Recension: Valkyria Chronicles 2

Två år har gått sedan historien från det första spelet. Gallia befinner sig i ett inbördeskrig efter att det framkommit att landets ledare är en Darcsen, ett folkslag som resten av Gallia-befolkningen ser ner på. En rebellmilita vägrar att böja sig för ledaren och försöker göra allt för att få honom av tronen. Mitt i den här smeten får vi följa en ny bekantskap vid namn Avan Hardins som tar värvning i Lanseal militärskola för att undersöka vad som hänt hans bortgångna bror.

Ungefär här slutar jag tyvärr att bry mig om själva handlingen. Vilket är synd, då spelet i annat fall är riktigt kul. I det första spelet kände jag något för karaktärerna och även om det fanns en del fåniga repliker och manuset kanske inte alltid var av högsta klass så var det ändå en spännande historia, och karaktärerna var intressanta. I Valkyria Chronicles 2 hamnar vi plötsligt i ett high-school drama med inslag av strategiska militärslag. Röstskådespelarna är också riktigt ruggiga och jag förstår fortfarande inte varför alla kvinnor i japanska spel ska låta som att de vore 12 år gamla!

Om vi dock bortser från själva berättelsen och de ganska fåniga karaktärerna så finner vi ett strategispel med riktigt mycket djup. Man känner igen mycket ifrån första spelet. Vid varje uppdrag väljs en trupp ut som man försöker att ställa ut på ett så strategiskt sätt som möjligt. Det finns sex olika klasser, där den nya är ”armored soldier”, vilket är en soldat som kan disarmera bomber och bär på en stor sköld. De bär inga skjutvapen, men kan dunka fienderna gul och blå med en gigantisk hammare istället. Varje karaktär kan numera byta klass och uppgraderas både individuellt och i grupp, vilket skapar en större dynamik jämfört med det första spelet. Din grupp känns ännu mer unik och det gäller att verkligen välja rätt karaktär till rätt uppdrag. Precis som i föregångaren är det inte heller alla karaktärer som fungerar tillsammans. Soldater som gillar att gå ut i strid tillsammans kan ge oväntade fördelar helt enkelt. Nytt är även moralsystemet. Desto bättre det går under uppdraget, desto fler fördelar får truppen och viceversa.

Kartorna har krympt, vilket kan ha med den tekniska hårdvaran att göra, då uppföljaren släppts till lillebror PSP. Samtidigt bidrar detta till att det går oftast fortare att klara ett uppdrag, vilket passar perfekt för formatet då i alla fall jag som oftast spelar när jag på resande fot eller bara vill köra någon timme innan jag går till sängs. De har även löst själva problemet med begränsning på ett smart sätt genom att dela upp kartorna i flera bitar. I vissa uppdrag får du till och med dela upp din trupp i två eller flera för att ta dig fram till ditt slutmål. Genom att ta över baser kan du även strategiskt sätta ut trupper på nya platser under stridens gång.

Det kan även nämnas att det här är ett av de snyggaste spelen jag sett till PSP. Även om det inte riktigt når upp till de akvarellmålningar som vi fick i Valkyria Chronicles till Playstation 3, ser det ruggigt bra ut och det är knappt att jag tänker på att jag spelar på en handhållen konsol. Däremot känner mina händer och fingrar av det, mest på grund av PSP:ns usla ergonomi, men det kan man inte skylla spelet på i sig.

Mycket av mellansekvenserna är inte lika frekventa som i första spelet. Dessutom följer man inte historien genom en bok längre, utan de mesta utspelar sig på campus. Du har fortfarande möjligheten att få reda på mer om de olika karaktärerna och deras intriger mellan uppdragen genom att besöka olika delar av skolan. Dock som jag nämnt tidigare tyckte i alla fall jag att de var mest irriterande och gav spelet ett ganska flamsigt intryck. Men är man förtjust i japansk anime och kan stå ut med skrikiga röster så kan man nog finna det ytterst intressant.

Den stora behållningen i spelet är själva striderna och att däremellan uppgradera sina karaktärer. Samt försöka hitta den ultimata gruppdynamiken. Det finns ännu mer att sätta sig in i än i första spelet, och gillar man att sitta i timtals och fundera ut nya strategier och gruppsammansättningar kommer man troligtvis att älska det här spelet. Förvänta er dock inga storverk från berättelsen.

