Recension: Silent Hill Shattered Memories

Silent Hill Shattered Memories från Konami är det sjunde spelet i serien och finns till Wii, PS2 samt PSP. Liksom i Silent Hill 1 så ser vi Harry Mason i huvudrollen sökandes efter sin dotter. Detta är min recension utav Wii-versionen.

Förvirrad i snöstormen
I en katastrofal snöstorm kraschar Harry Mason sin bil i utankanten av den fridfulla lilla byn Silent Hill. När Harry kvicknar till efter smällen hittar han inte sin lilla dotter. Med en gammal ficklampa i högsta hugg ger man sig ut i snöstormen och ropar efter dottern bland gamla skrotade bussar och övergivna byggnader. Förvirrad springer man runt bland dörrar och rum utan att ha en aning om var man ska ta vägen och plötsligt sitter man hos en psykolog där man ska försöka reda ut sitt trasiga, förvirrade och halvt bortglömda liv. Och detta är storyn och de första inledande delarna i Silent Hill: Shattered Memories och det är i den stilen det fortsätter att utveckla sig under spelets gång.

Vidriga mardrömmar
Om vart annat sitter du hos psykologen och svarar på frågor genom att skaka på huvudet eller nicka och du utför även lite olika test som han ger dig. Om vart annat springer du runt i Silent Hill som en nyvaken koma-patient med amnesia och söker efter lilla Cheryl med ficklampan som dit enda vapen. Och tro mig, ett större vapen skulle verkligen inte skada, för när du irrar runt i Silent Hill utan att knappt veta vad som är upp och ner så fryser ibland plötsligt allt och alla runtomkring dig till is och mardrömmen är ett faktum. När du hamnar i de så kallade mardrömmarna så gäller det att springa, springa, springa och springa. Spring så jäkla fort du kan, att titta på kartan är bara att glömma, finns inte tid. För överallt runtomkring dig, bakom och framför så dyker det upp vidriga små äckliga monster, eller troll eller vad man ska kalla dem, endast iförda sina. Får ett troll tag i dig så klamrar det sig fast med armar och ben och det enda som hjälper är att skaka dig loss genom att veva Wii-kontrollerna och fortsätta springa. Är du inte snabb så blir du snart översprungen av små vidriga troll och då är det kört. Målet med mardrömmarna är alltså att så fort som möjligt ta dig från punkt  A till punk B utan att bli tagen av äckliga troll.



Medan du springer i mardrömmarna kan du ibland välta ner skåp, hyllor och annat bakom dig för att sinka trollen. Flåsar dom dig i nacken så kan du ibland som en sista utväg hitta garderober eller andra ställen att gömma dig i en stund. När du når punkt B så är mardrömmen över och du kan pusta ut tills vidare. Harry är förvirrad och ju djupare in i spelet man kommer ju mer vriden blir mardrömmarna.

Mardrömmarna i spelet är som i verkligheten: stressiga, äckliga, ja rent utsagt förjävliga och när man väl vaknat upp vill man aldrig tillbaka igen. Man bävar alltid för nästa mardröm och när världen runtom dig fryser så tänker man bara ”what the fudge”. I princip kan man säga att spelet består av tre olika huvuddelar, psykologen och mardrömmarna är två delar och den tredje delen är den då du vandrar runt fritt i Silent Hill och frågar du mig så är mardrömmarna klart den tråkigaste delen och jag hade hellre sett ett annat upplägg på den delen.

Krypigt värre
Shattered Memories är en psykologisk thriller med den rätta känslan, på engelska hade jag kallat den för disturbing, vilket ord motsvarar det bäst på svenska? Obehagligt? Krypigt? Något åt det hållet. Både grafiskt och ljudmässigt så har de fångat en rätt obehaglig känsla som gärna kryper en inpå skinnet, speciellt om man spelar sisådär 2 på natten när alla andra ligger och sover.

Spelandet
När man gå omkring som Harry i ett tredje-person-perspektiv så har man ju sin trogne ficklampa med sig som sitt enda sällskap förutom under de kortare stunder i spelet då man är i sällskap med andra karaktärer. Kontrollerna i spelet är bra och pricksäkra, känns nästan som att gå omrking med en riktig ficklampa. Ibland går det dock inte skaka av sig de där trollen hur mycket man än vevar och svingar kontrollerna, har kanske delvis med paniken att göra.

