Recension: Two Worlds II

Spelet börjar med en diffus presentation utav en trollkarl som tömmer energi ifrån huvudkaraktärens syster, man greppar situationen någorlunda och kan dra slutsatsen att trollkarlen är din nemesis och att rädda karaktärens syster är huvudquestet, kliché? Ja faktiskt, det är en typisk sagostory som faktisk känns lite för uttjatat och trött år 2010. Fortsätt läsa Recension: Two Worlds II

Recension: Mafia 2 – Joe’s Adventure DLC

Många av er kommer säkert ihåg den där lotterireklamen med en kontorist, vars chef säger åt honom att göra om en rapport strax innan stängningsdags på fredagskvällen med motiveringen ”du har ju hela helgen på dig”. Kontoristen gör bara narr av sin chef, säger upp sig och går nöjt ut med vetskapen att han just blivit miljonär tack vare lotto. Fortsätt läsa Recension: Mafia 2 – Joe’s Adventure DLC

Ny film på L.A Noir

Rockstar Games har släppt första trailern på L.A Noir som är skapat av Team Bondi, vilket blir första spelet från studion. Trailern ser ruggigt snygg ut och de verkar ha lyckats väldigt väl med ansiktsuttryck och synkade röster. Spelet kommer att släppas på Xbox 360 och Playstation 3, något datum finns dock inte. Men jag börjar bli riktigt peppad!

Recension: Fallout New Vegas

Fallout: New Vegas har länge legat på min måste-ha-lista då Fallout 3 är ett spel jag har många ömsesidiga känslor till. Fallout har det där extra som har fått de flesta att bli förälskade i postapokalypsen. Trots att världen man rör sig i ligger i ruiner är den onekligen vacker och för mig är den förstörda ödemarken en tillflyktsort jag besökt så många gånger. Och i detta fall är det ett kärt återseende då jag stoppar in
Fallout: New Vegas i mitt Xbox.

Spelet börjar med att du presenteras som en budbärare då du ska leverera ett platinumchip till okänd destination, men något går fel och du får ett skott i huvudet. Du blir räddad utav roboten Victor som för dig till en doktor då du vaknar upp och introduceras till ditt uppdrag, ta reda på vem som sköt dig och hämnas.

Spelet fungerar som Fallout 3, en obegränsad värld att röra sig i med mainquest och massor med sidequests, alltså kan du bestämma själv om du ska gå rakt på sak eller sidequesta. Eftersom jag älskar Fallout så ville jag suga extra länge på karamellen för att tillsist komma in till det goda i mitten så jag började med att sidequesta, bygga upp min karaktär, levla, välja perks, hitta shyssta vapen också vidare. Jag kunde dock inte vänta med mainquestet för länge då det börja klia i fingrarna utav ren nyfikenhet. Storyn är framåtsträvande, spännande och intressant då du kan forma din väg fram till slutet, alltså har valen i spelen en stor betydelse då de bestämmer vilka som är dina vänner eller fiender. Valen kan också innebära att en del möjligheter skärs av och vice versa.


Spelet utspelar sig i det postapokalyptiska Las Vegas och områdena däromkring som mesta dels består utav en öken fullproppad med mutanter och olika gäng där du kan samla båda bra och dåliga rykten. Vilket leder till att du kan röra dig fritt i deras camps och att de inte attackerar dig när du strosar runt i vildmarken.

New Vegas har samma motor som Fallout 3, där av ser spelen likadana ut grafikmässigt, trots att New Vegas ser lite föråldrat ut så tycker jag att det inte förstör helheten. Npc:erna i New Vegas är intressantare och jag känner mer sympati och medkänsla för karaktärerna jag stöter på, då jag upplevde att Fallout 3 karaktärer var stela, platta och omedvetna om deras känslor till situationen de befann sig i. New Vegas och Fallout 3 npc:er visar samma ansiktsuttryck i dialogerna, inga alls, men trots det så når New Vegas karaktärer fram och jag känner att jag faktiskt har en dialog med karaktären då jag kan läsa av hans/hennes känslor via deras röster.

Eftersom att Fallout använder sig utav samma motor som sin föregångare så är det rätt rejält med buggar som bör nämnas eftersom att det är väldigt märkbart och ibland väldigt frustrerande. Att nyckelpersoner i spelet försvinner eller fastnar i väggar och hindrar spelaren från att komma vidare kan man inte se som något annat än ett stort minus. Jag tycker att man borde fixat dessa brister eftersom att Fallout: New Vegas är ett så pass bra spel som inte borde få störas utav buggar. Jag har överseende med en del buggar men i New Vegas fall så är det ett par för många buggar för att vara ok.

