Recension: Dead Space 2

Stamp, stamp, splatter, splatter, ”dö necromorph”, dö!!!”. Att Dead Space 2 innehåller än mer avhuggna lemmar och kroppsdelar än första spelet är verkligen ingen underdrift. Jag var inte jätteimponerad av Dead Space. Kanske för att det lades upp som ett skräckspel i värsta Alien-stilen. Vad vi fick var visserligen ett bra actionspel, där det läskiga redan var borta efter fem minuter. Andra bullar är det med uppföljaren. Fortsätt läsa Recension: Dead Space 2

Recension: Donkey Kong Country Returns

Har ni funderat över hur det låter i djungeln när man släpper lös en gorilla eller två? Ungefär så här låter det ”Wiiiiiiiii…. Här har du en banan! Och där har du den! Och där! Woooo! Ballong! Måste fånga! Eeeek! Nej!  …. FAAAAN! … Suck!” Fortsätt läsa Recension: Donkey Kong Country Returns

Recension: Mafia 2 – Joe’s Adventure DLC

Många av er kommer säkert ihåg den där lotterireklamen med en kontorist, vars chef säger åt honom att göra om en rapport strax innan stängningsdags på fredagskvällen med motiveringen ”du har ju hela helgen på dig”. Kontoristen gör bara narr av sin chef, säger upp sig och går nöjt ut med vetskapen att han just blivit miljonär tack vare lotto. Fortsätt läsa Recension: Mafia 2 – Joe’s Adventure DLC

Recension: Call Of Duty – Black Ops

Call Of Duty: Black Ops. Uppföljaren till det galet populära Modern Warfare 2, ett av årets utan tvekan mest efterlängtade titlar. Att Black Ops är ett spel i Call Of Duty-serien går såklart inte att ta miste på. Men visst är något annorlunda? Att det denna gång är Treyarch och inte Infinity Wards som står bakom produktionen har ingen missat och det märks tydligt att det är andra piloter bakom spakarna.

En frisk fläkt i serien
Black Ops känns som en frisk fläkt i serien, även om det är sedan tidigare väl använd luft som blåser in. Ta Modern Warfare 2 och kör det i en mixer med valfritt attraktivt actionspel som har en story med lite thriller-touch så skulle den mixade produkten kanske kunna bli något i stil med Black Ops. Jag har nu hunnit spela igenom kampanjen två gånger samt hårdtestat multiplayer-läget och detta är min åsikt.

Singleplayer-läget bjuder på en kampanj som är betydligt mer intressant än vad föregående spel hade att komma med. Storyn är mer sammanhängande och ger spelarna en klarare bild av spelets olika karaktärer, vilket resulterar i ett bättre driv som får dem att vilja spela vidare.

Spelet startar med att man som spelare sitter fastspänd i en stol i ett förhörsum med strålkastare och en röst som hela tiden ber om sanningen och innebörden om diverse ting. Förhörsrummet är sedan utgångspunkten för spelets alla kapitel, där kastas man från krigszon till krigzon mellan olika årtal och olika världsdelar, som en tidsmaskin. Du spelar igenom en rad olika minnen som väckts inom dig under förhören. Detta pågår större delen av storyn, tills man slutligen kommer ikapp tiden då storyn istället utspelas i realtid. Personen som förhör dig frågar dig gång på gång om de siffror som du hör i huvudet på dig själv, hur skall de tolkas? Vad har de för innebörd? Det är huvudfrågan vars svar du kommer att jaga igenom åren och de olika krigszoner och kontinenter som du kastas mellan under förhören och spelets gång.

Inget fel med linjära spel
Man har langat in lite blandade nya element som bidrar till den fina helhetsbilden i Black Ops. Exempelvis så får man manövrera både attackhelikoptrar & båtar, smyga fram simmandes genom vatten. Man bjuds på flera element som får spelet att påminna mer om renodlade actionspel än vad vi är vana att se i Call Of Duty-serien, vilket ger spelet en väl behövd variation. Men trots den variationen rent gameplay-mässigt så är Black Ops ett mycket, för att inte säga extremt linjärt spel, har man något emot det så kommer detta ses som en stor nackdel. Själv ser jag det dock inte som något som helst problem, vem bestämde att alla linjära spel skulle ersättas med öppna landskap alá Red Dead Redemption? Visst hade jag kunnat leva med att spelat inte gick riktigt på räls som nu, men nej, jag stör mig inte på det och jag klagar inte på det. En annan sak som bidrar till spelets variation är alla olika (och väldigt vackra) miljöer som man får uppleva under spelets olika kapitel. Det bjuds på allt från snåriga tropiska djungler till kalla vinterlandskap.