När man inte sitter hos psykologen så handlar det i princip hela tiden om att ta sig från en punkt till en annan, både i och utanför drömmarna. I mardrömmarna handlar det om att överleva och utanför mardrömmarna handlar det om att lösa pussel och gåtor och hitta rätt dörrar. Pusslen kräver i regel inte den som löser dem är raketforskare men det finns ett och annat som är lite klurigare än resten.

Så fort du är utomhus så är du i en snöstorm som lamslagit hela staden och så fort du är inomhus så är det bäcksvart, thank god for the flashligt. Snöstormen är faktiskt rätt mysig från andra sidan tvskärmen och lyser man med lampa framför sig så blir det snyggt belysta enstaka snöflingor som singlar ner framför en.

Effektfullt eller bara irriterande?
Under hela spelet ligger det en slags svagt grynig film över bilden som för att förstärka känslan av att man kanske befinner sig i huvudet inuti någons minnen eller kanske som att man ser på en gammal film och jag tycker effekten träffat rätt, men jag kan även förstå om folk irriterar sig på den

Ofast flyter spelet bra men när man springer genom vissa dörrar, speciellt under mardrömmarna så kan det ibland rycka till, men inget alvarligt. Tyckte även snön såg ut att flyta bättre när man stängde av ficklampan när man rörde sig utomhus. Absolut inget man egentligen tänker på, det var mest bara att jag gick och lekte med on/off knappen på ficklampan och reagerade på det vid ett tillfälle.

Mobiltelefonen
För att lösa de pussel som man stöter på när man styr Harry fritt så får man ta hjälp av detaljer i omgivningen och meddelanden på sin mobil, som kan vara både text och röstmeddelanden. Mobiltelefonen är en viktig detalj i spelet och man får hela tiden små minnesfragment i form av meddelanden till telefonen, sms, bilder och röstmeddelanden. Ser du en affisch på en vägg med ett telefonnummer på så kan du alltid ringa det från mobilen och få något form av svar.



Föränderliga dialoger och karaktärer

Spelet är inte speciellt svårt och tar inte många timmar att klara. De partierna som ibland kan ta längre tid är vissa mardrömmar. Däremot så ändras dialoger och de karaktärer du möter i spelet baserat på de svar du ger till psykologen under spelets gång. Även slutet kan variera beroende på ditt spelande.

Det kan även vara så att det är fler aspekter som spelar in när det gäller detta, exempelvis hur du tittat på de karaktärer som du för dialoger med i spelet. Jag påbörjade spelet i två omgånger och upplevde detta eftersom jag svarade olika saker under det första mötet med psykologen. Gillar man spelet kan detta alltså vara en anledning till att spela igenom det mer än en gång. Mardrömmarna får mig dock att avstå från detta. Utmaning & Hållbarhet 6/10

Rätt känsla höjer betyget
Grafiskt sätt så har jag sett snyggare spel till Wii men det betyder inte att grafiken är dålig, tvärtom så är den bra, men inte full pott. Dessutom har de verkligen fångat upp rätt känsla för spelet i grafiken.
Grafik 6/10

I mardrömmarna brakar helvetet loss
När vi snackar ljud så är dialogerna är helt OK, bakgrundstonerna och ljudeffekterna är stämningsfulla. När mardrömmarna kommer så brakar dock helvetet loss och även om ljudet är jäkligt störande och påfrestande så det precis vad som eftersträvats, och liksom med grafiken så ger ljudet i spelet den rätta känslan.
Ljud 5/10

Pricksäkra kontroller som svarar bra på Wii-kontrollernas rörelser
Spelet svarar bra på Wii-kontrollerna, man styr spelet med både nunchuck och wiimote. Det är inte många knappar att hålla reda på och här har jag inget att klaga på.
Kontroller 7/10

Som gjort för Wii

Förhållandevis bra story som får en att vilja fortsätta spela och se hur det urartar. Jag gillade spelet och tyckte det stundvis gav en härligt obehaglig känsla när man spelade det. Verkligen rätt spel för Wii där kontrollerna kommer till sin rätt även om jag personligen är av den bakåtsträvande typen som föredrar classic kontrollen. Bra spel från början till slut även om jag inte gillade mardrömmarna och om spelet var lite för kort.
Helthetsintryck 6/10

Slutbetyg 6,2/10

Bäst: Effektfull känsla av obehag och klaustrofobi
Sämst: Mardrömspartier som i verkligheten bäst kan liknas med den värsta feberdrömmen du kan tänka dig.