Recension: Modnation Racers

Modnation Racers, ännu ett Mario Karts i förklädnad? Jajjemen!

Visst är det lite så, speciellt om du slänger in Little Big Planet i mixen också. Du åker runt runt på snirkliga banor med snäva kurvor och hissnande nedförsbackar, helst en bana som någon annan spelare skapat, du tar kål på dina motståndare med hjälp av de power-ups och bonusföremål som du hittar på banan. Vi har sett detta flera gånger tidigare men Modnation Racers är ju knappast mindre kul för den sakens skull!

Modnation Racers går liksom sina föregångare inom genren ut på samma sak, sladda snyggt genom kurvorna och använda de vapen och bonusar du hittar för att vinna. När jag säger sladda så menar jag det! Genom att sladda fram eller drifta som det så snyggt heter nu för tiden så bygger du upp en typ, boost-buffert som du kan använda för att få lite extra skjuts i kärran. Sladdar du oavbrutet genom flera kurvor utan att lätta på handbromsen så får du alltså ordentligt med hastighetsbonus att bränna av när du behöver den som mest. Detta är mer eller mindre ett krav för att hänga med dina motståndares kärror. Här och där på banorna så finns det lådor med bonusprylar som du kan plocka upp genom att köra på dom, det kan röra sig om till exempel missiler eller andra vapen för att ta ned dina motståndare på jorden eller varför inte en sköld för att skydda dig mot inkommande attacker? Du kan också få grymmare vapen genom att samla på dig flera lådor på vägen men det är inte helt lätt eftersom du tappar allt om du blir attackerad, vilket du blir… typ hela tiden.

Att gasa, bromsa och sladda är för visso enkelt men att precisionsstyra och kontrollera din kärra till fullo är svårare eftersom styrningen är lite halvtaskig. I princip så blir alla ungefär lika bra på att köra en Modnation Racers-kärra ganska snabbt, det som sedan istället avgör racens utgång är hur mycket flyt / otur du har. Exempelvis så finns det rörande hinder på banorna som kan knocka dej av vägen, har du tur så missar det dig har du otur så blir du träffad. Men mest av allt så hänger det nog på hur mycket tur du har med bonusarna på vägen, prickar du på de bästa? Eller gör dina motståndare det? Att sladda genom en S-kurva utan att avbryta sladden är trots den svajiga styrningen rätt enkelt men att undvika 14 missiler bakifrån är desto svårare för att inte säga omöjligt ibland.

Ok så här långt så låter Modnation Racers som en ganska vanligt kart-racer eller hur? Vad är det då som gör det så jäkla kul? Moddandet! Man kan modda banor, karaktärer och fordon och det tar banne mig aldrig slut på möjligheterna. Jag ljuger inte när jag säger att jag satt i nästan 45 minuter och pillade med min karaktär första gången jag startade spelet, istället för att ivrigt kasta mig in och race:a, hur kul som helst. Möjligheterna är oändliga och om man vill så kan sitta precis hur länge som helst och finslipa sin figur med olika kläder, frisyrer, färger, ögontyper osv. Ju mer du spelar desto fler saker kan du använda i dina moddningar och alla saker går i sin tur att modda på olika sätt, ja ni hör ju själv hur det låter, det tar aldrig slut på möjligheter att förändra och skapa. Jag tycker det är extra roligt att man faktiskt kan göra riktigt snygga look-a-likes i spelet, speciellt karaktärer från andra spel. Att göra, eller att ”modda” sina egna banor är också roligt och även här kan man så klart hålla på i princip hur länge som helst för att få till den perfekta banan, den snyggaste, eller den roligaste. Eller så gör man det lätt för sig och ritar bara ut spåret för hur banan ska gå och auto-moddar resten av banan, beroende på vilket humör man är på.

Precis som vanligt i denna genre så är det i flerspelarläget som Modnation Racers glänser som mest. När du spelar online så kan du möta andra spelare och ta del av andras kreationer, såväl banor som karaktärer och fordon och du kan så klart dela med dig av dina egna kreationer. Det är här i princip alla Modnation Spelare kommer att spendera sin tid när de inte spenderar den på att finslipa sina kreationer i modstationen. För visst är det väl ändå så att kart-racing-spel känns rätt tråkiga när man inte har någon att dela dem med? Men när man väl får spela med andra spelare så kan de bli precis hur roliga som helst! Modnation Racers är verkligen inget undantag tvärtom så är det i detta fallet extra viktigt att ha någon att dela glädjen med, din karaktär som du suttit och putsat detaljer på så himla länge blir aldrig så snygg som när andra får spana in den. I Modnation Racers kan du tillsammans med hela världens spelare vara med i skapandet av miljontals banor.