Ett förbättrat och mer balanserat multiplayer-läge
Mutliplayer-läget har utvecklats en del från Modern Warfare 2 och jag tycker det fått ett rejält uppsving i Black Ops. Men det är inte allt guld och gröna skogar. Om vi börjar med några av de positiva förändringarna så har man ändrat på hur killstreaks fungerar. Utan att gå in djupare på det hela så kan man sammanfatta det hela lite enkelt. I Black Ops så måste man spela bra för att uppnå höga killstreak-belöningar eftersom att kills från en killstreak-belöning inte räknas till din sammanlagda killstreak för att uppnå ännu högre belöningar. Detta gör spelet mer balanserat.

Vidare så har man fimpat möjligheten att ”quick-scope:a” eller åtminstone gjort det betydligt mindre funktionellt. quick-scope är ett uttryck på hur man kunde jobba med Snipergeväret i Modern Warfare 2. Det hela gick ut på att man kunde dra upp siktet och snabbt skjuta en motståndare utan att egentligen sikta, med en viss teknik. I vissas ögon fusk, ett sätt att utnyttja spelets teknik, i andras ögon en metod helt enligt spelreglerna. Jag hör till den första gruppen ögon som anser att metoden gav utövarna ett orättvist övertag gentemot sina motspelare. Även detta bidrar till ett mer välbalanserat multiplayer-läge.

Detta är bara två av flera saker som detta som gör att jag gillar multiplayerläget i Black Ops bättre än i Modern Warfare 2, detta och andra uppdateringar och nya spellägen. Men det måste finslipas, det finns andra detaljer som bör ses över och ändras på. Saker som jag vet att många håller med om. Treyarch menar ju att de skall lyssna mycket på sina kunder så om community:t bryr sig tillräckligt mycket om dessa detaljer som jag pratar om så kanske vi kan förvänta oss förändringar i framtiden.

Treyarch levererade med bravur
Modern Warfare 2 var en personlig favorit förra året och för mig lever Black Ops verkligen upp till förväntningarna och ger mig precis det jag önskade. Det ger mig nämligen allt som Modern Warfare 2 gav, fast bättre och lite lite till! Kampanjen i singleplayer-läget var underhållande och bra men framförallt så är det så klart det galet roliga multiplayerläget som gör Black Ops till riktigt bra skit! Där kan man sänka många många timmar utan att märka det. Spelet blir utan tvekan som bäst när du lirar det online ihop med några goda vänner och bekanta. Treyarch fick ett stort uppdrag med Black Ops och de levererade verkligen med bravur på alla plan.

Läs om upplevelsen med Black Ops i 3D hos IDG

Testat: AKG GHS1 – Gaming Headset

GHS-1 är det första renodlade gamer-headsetet från AKG vilket förmodligen kan komma att påverka försäljningen av lurarna som har en prislapp på strax under 1000-lappen. Många eller kanske rentav de flesta gamers kanske inte ens vet vilka AKG är? Men faktum är att AKG (som är en del av Harman Industries) sysslat med tillverkning av högkvalitativa ljudprodukter länge och dessutom en hel del studioutrustning vilket direkt talar för att de vet vad de pysslar med.

GHS-1 står inte helt otydligt för just Gaming Headset 1. Lurarna finns i 3 olika färgvarianter, vita, svarta och kamouflage. Det är ett fullstort headset med bygel över huvudet. Som ni kan se på bilderna så är själva högtalarna ganska nätta med mic:en i en fast sticka fäst på ena sidan. Headset;et är extremt lätt och ligger på så lite som 170 gram (utan kabel). Bygeln är ihopfällbar vilket gör att det tar näst intill ingen plats alls om du viker ihop det, fullstort men minimalistiskt headset på samma gång helt enkelt.

