligt vittnen ska vara Kazumas döde ”far”. Ja, då är det dags för Kazuma att åter dra på sig kostymen och den vita tillhörande rocken och ta semester från barnhemmet på Okinawa för en tripp till Tokyo där ett maffiakrig snart brakar loss. Hans förflutna som värsting-yakuza har hunnit ifatt honom.

Det bästa utav två världar
De första timmarna som utspelar sig på Okinawa är som en uppvärmning inför vad som komma skall, med slagsmål och små miniuppdrag vid sidan av den riktiga storyn. Det är stor skillnad på spelet som utspelar sig på Okinawa och det som utspelar sig i Tokyo. Okinawa är som en semester, ett paradis i solen medan atmosfären i Tokyo på alla sätt genomsyras det som styr den undre världen och delar av den övre, Yakuzan.

Yakuza 3 är som en blandning av Shenmue och GTA, två olika men högt hyllade spel. Det råder delade meningar om just det påståendet om att spelet skulle påminna om Shenmue eller inte. Men att vissa motsätter sig det påståendet gör ingen skillnad, att jag själv osökt börjar tänka på Shenmue och GTA när jag spelar Yakuza 3 talar sitt tydliga språk, likheterna finns där. Och att blanda Shenmue och GTA blir ju på något sätt som att blanda det bästa utav två världar.

Hållbarheten är grym
Spelet har dels en bra story att följa och slutföra men det finns även en värld full av sidouppdrag och minispel att roa sig med. Minispel av exempelvis arkadhallar, bowlinghallar, golfbanor och mycket mer. Sidouppdragen finns överallt runt städernas gator och torg. Det finns även fightingklubbar att besöka om man inte tycker att gatorna fyller ens behov utav slagsmål, klubbar där man kan fullfölja hela turneringar.

Det bästa med minispelen är att de faktiskt ofta är riktigt bra gjorda och roliga att spela. Det är inte bara minispel som kastats in i spelet för att fylla ut det utan det är verkligen bra gjort. Golfbanorna till exempel är verkligen som att spela ett riktigt golfspel fast med en liten party-prägel på det hela. Det är alltså inte lika ambitiöst som ett Tiger Woods-spel, men för någon som mig som inte är något fan utav sportspel så är nog golfen i Yakuza 3 roligare. Tillsammans så utgör spelets alla olika element en hållbarhet som garanterat håller spelaren sysselsatt länge!

Brutala våldscener
När du hamnar i ett slagsmål, vilket du i princip gör om du så bara ska besöka närmsta gatukök för en låda nudlar, så hamnar du som i ett litet beat’em’up -spel. Den ”fria världen” som du annars strövar runt i liksom stannar upp och du kan inte fly från dina fiender utan måste helt enkelt fullfölja fighten och spöa dom för att ta dig vidare. Det vackra med fighterna i spelet är att precis hela din omgivning är ditt vapen. Golv, väggar, cykelställ, cyklar, skyltar, lådor, ja allt du kan tänka dig är saker som du kan utnyttja för att dela ut smärta och ju längre du spelar desto bättre kan du utnyttja allt detta.

Hela tiden i spelet så får du erfarenhetspoäng som du kan använda för att uppgradera Kazuma. Det finns ett antal olika områden som du kan välja att spendera dina poäng på för att lära dig ny egenskaper. Det kan vara mer energi eller nya sparkar och slag, eller hur du gör för att volta över ett staket och sparka din fiende på andra sidan innan du landar.

Oftast går fighterna ut på att dela ut slag och sparkar i form kombinationer av valfria knapptryck men ibland så behöver du trycka på rätt knappar vid rätt tillfällen för att dela ut den ultimata avslutningen eller knockouten.

Slagsmålen är klart ett av spelets huvudelement och också en klar höjdpunkt. Skaparna har inte snålat på det överdrivna våldet, det är mycket blod och ofta riktigt brutala scener. Som tur är så vet vi om att det är ett tvspel och vi kan njuta av varenda sekund, men det är verkligen inget barnspel. Tycka vad man vill om detta men det är ändå ett spel som på ska skildra Yakuzan som är det Japanska svaret på den grymmaste maffia du kan tänka dig.

Grafik, ljud, kontroller & story
Grafikmässigt så finns det en hel del att hämta ur Playstation 3 och i Yakuza 3 så har man inte utnyttjat PS3’ans kraft till fullo. Dels så är grafiken generellt sett inte i den bästa och vissa animationer ser lite väl stela ut, något som jag har överseende med i ett så här bra spel. Grafiken är absolut inte dålig och även om vissa animationer ser stela ut så är de flesta bra gjorda.