Det är möjligheterna att skapa alla dessa kreationer som gör Modnation till vad det är, gameplay & teknikmässigt så känns det inte helt olika andra kartingspel, det är ingen ultrasnygg grafik, inga enastående kontroller eller speciellt nyskapande ideér men det är ändå ett ruggigt roligt spel så fort man lirar med vänner eller helt okända människor online. Singleplayer känns inte som mer än en slapp skola för nybörjare inom genren men när man väl spelar mot riktiga spelare så kan det bli precis hur kul som helst, för att inte tala om hur snygga kreationer man kan få till om man bara har lite tålamod och sinne för detaljer.

Sist tänker jag nämna den minst roliga detaljen med Modnation Racers och det är laddningstiderna, jag har i ärlighetens namn aldrig varit med om längre laddningstider i ett PS3 spel tidigare. Kan man stå ut med långa laddningstider så är det dock bara att köra på. Och med det sagt så skulle jag vilja rekommendera Modnation Racers till alla som gillar Mario Kart & Little Big Planet. Det är roligt och lättsamt spel som till och med min mormor skulle klara av, även om det skulle innebära en del svordomar över att bilen inte styr riktigt som hon vill.

Modnation Racers är ett bra spel som trots halvdana kontrollerna och långa laddningstider är ett riktigt underhållande spel om man gillar genren och om man gillar att skapa egna figurer och banor. Men tänker man bort skaparmöjligheterna så sticker det inte ut från mängden.

Betyg: Bra!

Vrooom, nu ska det bli åka av i ModNation Racers

Idag trillade Modnation Racers till Playstation 3 in. Modnation Racers har tre ledord, spela, skapa & dela och visst kan man skapa, jäklar vad man kan skapa. Trots att jag inte hade hunnit låsa upp någonting alls i spelet ännu och hade således bara de delar man får starta med att bygga med så satt jag bra länge och gjorde min egen Mod, karaktär. Möjligheterna är oändliga och när man väl kommit en bit in i spelet och börjat låsa upp massa nya prylar att leka med så kan man skapa riktigt roliga karaktärer och bilar. Jag körde några banor och testade bygga en skräddarsydd karaktär med snygg onlajn.se logga på jackan, en värsting muskelbil, det blev någon Shelby GT500 look-a-like, något av en drömbil för övrigt.

Hur som helst så kändes det riktigt skönt och avslappnat att gå från Lost Planet 2 till ModNation Racers i spelsoffan och spelglädjen var hög, ModNation Racers spöar liknande spel som Sonic Racing-spelet med hästlängder. Ser fram emot att testa spelet mer och komma med en recension! Här ska byggas feta banor och bilar och liras online! (Tyvärr är inte servrarna för onlinespel uppe ännu!)

Final Fantasy IX till PSN?

Final Fantasy VII och VIII finns ju redan att köpa i PSN så det kommer väl knappast som någon chock om FF9 dyker upp. Och nu finns det vissa indikationer på att det faktiskt är påväg.

Under de senaste dagarna så har Square Enix producent Shinji Hashimoto samlat in folks åsikter om spelet  (FF9) via Japanska ”Square Enix Members” Twitter. Tidigare idag skrev han

”Ett tack till allihopa som tyckt till FF9 och gällande en nedladdningsbar version utav spelet, jag kommer att ta upp det på nästa styrelsesammanträde, håll utkik för mer info nästa vecka”

Om han verkligen tar upp det med Square Enix eller inte kan vi väl inte vara säkra på men eftersom han åtminstone tillägger att twittrarna ska hålla utkik nästa vecka så tycker jag ändå han hintar rätt starkt om att han menar allvar.

Recension: Silent Hill Shattered Memories

Silent Hill Shattered Memories från Konami är det sjunde spelet i serien och finns till Wii, PS2 samt PSP. Liksom i Silent Hill 1 så ser vi Harry Mason i huvudrollen sökandes efter sin dotter. Detta är min recension utav Wii-versionen.