Tyvärr är det inte kompatibelt med vanliga mobiltelefoner eller exempelvis en Xbox 360 eftersom det har 2 klassiska 3.5mm kontakter fäst i änden av kabeln där den ena kontakten tar in ljud och den andra skickar ut ljud från mic:en. Detta hindrar dig ju inte från att använda hörlurarna vid spel på exempelvis Xboxen, däremot kan du inte använda mic:en eftersom du inte kan ha mer än en kontakt inkopplad i konsolen. Det finns för visso vägar runt detta med olika adapters och kontakter men det blir ingen optimal lösning. Till PC fungerar headset:et dock ypperligt!

Jag är förvisso inget ljudproffs rent tekniskt men jag känner igen bra ljud när jag hör det. Jag har testat GHS1 till både PC och Xbox 360 (utan mic) ihop med spelet Call Of Duty: Black Ops och ljudet jämfört med min TV eller mitt gamla budget-headset var som natt och dag. Känslan att spela Black Ops med riktigt bra ljud i lurarna är grym och ljudet blir liksom strukturerat på ett helt annat sätt, ljud som annars mest är ett stort myller går helt plötsligt att få ett helt annat grepp om. När du spelar spel som ex. Black Ops  är det såklart dessutom extra bra då du kan höra fotsteg och andra biljud från dina motståndare på ett helt annat sätt än innan. Djup skön bas och en kristallklar diskant pumpar ut njutbart ljud i lurarna oavsett vad det är som spelas, musik eller spel, klassiskt eller hårdrock, barnspel eller Black Ops. Ett par till tre decimeter ned på kablen från hörlurarna sitter kontrollpanelen med en volymkontroll på ett hjul samt en av/på-knapp för mic:en.

Bygget känns väldigt proffsigt utfört där allt från utseende till komfort är noga genomarbetat och det märks att AKG som sagt vet vad de pysslar med även om det är deras första headset för gamers. Det är ju viktigt att ett gamingheadset är behagligt att ha på sig och jag har suttit i x antal timmar med Black Ops och hårdtestat GHS1 utan att känns minsta obehag. Jag ogillar skarpt lurar som är byggda som kåpor som helt omsluter öronen, GHS1 sitter prydligt och fint direkt på öronen och inte över och runtom dem, stor tumme upp för det. Att de är väldigt lätta bidrar till att de blir behagliga att bära i timtal. Den inbyggda mic:en fungerar perfekt något som jag styrka eftersom jag låtit en person i andra änden testa headset:et medan jag lyssnar den tar upp ljudet och skickar det vidare riktigt sjysst. Något som jag antar den inbyggda buller- och brus-reduceringen bidrar till. Plus i kanten är att mic:en sitter fixerad och man slipper alltså bry sig om hur den är riktad. Eftersom jag själv mest spelar på Xbox 360 så önskar jag att det fanns en optimal lösning till att använda dessa ihop med den men jag får gott nöja mig med att använda dem med min PC.

AKG GHS-1 finns nu i Svenska butiker och går loss på ca 990 Kronor. Spelar man på PC och värderar bra ljud så tycker jag det är en väl spenderad tusenlapp. Nedan följer lite teknisk data samt några bilder på lurarna.

  • Konstruktion: Dynamisk, On-Ear
  • Design: Sluten
  • Frekvensomfång: 18Hz – 24kHz
  • Impedans: 32 ohm
  • Max ineffekt: 35mW
  • Känslighet: 115dB SPL/V
  • Kontakt: 3.5mm stereo miniplug
  • Kabel: 2m
  • Vikt: 170g (utan kabel)

[nggallery id=5]

Recension: Lord of the Rings: Aragorn’s Quest

Sju år har passerat sedan den senaste Sagan om ringen filmen släpptes men fortfarande ekar ljudet av Uruk-hais marscherande och Sarumans krigshetsande i huvudet. Återigen är det dags att ge sig in i en av de bästa sagorna som någonsin skapats.