Ska man skildra den Japanska Yakuzan och Tokyos gator och torg så måste man såklart göra det på just, Japanska. Något som spelutvecklarna också förstått. Samtliga röster i spelet är på Japanska och man får helt enkelt läsa undertexterna för att hänga med i dialogerna om man inte kan Japanska. Detta ser jag som något helt och hållet positivt. Det passar spelet och dessutom så är ju Japanska faktiskt enligt mig det finaste språket som finns, även om jag inte förstår vad de säger. Det verkar lite konstigt att vissa dialoger har röster medan en stor del bara består utav dialogrutor med text. Men vid lite eftertanke så är det nog ändå något bra för spelet innehåller väldigt mycket dialoger och det är skönt att bara kunna läsa vissa av dom snabbt och inte behöva lyssna på allting. Lite knepigt dock att man delat upp vissa konversationer med både -och. Vissa konversationer har helt enkelt delats upp, där delar av konversationen fått en cutscene med röstdialoger och en del av den bara fått en dialogruta. Man borde kanske låtit konversationer med röster fått vara med röster hela vägen och vice versa.

Kontrollerna i spelet är bra. När man bara springer runt fritt på gatorna så är det inte mer än styrspaken och en action-knapp att hålla reda på. I slagsmålen så består de vanliga spark och slagkombinationerna utav ett fåtal knappar medan du i vissa situationer snabbt måste trycka på den eller de knappar som visas på skärmen för att utföra vissa specialattacker eller avslutningar i en fight. Spelet är som sagt fullt av olika typer av spel och minspel men kontrollerna är i regel enkla och bra.

Storyn kan i början verka invecklad med massvis med Japanska namn på personer och familjer att hålla reda på men själva storyn i sig visar sig snart vara enkel att förstå. Vill man dessutom veta mer om Kazumas och handlingens bakgrund så kan man visa scener från de tidigare spelen och läsa om den tidigare storyn.

Världens raraste och världens grymmaste
De har verkligen lyckats med att måla upp en tvådelad bild av Kazuma. Han är farbror Kaz, världens raraste man som bedriver ett barnhem där allt är frid och fröjd och där barnen går före allt. Om dagarna så fiskar han upp dagens lunch vid stranden där barnhemmet ligger och på kvällarna så läser han antagligen godnattsagor för de allra minsta. Och även om han försökt lägga livet som Yakuza bakom sig så är han ändå ”Dojimas Drake”, en av Yakuzans mest fruktade och mäktigaste män, den stora drak-tatueringen på ryggen skvallrar om detta. Trots att han gjort valet att lämna organisationen så är han den han är, en gång Yakuza alltid Yakuza?

Tillsammans så utgör hans två olika personligheter en bra kombination. Han är Kazuma som gör allt för sina nära och kära och som inte fruktar någon och som inte stannar för något.

Köpvärt?
Yakuza 3 är kanske inte det vassaste strået i grafikvassen, den är bra men inte optimal. Men det gör ingenting, för som ett välgjort och underhållande spel så fyller Yakuza 3 verkligen sin funktion mycket bra. Ett riktigt underhållande spel som jag utan tvekan kan rekommendera till de som antingen bara gillar action & beat’em up-spel eller för den som gillar Shenmue eller GTA.

Jag provade aldrig demot som gavs ut via PSN utan gav mig direkt på slutversionen eftersom demoversioner enligt min egen erfarenhet ofta ger en missvisande bild av det slutgiltiga spelet. Yakuza 3 verkar ha råkat ut för denna typ av dåliga demoversioner. Innan jag fick hem spelet så fick jag nämligen höra från flera håll av personer som provat demot att de verkligen inte gillade det. Min bror var en av de personer som testat demot och verkligen avskydde det, men efter ett besök här hemma så intygade han att spelet faktiskt verkade riktigt bra och att han skulle ge det en chans. Så har ni provat demot och inte gillat det ni sett, ge det fullständiga spelet en ny chans om ni har möjlighet, det kan vara värt det!

Plus: Förutom den huvudsakliga storyn så finns det tonvis med roliga sidouppdrag och minispel som gör att det håller riktigt länge. Minimala laddningstider

Minus: Grafikmässigt så finns det mer att hämta ur PS3

Titel: Yakuza 3
Format: Playstation 3

Betyg: 4/5
Trots att grafiken kunde varit bättre så väger allt det bra i Yakuza 3 utan problem upp det och slutprodukten är ett riktigt bra och underhållande spel som jag rekommenderar att man tar sig en närmare titt på! Man vill bara ta nästa flyg till Tokyo när man spelat det. Skitbra helt enkelt!