Recension: Sonic & SEGA All-Stars Racing

Jag har just spenderat ca 3 timmar tillsammans med Wii-versionen utav Sonic & SEGA All-Stars Racing, det var ungefär sån lång tid det tog att klara samtliga cuper.

Ta Mario-Kart, blanda med lite Outrun sen kastar ni ner två nävar med klassiska SEGA-karktärer så har ni ert eget Sonic & SEGA All-Stars Racing!

Det är till ett galet färgspektra och en fullkomligt hysterisk kommentator som du susar fram genom banorna i spelet. Färgerna har jag inget emot, men den där kommentatorn skulle vem som helst vilja strypa efter att ha spelat igenom spelet. För det första har han inte speciellt många olika fraser som han kör med, han måste dessutom spotta ur sig dom _hela_ tiden. Men OK, man kan vänja sig och på något sätt ignorera rösten i hörselgångarna efter ett par timmars spelande.

Under racen gäller det att förutom köra snyggt att även plocka de bonusprylar som då och då kommer upp på vägen, det ploppar upp en rad frågetecken och du ska försöka plocka ett utav dom. Av frågetecknen får du olika bonusar som hjälper din framfart på vägen. Det kan exempelvis röra sig om minor som du kan släppa på dina motståndare bakom dig, raketer som du skjuter framför dig, eller hastighets-bonusar som ökar din hastighet för en kort peroid och en handfull andra saker.

Har du riktig tur så döljer det sig en ”All-Star-bonus” i frågetecknet. All-Star-bonusen är den bästa bonusen du kan få, den gör dig i princip ostoppbar, du får en lång hastighetsökning samt ett speciellt karaktärs-bundet vapen att krossa allt i din väg med. Alla karaktärer har alltså sin egna speciella All-Star-bonus, det kan röra sig om tex. världens största ägg att rulla fram på eller universums största hammare som du kan slå hejvilt med medans du rullar fram. Det galnaste jag stötte på när jag prejade mig fram var nog ”Samba De Amigo” -apans sambatåg i vilket alla som körde i närheten av, för några sekunder drogs in i ett galet tåg av bilar och motorcyklar.

Kör man snyggt och tar kurvorna bra samt plockar de bonusprylar som dyker upp så kommer man en lång väg, men vill man vara säker på att ro hem vinsten i ett race så gäller det även att drifta, dvs sladda fram genom hela kurvor. Driftar du en tillräckligt lång sträcka så får du en hastighetsbonus, driftar du riktigt långt så får du en bättre hastighetsbonus. Driftingbonusarna kommer i tre steg, dvs när du driftat så långt att du uppnår det tredje steget i stegen så får du ingen bättre bonus om du fortsätter att sladda fram förens du släppt på handbromsen och påbörjat en ny drift.

Svårighetsgraderna verkar skilja sig stort mellan stegen. Jag startade på den mellersta svårighetsgraden, körde några race utan att få speciellt bra placeringar, jag hamnade rentav runt mitten eller bland de sista av deltagarna. Jag kände bara ”jag kommer aldrig palla att spela igenom detta på det här viset”, så jag hoppade ut till huvudmenyn och valde istället den lägre svårighetsgraden. Nu blev det helt plötsligt för enkelt, jag körde igenom alla cuper och jag kom på första plats i nästan varje race från början till slut, varje cup bestod av 5 banor och det rörde sig kanske om totalt 6 cuper eller så.

Överlag känns Sonic & SEGA All-Stars Racing som ett partylir som håller vad det lovar och vad som förväntas utav det, förvänta dig inte ha speciellt kul på egen hand.

Precis som i så många andra spel så låser du upp nya banor och karaktärer med poäng du skrapat ihop under spelets gång.

Ljud, Grafik och kontroll?
Ljudet ger jag inte mycket för, kommentatorn var som jag sa tidigare hysterisk och slutade aldrig upprepa sina enformiga fraser. Musiken vad riktigt tråkig, den överlägset bästa låten från spelet var Samba De Amigo-låten, resten kan ni räkna ut själv, eller hur?