Spelet börjar några år efter filmerna där du spelar som Samwise Gamgees son, Frodo (han döpte sin son efter den riktiga Frodo). Givetvis bor de i Fylke där tiden verkar flyta förbi bekymmerslöst. Kungen av Gondor, Aragorn är inbjuden till fest och under tiden de väntar på kungens ankomst bestämmer sig Samwise att berätta lite sagor. Närmare bestämt, Sagan om ringen, De två tornen och Konungens återkomst.

Handlingen i spelet följer filmerna och böckerna ganska väl, med några avstickare här och där. Du får ta kontrollen över Aragorn och leda brödraskapet mot Domedagsberget. Berättandet är väldigt lättsamt och känns ganska genomarbetat. Du får vara med om de flesta stora händelserna från filmerna och det går att hänga med ganska bra om du har sett filmerna eller läst böckerna. Det finns även händelser som inte är med som jag tycker blir de mest intressanta. Det första som slår mig är att spelet ser ganska ok ut för att vara på Nintendo Wii. Jag hade förväntat mig ett mycket sämre spel, rent grafiskt. Ljussättningen i spelet är väldigt bra och hjälper till att lyfta grafiken en aning. Det märks dock att maskinen har några år på nacken nu och problem som hackande grafik, seghet och dåliga texturer drar ner det positiva.

Aragorn styrs genom att hålla wiimoten och nunchucken i händerna. Du svingar svärdet genom att vifta på wiimoten mer frenetisk än en galen dirrigent gör i sina bästa kompositioner. Up. Ner. Vänster. Höger. Repetera. Byt ordning. Striderna är den största svagheten spelet har. De känns roliga till en början men efter man har viftat sönder handleden känns det oinspirerat och tråkigt. Ett gediget combo-system, eller möjligheten att spela med en classic-controller hade gjort susen. Däremot kan du hoppa in i äventyret som Gandalf och göra ordentlig nytta, då spelet blir lite roligare och mycket lättare. Perfekt om du nu mot förmodan skulle behöva hjälp med ett av de lättare spelen i år. Under resans gång samlar du ihop brödraskapet. Och vilket brödraskap det blir. Alla ska vara med i striderna vilket blir väldigt rörigt, då du ibland står och slår på din egna. Gandalf har inte känt sig så förråd sen Saruman lämnade honom till korparna på toppen av Orthanc. Mellan de olika kapitlen i spelet har du möjlighet att spela som Frodo (återigen, inte den riktiga Frodo) och springa runt i Fylke där du kan utföra diverse sidouppdrag eller lära dig nya färdigheter, som en slags tutorial. Jag har inte spenderat någon större tid där, men det passar säkert många yngre spelare som vill bekanta sig med spelet på ett lättare sätt.

Musiken i spelet är väldigt bra och den rätta Sagan om ringen-känslan infinner sig relativt snabbt och består genom hela äventyret. Jag älskar personligen Sagan om ringen och ibland var det väldigt lätt att få härliga rysningar på grund av den sköna stämningen som spelet faktiskt levererar. Röstskådespeleriet bidrar med en splittrad känsla då det ibland blandas gamla röster från filmerna med nyinspelade diton. Den bästa rösten i spelet har Samwise, då den spelas in av Sean Astin, skådespelaren från filmerna. Tyvärr känns konversationerna mellan de olika karaktärerna lite väl stela.

Lord of the Rings: Aragorn´s Quest är ett spel som riktar sig till de yngre Sagan om Ringen-älskarna. Det märks mest i svårighetsgraden och den lättsamma tonen som genomsyrar hela äventyret. Jag blev positivt överraskad av spelet och gillar den lättsamma och glada känslan man får av det. Tyvärr drar saker som taskig spelmekanik, de tekniska begränsningar i Nintendos maskin och den jobbiga kameran ner betyget en aning.

Recension: Fallout New Vegas

Fallout: New Vegas har länge legat på min måste-ha-lista då Fallout 3 är ett spel jag har många ömsesidiga känslor till. Fallout har det där extra som har fått de flesta att bli förälskade i postapokalypsen. Trots att världen man rör sig i ligger i ruiner är den onekligen vacker och för mig är den förstörda ödemarken en tillflyktsort jag besökt så många gånger. Och i detta fall är det ett kärt återseende då jag stoppar in
Fallout: New Vegas i mitt Xbox.