Förvirrad i snöstormen
I en katastrofal snöstorm kraschar Harry Mason sin bil i utankanten av den fridfulla lilla byn Silent Hill. När Harry kvicknar till efter smällen hittar han inte sin lilla dotter. Med en gammal ficklampa i högsta hugg ger man sig ut i snöstormen och ropar efter dottern bland gamla skrotade bussar och övergivna byggnader. Förvirrad springer man runt bland dörrar och rum utan att ha en aning om var man ska ta vägen och plötsligt sitter man hos en psykolog där man ska försöka reda ut sitt trasiga, förvirrade och halvt bortglömda liv. Och detta är storyn och de första inledande delarna i Silent Hill: Shattered Memories och det är i den stilen det fortsätter att utveckla sig under spelets gång.

Vidriga mardrömmar
Om vart annat sitter du hos psykologen och svarar på frågor genom att skaka på huvudet eller nicka och du utför även lite olika test som han ger dig. Om vart annat springer du runt i Silent Hill som en nyvaken koma-patient med amnesia och söker efter lilla Cheryl med ficklampan som dit enda vapen. Och tro mig, ett större vapen skulle verkligen inte skada, för när du irrar runt i Silent Hill utan att knappt veta vad som är upp och ner så fryser ibland plötsligt allt och alla runtomkring dig till is och mardrömmen är ett faktum. När du hamnar i de så kallade mardrömmarna så gäller det att springa, springa, springa och springa. Spring så jäkla fort du kan, att titta på kartan är bara att glömma, finns inte tid. För överallt runtomkring dig, bakom och framför så dyker det upp vidriga små äckliga monster, eller troll eller vad man ska kalla dem, endast iförda sina. Får ett troll tag i dig så klamrar det sig fast med armar och ben och det enda som hjälper är att skaka dig loss genom att veva Wii-kontrollerna och fortsätta springa. Är du inte snabb så blir du snart översprungen av små vidriga troll och då är det kört. Målet med mardrömmarna är alltså att så fort som möjligt ta dig från punkt  A till punk B utan att bli tagen av äckliga troll.



Medan du springer i mardrömmarna kan du ibland välta ner skåp, hyllor och annat bakom dig för att sinka trollen. Flåsar dom dig i nacken så kan du ibland som en sista utväg hitta garderober eller andra ställen att gömma dig i en stund. När du når punkt B så är mardrömmen över och du kan pusta ut tills vidare. Harry är förvirrad och ju djupare in i spelet man kommer ju mer vriden blir mardrömmarna.

Mardrömmarna i spelet är som i verkligheten: stressiga, äckliga, ja rent utsagt förjävliga och när man väl vaknat upp vill man aldrig tillbaka igen. Man bävar alltid för nästa mardröm och när världen runtom dig fryser så tänker man bara ”what the fudge”. I princip kan man säga att spelet består av tre olika huvuddelar, psykologen och mardrömmarna är två delar och den tredje delen är den då du vandrar runt fritt i Silent Hill och frågar du mig så är mardrömmarna klart den tråkigaste delen och jag hade hellre sett ett annat upplägg på den delen.

Krypigt värre
Shattered Memories är en psykologisk thriller med den rätta känslan, på engelska hade jag kallat den för disturbing, vilket ord motsvarar det bäst på svenska? Obehagligt? Krypigt? Något åt det hållet. Både grafiskt och ljudmässigt så har de fångat en rätt obehaglig känsla som gärna kryper en inpå skinnet, speciellt om man spelar sisådär 2 på natten när alla andra ligger och sover.

Spelandet
När man gå omkring som Harry i ett tredje-person-perspektiv så har man ju sin trogne ficklampa med sig som sitt enda sällskap förutom under de kortare stunder i spelet då man är i sällskap med andra karaktärer. Kontrollerna i spelet är bra och pricksäkra, känns nästan som att gå omrking med en riktig ficklampa. Ibland går det dock inte skaka av sig de där trollen hur mycket man än vevar och svingar kontrollerna, har kanske delvis med paniken att göra.