Grafikmässigt var det tyvärr inte heller mycket att hurra över, nog för att jag testade Wii-versionen men Wii kan betydligt bättre än så och jag störde mig mer än en gång på ryckig bilduppdatering.

Kontrollerna? Ja kontrollerna ska jag faktiskt inte klaga på. Du kör med Wiimote + Nunchuck och kontrollerna är väldigt enkla och tacksamma. Du gasar med A, driftar med B, och styr med stickan på nunchucken. Svårare än så är det faktiskt inte, med andra ord, mycket enkelt och behagligt.

Slutsats:
Sonic & SEGA All-Stars Racing kan klassas både som ett barnspel eller ett partyspel som bör avnjutas tillsammans med ett par polare och några kalla. Själv är jag inget fan av racingspel generellt sätt och det finns betydligt bättre partyspel än detta. PS3 & XBOX 360 versionerna ser betydligt bättre ut än Wiiversionen som kändes slarvigt gjord både grafiskt & prestandamässigt vilket drar ner på slutbetyget.

Bäst: Samba De Amigo-apans sambatåg på vägen
Sämst: Bilduppdateringen + Världens drygaste kommentator

Betyg: 6/10

Recension – Heavy Rain (Demo)

Mina förhoppningar på Ps3-Exklusiva ”Heavy Rain” är stora, riktigt stora. Quantic Dream, gänget bakom spelet, är samma gäng som stod bakom mitt absoluta favoritspel till XBOX, den gamla xboxen alltså. Det spelet heter Farenheit, eller Indigo Prophecy som någon regionsutgåva utav det heter. Där man nästan kastas in som huvudrollsinnehavare i en Thriller. Jag fullkomligen älskade Farenheit från början till slut och har enda sedan jag klarade det hoppats på en uppföljare, när jag första gången fick nys om Heavy Rain så hade mina förhoppningar mer eller mindre gått i uppfyllelse, samma team bakom spelet och samma typ av upplägg, vilket ni ska få läsa lite mer om här. För under förmiddagen idag så provade jag på demoversionen utav Heavy Rain till PS3 och såhär tyckte jag. Fortsätt läsa Recension – Heavy Rain (Demo)

Assassin Creed 2: Battle Of Forli – Recension

Jag är knappast ensam om att ha väntat på den första nya DLC delen ”Battle Of Forli” till Assassin’s Creed 2, och idag hade jag chansen att spela igenom den.

Det tog dessvärre inte ens två timmar för mig att spela igenom det nya materialet och sen var det slut på festen igen och jag satt där med handkontrollen i vädret, dock med ett leende på läpparna, för det var ju kul så länge det varade.

Okej, det är nytt material och det kommer att släppas ytterligare en del, men varför inte bara lägga ihop båda delarna och släppa en lite större expansion istället för två pyttesmå? Nåja, jag är ju inte säker på att nästa del blir riktigt lika kort. Besvikelsen påminner lite om den jag upplevde när jag spelade första Assassin’s Creed spelet, lite enformigt sådär. Men som jag sa, jag avslutade det med ett leende på läpparna för det VAR ändå kul och jag rekommenderar fortfarande alla som har AC 2 och gillar spelet att ladda ner The Battle Of Forli.

Arbetet med Battle Of Forli är både bra och dålig, det är vissa detaljer man stör sig på, till exempel hur invånarna, försäljarna i staden fortfarande lunkar fram och försöker kränga på dig sina varor medan staden är under attack. Du får inte uppleva några nya platser eller vapen, inte ens några nya fiender och inga nya achievements. Det finns dock fortfarande ett par saker att avslöja om det hela, som jag dock inte tänker göra här för att inte spoila spelet för någon.

Summan av kardimumman är att jag är lite missnöjd, som jag sa tidigare, lite samma känsla som jag kände för Första Assassin Creed-spelet. Men jag älskar Assassin’s Creed 2 som spel och jag tackar absolut inte nej till det lilla exta äventyr jag kan få även om det är kort, det är ju billigt också så jag kan inte klaga för mycket.
Jag håller tummarna för att nästa del kommer att vara lite längre och lite mer bearbetad.

Betyg? På en skala 1-10? Då får Battle Of Forli en stark 6a, där det främst är den korta livslängden och lite slarviga detaljer som drar ner betyget.

//Mattias