Spelet börjar med att du presenteras som en budbärare då du ska leverera ett platinumchip till okänd destination, men något går fel och du får ett skott i huvudet. Du blir räddad utav roboten Victor som för dig till en doktor då du vaknar upp och introduceras till ditt uppdrag, ta reda på vem som sköt dig och hämnas.

Spelet fungerar som Fallout 3, en obegränsad värld att röra sig i med mainquest och massor med sidequests, alltså kan du bestämma själv om du ska gå rakt på sak eller sidequesta. Eftersom jag älskar Fallout så ville jag suga extra länge på karamellen för att tillsist komma in till det goda i mitten så jag började med att sidequesta, bygga upp min karaktär, levla, välja perks, hitta shyssta vapen också vidare. Jag kunde dock inte vänta med mainquestet för länge då det börja klia i fingrarna utav ren nyfikenhet. Storyn är framåtsträvande, spännande och intressant då du kan forma din väg fram till slutet, alltså har valen i spelen en stor betydelse då de bestämmer vilka som är dina vänner eller fiender. Valen kan också innebära att en del möjligheter skärs av och vice versa.


Spelet utspelar sig i det postapokalyptiska Las Vegas och områdena däromkring som mesta dels består utav en öken fullproppad med mutanter och olika gäng där du kan samla båda bra och dåliga rykten. Vilket leder till att du kan röra dig fritt i deras camps och att de inte attackerar dig när du strosar runt i vildmarken.

New Vegas har samma motor som Fallout 3, där av ser spelen likadana ut grafikmässigt, trots att New Vegas ser lite föråldrat ut så tycker jag att det inte förstör helheten. Npc:erna i New Vegas är intressantare och jag känner mer sympati och medkänsla för karaktärerna jag stöter på, då jag upplevde att Fallout 3 karaktärer var stela, platta och omedvetna om deras känslor till situationen de befann sig i. New Vegas och Fallout 3 npc:er visar samma ansiktsuttryck i dialogerna, inga alls, men trots det så når New Vegas karaktärer fram och jag känner att jag faktiskt har en dialog med karaktären då jag kan läsa av hans/hennes känslor via deras röster.

Eftersom att Fallout använder sig utav samma motor som sin föregångare så är det rätt rejält med buggar som bör nämnas eftersom att det är väldigt märkbart och ibland väldigt frustrerande. Att nyckelpersoner i spelet försvinner eller fastnar i väggar och hindrar spelaren från att komma vidare kan man inte se som något annat än ett stort minus. Jag tycker att man borde fixat dessa brister eftersom att Fallout: New Vegas är ett så pass bra spel som inte borde få störas utav buggar. Jag har överseende med en del buggar men i New Vegas fall så är det ett par för många buggar för att vara ok.

Fallout: New Vegas är ett sådant fritt spel som man verkligen kan ta ut svängarna med, men det kräver också lite självständighet. Om du vill ha mer utav spelet gäller det att springa  runt i vildmarken, hitta questgivers, prata med npc, loota hus och tunnlar. För obotliga RPG-gamers så är New Vegas rena guldgruvan. Speciellt om du är som mig som kan springa runt i ändlösa timmar och loota allt som går att loota. New Vegas har gjort sig förtjänt utav att heta Fallout men det har även gjort sig förtjänt utav att heta New Vegas och inte Fallout 4.

Vad säger andra om spelet?
SVD’s recension av Sam Sundberg

Recension: Blood Stone 007

För mig är James Bond snabba bilar, vackra kvinnor, coola gadgets, dräpande oneliners och en galen skurk som vill göra världen till en sämre plats att leva på. Lägg därtill en dödlig sidekick till superskurken, en massa vodka martini och snygga kostymer så borde du ha ett perfekt bond-äventyr. Når verkligen det senaste äventyret Blood Stone 007 upp till allt detta?

Låt oss ta det steg för steg. Spelet har en specialskriven handling och följer således ingen tidigare film eller bok. Man har däremot lyckats låna både ansikte och rösten av Daniel Craig som James Bond och Judi Dench som hans chef ”M”. James Bond måste stoppa en ondskefull terrorist vid Pomerov från att stjäla och använda biologiska vapen. Tillsammans med Nicole Hunter (som ”spelas” av Joss Stone, Grammis-vinnande artist) jagar de Pomerov över halva världen.