När man inte sitter hos psykologen så handlar det i princip hela tiden om att ta sig från en punkt till en annan, både i och utanför drömmarna. I mardrömmarna handlar det om att överleva och utanför mardrömmarna handlar det om att lösa pussel och gåtor och hitta rätt dörrar. Pusslen kräver i regel inte den som löser dem är raketforskare men det finns ett och annat som är lite klurigare än resten.

Så fort du är utomhus så är du i en snöstorm som lamslagit hela staden och så fort du är inomhus så är det bäcksvart, thank god for the flashligt. Snöstormen är faktiskt rätt mysig från andra sidan tvskärmen och lyser man med lampa framför sig så blir det snyggt belysta enstaka snöflingor som singlar ner framför en.

Effektfullt eller bara irriterande?
Under hela spelet ligger det en slags svagt grynig film över bilden som för att förstärka känslan av att man kanske befinner sig i huvudet inuti någons minnen eller kanske som att man ser på en gammal film och jag tycker effekten träffat rätt, men jag kan även förstå om folk irriterar sig på den

Ofast flyter spelet bra men när man springer genom vissa dörrar, speciellt under mardrömmarna så kan det ibland rycka till, men inget alvarligt. Tyckte även snön såg ut att flyta bättre när man stängde av ficklampan när man rörde sig utomhus. Absolut inget man egentligen tänker på, det var mest bara att jag gick och lekte med on/off knappen på ficklampan och reagerade på det vid ett tillfälle.

Mobiltelefonen
För att lösa de pussel som man stöter på när man styr Harry fritt så får man ta hjälp av detaljer i omgivningen och meddelanden på sin mobil, som kan vara både text och röstmeddelanden. Mobiltelefonen är en viktig detalj i spelet och man får hela tiden små minnesfragment i form av meddelanden till telefonen, sms, bilder och röstmeddelanden. Ser du en affisch på en vägg med ett telefonnummer på så kan du alltid ringa det från mobilen och få något form av svar.



Föränderliga dialoger och karaktärer

Spelet är inte speciellt svårt och tar inte många timmar att klara. De partierna som ibland kan ta längre tid är vissa mardrömmar. Däremot så ändras dialoger och de karaktärer du möter i spelet baserat på de svar du ger till psykologen under spelets gång. Även slutet kan variera beroende på ditt spelande.

Det kan även vara så att det är fler aspekter som spelar in när det gäller detta, exempelvis hur du tittat på de karaktärer som du för dialoger med i spelet. Jag påbörjade spelet i två omgånger och upplevde detta eftersom jag svarade olika saker under det första mötet med psykologen. Gillar man spelet kan detta alltså vara en anledning till att spela igenom det mer än en gång. Mardrömmarna får mig dock att avstå från detta. Utmaning & Hållbarhet 6/10

Rätt känsla höjer betyget
Grafiskt sätt så har jag sett snyggare spel till Wii men det betyder inte att grafiken är dålig, tvärtom så är den bra, men inte full pott. Dessutom har de verkligen fångat upp rätt känsla för spelet i grafiken.
Grafik 6/10

I mardrömmarna brakar helvetet loss
När vi snackar ljud så är dialogerna är helt OK, bakgrundstonerna och ljudeffekterna är stämningsfulla. När mardrömmarna kommer så brakar dock helvetet loss och även om ljudet är jäkligt störande och påfrestande så det precis vad som eftersträvats, och liksom med grafiken så ger ljudet i spelet den rätta känslan.
Ljud 5/10

Pricksäkra kontroller som svarar bra på Wii-kontrollernas rörelser
Spelet svarar bra på Wii-kontrollerna, man styr spelet med både nunchuck och wiimote. Det är inte många knappar att hålla reda på och här har jag inget att klaga på.
Kontroller 7/10

Som gjort för Wii

Förhållandevis bra story som får en att vilja fortsätta spela och se hur det urartar. Jag gillade spelet och tyckte det stundvis gav en härligt obehaglig känsla när man spelade det. Verkligen rätt spel för Wii där kontrollerna kommer till sin rätt även om jag personligen är av den bakåtsträvande typen som föredrar classic kontrollen. Bra spel från början till slut även om jag inte gillade mardrömmarna och om spelet var lite för kort.
Helthetsintryck 6/10

Slutbetyg 6,2/10

Bäst: Effektfull känsla av obehag och klaustrofobi
Sämst: Mardrömspartier som i verkligheten bäst kan liknas med den värsta feberdrömmen du kan tänka dig.