Allting inleds som en riktig bondrulle. Vi får ta del av en sidohandling som håller på att nå klimax och som spelare får man chansen att testa på kontrollerna. Redan här blir jag orolig. Karaktären känns ganska seg och sladdrig på samma gång, jag saknar bland annat tyngden från actionspel som t ex Gears of War eller Uncharted. Den riktiga bondkänslan infinner sig väldigt sällan i actionscenerna, jag hade gärna sett att Bond var smidigare i sina rörelser och att det vore enklare att kasta sig i skydd. Striderna känns också för utdragna. Tempot stannar av alldeles för ofta och istället för att tycka det känns underhållande sitter jag allt för ofta och bara hoppas att det ska bli en cutscene så att jag får annat att tänka på under en stund. De dräpande kommentarerna som Bond brukar slänga sig med är dessutom som bortblåsta under hela spelets gång. Daniel Craig och de andra gör sin grej och rösterna låter väldigt aldrig direkt taffliga, men jag hade ändå önskat mer av manuset. Speciellt då spelets handling är skriven av Bruce Feirstein som bland annat skrivit manuset till GoldenEye, vilket i mitt tycke var en revival för Bond-konceptet.

Spelet består dock inte bara av action a´la Uncharted. James Bond vore ju inget utan fartfyllda biljakter. Tyvärr tappar spelet ännu mer vid dessa bitar. Till skillnad från Halo där fordonen snurrar runt vid minsta lilla rörelse, är bilarna i Blood Stone som cement. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker vrida på styrspaken och håller in handbromsen, att svänga är rent utsagt ett h***ete! Ni kan själva föreställa er hur det är att försöka göra en u-sväng i 150 knyck när bromsarna knappt tar. Dessutom känns det som att det är alldeles för mycket trial and error i biljaktssekvenserna. Jag hoppas verkligen att Activision tar sig en funderare inför en eventuell uppföljare, och att man i så fall ser till att det läggs mer fokus på att få en fungerande bilfysik istället för att göra reklamloggorna så stora som möjligt.

När vi ändå är inne på bilar och grunkor. Var är alla häftiga gadgets? Halva nöjet med filmerna har alltid varit att få ta del av Q:s underliga prylar som ska göra agentlivet lättare. Allt man får i Blood Stone är en mobiltelefon som kan scanna av omgivningen. Ett trick som verkar blivit mer och mer populärt sedan Batman Arkham Asylum. Spelet hade kunna lyfts flera fack om det funnits fler prylar att använda vid olika pusseltillfällen. Vilket för oss in på nästa problem. Det monotona spelläget. Spelets enda moment består egentligen av att skjuta ondingar, följa mobiltelefonen i virriga korridorer och köra runt i ostyrbara bilar (dock ganska snygga). Det hade kanske räckt om det inte vore för att dessa bitar inte är direkt varierande. Varför inte slänga in lite problemlösning, eller något rollspelsmoment där Bond behöver flörta med vackra kvinnor?

Även om jag spytt en hel del galla över Blood Stone 007 är det inte ett helt genomdåligt spel. Det är helt klart spelbart och det är kompetent genomfört på många bitar. Men det känns som att dricka ett glas mellanmjölk. Det är gott, men inte mycket mer. Detta är Activisions tredje försök med Bondserien, även om det varit olika utvecklingsbolag varje gång, så något borde de ha lärt sig vid det här laget. Men det är väl som man säger, ”fourth time´s the charm”?

Recension: Ivy The Kiwi

Mitt Nintendo Wii har stått i skuggan av tungviktarkonsolerna PS3 & Xbox 360 större delen av året. Jag har nästan tappat hoppet efter allt skräp som fullkomligt prutar ut till konsolen, Wii är värd bättre. Ibland kommer det dock små guldkorn ett par, tre stycken per år ungefär. Och nu har det hänt igen, låt mig presentera det vackra puttenuttiga pusselspelet Ivy The Kiwi, utvecklat av Prope. Pusselspel är inte en genre jag är direkt familjär med men det var något med Ivy The Kiwi som ändå fick mig att vilja testa det.

I spelet ska du hjälpa den lilla kiwifågeln Ivy att ta sig genom kortare och längre banor. Ivy kläcktes ur sitt ägg bara för att hitta en stor ensamhet i världen utanför. Du hjälper Ivy att ta sig fram genom banorna genom med wiimoten sätta ut rankor som hon kan vandra på. Rankorna kan dock användas på fler än ett sätt, du kan bland annat dra ut och släppa en ranka för att på så vis skicka iväg Ivy genom luften. Rankorna kan även effektivt används för att besegra fiender i form av bland annat elaka små råttor. Kontrollerna är lätta, det finns inte så mycket att fundera över och allt presenteras väldigt simpelt och bra genom spelets gång för att förbereda dig inför problem som komma skall.

Banorna kan till en början verka väldigt enkla men det blir garanterat svårare längre in i spelet och det finns MÅNGA banor. Varje bana går på tid och om du försöker samla alla bonusföremål på banan så är det lätt att glömma bort tiden eller helt enkelt bara inte hinna i mål innan tiden runnit ut. Väljer man att inte bry sig om bonusföremålen så får man givetvis en mindre utmaning eftersom det då blir lättare att ta sig i mål i tid.

Jag tycker spelidén i Ivy The Kiwi är genialisk, det hela är väldigt trevligt utfört med mysig design och musik. Spelet passar så väl barn som äldre spelare som gillar pussel. Jag hade dock gärna sätt lite fler element som bidragit till större variation i spelet, det kan stundvis kännas lite enformigt. Men jag tycker det är ett riktigt bra spel som förtjänar mer uppmärksamhet, klart ett av de bästa spelen till Nintendo Wii 2010. Perfekt relaxspel att lira ihop med någon annan, jag och spelade ihop med min sambo och det var riktigt trevligt. Skulle spelet släppas som nedladdningsbara spel till Xbox 360 och PS3 så skulle det säkerligen bli en riktig succé! Betyget hamnar i mina ögon på en 3:a, för ett högre betyg hade jag velat se mer variation och lite mer nyskapande design samt vassare grafik. Men en 3:a är ett bra betyg och jag rekommenderar verkligen att man testar det om man gillar pussel!

Recension: Star Wars: The Force Unleashed 2

Star Wars: The Force Unleashed kändes som en frisk fläkt i Star Wars-universumet när det kom 2008. Lättsmält action, bra story och ljuva Star Wars-miljöer blandades i en väldoftande kittel. Det är dags att ta reda på om uppföljaren lyckas hålla kvar doften.

Handlingen utspelar sig några månader efter äventyret i del ett och återigen får du ta kontroll över Starkiller, Darth Vaders hemliga lärjunge. Du vaknar upp i kloningsfaciliteterna på planeten Kamino, varifrån du ska försöka fly från Vaders vrede och hitta din hjärtevän från det första spelet, Juno Eclipse. Det tar inte lång tid innan du får svinga ditt lasersvärd igen och allt ser ut att vara i sin ordning. Stormtroopers flyger till höger och vänster, AT- ATs delas på mitten och mörka Sith-krigare försöker stoppa dig. Så vad är det som är nytt undrar ni? Inte mycket svarar jag.

Först vill jag ta upp grafiken. Spelet ser väldigt bra ut rent tekniskt, med regn som faller på rutor och snygga reflektioner i golvet. I vissa mellansekvenser får man till och med se Starkillers ansikte reflekteras här och där, vilket är ser väldigt bra och trovärdigt ut. Tyvärr har de dessvärre inte lyckats med designen. Korridorer och gångar ser väldigt likartade ut och det känns ibland som man är på samma ställe hela tiden. Spelet är väldigt mörkt vilket inte är till någon fördel då allt ser väldigt trist ut. Kommer ni ihåg den härliga vegetationen på Kashyyyk, eller den torra ökenplaneten? Tyvärr finns det inte något av det här i del två, bortsett från någon minuts spelande i träsket som kallas Dagobah. Det mesta av spelet utspelar sig inomhus i trista maskinrum eller stora hangarer.

Kontrollen i spelet känns nästan exakt som i det första spelet, alltså ett infernaliskt tryckande på attack knappen och därefter ett avslut med en annan knapp. Du kan precis som vanligt använda dig av kraften för att dra, slita och knuffa dina motståndare. Att knuffa dina motståndare är oerhört effektivt, speciellt i lägen som när en till synes aldrig sinande ström av Stormtroopers kommer mot dig. Givetvis finns det andra färdigheter också. Du kan till exempel köra dina egna ”these aren´t the droids your looking for”, alltså mind trick. Mind trick gör att fienden börjar attackera varandra eller hoppar ut genom något fönster.

En mätare har tillkommit nere i vänstra hörnet, vilken indikerar när du är fullladad med kraft och kan aktivera Force Fury, en förmåga som gör att Starkiller skimmrar i blått och blir mycket starkare. En ganska onödig förmåga i ett barnsligt lätt spel. Tyvärr tillför de nya färdigheterna inte speciellt mycket till spelet då det oftast handlar om att använda antingen lasersvärden (ja du kan ha två nu) eller kraften. Det jag stör mig mest på är de ständigt återkommande quick time eventen. Varje gång du har slagit en fiende gul och blå kommer de, som en beställning på posten. Tryck X och sedan Y. Samma visa nästa gång. Väldigt repetitivt och tråkigt. Jag tycker det räcker med de som är i spelets få bosstrider. De få bossar som spelet innehåller ger ett välbehövligt avbrott i Stormtrooper slakten, då fienderna som existerar i spelet är i princip av några få olika sorter.

Lucasarts kunde gjort så mycket mer med det här spelet. Jag är uppriktigt sagt besviken. Var är granaterna (thermal detonators någon)? Var är fordonen? Vart är de storslagna scenerna vi fick uppleva i det första spelet? De här sakerna kunde implementeras i spelet ganska lätt, men ändå valde de, i sann Lucasarts-manér, att mjölka kossan en gång till. Varför fixas inte problem och buggar från det första spelet? Det är fortfarande bekymmersamt att gripa tag i vissa saker med hjälp av kraften. Varför är storyn så tunn? Spelet är även lite i det kortaste laget. Är du en medelmåttig spelare borde du kunna klocka in det på runt 6 timmar. Jag rekommenderar verkligen att du kör spelet på hard, då det är väldigt lätt.

Trots att min recension låter som en total sågning finns det ett visst underhållningsvärde i det hela. Det är stundtals väldigt snyggt, musiken och ljudeffekterna är, (som alltid) på topp och känslan av att vara i Star Wars universumet igen sitter på sin plats. Gillar du Star Wars kommer du tycka att det är ett helt ok spel. Gillar du inte Star Wars kan du glömma bort det.



En recension är bara en redogörelse av intrycken från en enskild person. I ovanstående fall från vår skribent Jonas. Ibland, eller rent utsagt ofta, så går ju dock åsikterna isär, även på Onlajn.se. Därför petar vi här in ett referat från ”Spel-Malmers” recension av The Force Unleashed II. Som en andra åsikt helt enkelt. Spel-Malmers fullständiga recension finner ni på hans personliga blogg.

The Force Unleashed II är ett actionspel för den som inte letar efter det största djupet, utan mer är ute efter en skön, lite avslappnad, actionupplevelse med mer kreativitet än utmaning i striderna. Storyn är välberättad och röstskådespeleri och teknisk skådespelarinspelning är, som man säger, top notch. Bossarna i spelet är inte särskilt många, men väldigt bra regisserade, roliga och varierade. Framåt slutet kan dock spelets vanliga strider kännas lite repetetiva, speciellt i många QTE-sektioner. Musiken känns som att man hört den förut i alla andra Star Wars-spel, vilket är tråkigt. Spelet är även något för kort.

Den övervägande känslan som kvarstår är dock att detta är ett spel med bättre Star Wars-känsla än de tre senaste filmerna tillsammans, stor spelmässig underhållning, riktigt bra grafik, visuell design och en av de bästa fysik och karaktärsmotorerna på konsol. Det hela på ett kravlöst vis som kanske inte tilltalar den som letar efter ett djupt och avancerat spelsystem, utan mer den som är ute efter ett avslappnat actionbetonat casualspel.

//Spel-Malmer