Fallout: New Vegas är ett sådant fritt spel som man verkligen kan ta ut svängarna med, men det kräver också lite självständighet. Om du vill ha mer utav spelet gäller det att springa  runt i vildmarken, hitta questgivers, prata med npc, loota hus och tunnlar. För obotliga RPG-gamers så är New Vegas rena guldgruvan. Speciellt om du är som mig som kan springa runt i ändlösa timmar och loota allt som går att loota. New Vegas har gjort sig förtjänt utav att heta Fallout men det har även gjort sig förtjänt utav att heta New Vegas och inte Fallout 4.

Vad säger andra om spelet?
SVD’s recension av Sam Sundberg

Recension: Blood Stone 007

För mig är James Bond snabba bilar, vackra kvinnor, coola gadgets, dräpande oneliners och en galen skurk som vill göra världen till en sämre plats att leva på. Lägg därtill en dödlig sidekick till superskurken, en massa vodka martini och snygga kostymer så borde du ha ett perfekt bond-äventyr. Når verkligen det senaste äventyret Blood Stone 007 upp till allt detta?

Låt oss ta det steg för steg. Spelet har en specialskriven handling och följer således ingen tidigare film eller bok. Man har däremot lyckats låna både ansikte och rösten av Daniel Craig som James Bond och Judi Dench som hans chef ”M”. James Bond måste stoppa en ondskefull terrorist vid Pomerov från att stjäla och använda biologiska vapen. Tillsammans med Nicole Hunter (som ”spelas” av Joss Stone, Grammis-vinnande artist) jagar de Pomerov över halva världen.

Allting inleds som en riktig bondrulle. Vi får ta del av en sidohandling som håller på att nå klimax och som spelare får man chansen att testa på kontrollerna. Redan här blir jag orolig. Karaktären känns ganska seg och sladdrig på samma gång, jag saknar bland annat tyngden från actionspel som t ex Gears of War eller Uncharted. Den riktiga bondkänslan infinner sig väldigt sällan i actionscenerna, jag hade gärna sett att Bond var smidigare i sina rörelser och att det vore enklare att kasta sig i skydd. Striderna känns också för utdragna. Tempot stannar av alldeles för ofta och istället för att tycka det känns underhållande sitter jag allt för ofta och bara hoppas att det ska bli en cutscene så att jag får annat att tänka på under en stund. De dräpande kommentarerna som Bond brukar slänga sig med är dessutom som bortblåsta under hela spelets gång. Daniel Craig och de andra gör sin grej och rösterna låter väldigt aldrig direkt taffliga, men jag hade ändå önskat mer av manuset. Speciellt då spelets handling är skriven av Bruce Feirstein som bland annat skrivit manuset till GoldenEye, vilket i mitt tycke var en revival för Bond-konceptet.

Spelet består dock inte bara av action a´la Uncharted. James Bond vore ju inget utan fartfyllda biljakter. Tyvärr tappar spelet ännu mer vid dessa bitar. Till skillnad från Halo där fordonen snurrar runt vid minsta lilla rörelse, är bilarna i Blood Stone som cement. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker vrida på styrspaken och håller in handbromsen, att svänga är rent utsagt ett h***ete! Ni kan själva föreställa er hur det är att försöka göra en u-sväng i 150 knyck när bromsarna knappt tar. Dessutom känns det som att det är alldeles för mycket trial and error i biljaktssekvenserna. Jag hoppas verkligen att Activision tar sig en funderare inför en eventuell uppföljare, och att man i så fall ser till att det läggs mer fokus på att få en fungerande bilfysik istället för att göra reklamloggorna så stora som möjligt.

När vi ändå är inne på bilar och grunkor. Var är alla häftiga gadgets? Halva nöjet med filmerna har alltid varit att få ta del av Q:s underliga prylar som ska göra agentlivet lättare. Allt man får i Blood Stone är en mobiltelefon som kan scanna av omgivningen. Ett trick som verkar blivit mer och mer populärt sedan Batman Arkham Asylum. Spelet hade kunna lyfts flera fack om det funnits fler prylar att använda vid olika pusseltillfällen. Vilket för oss in på nästa problem. Det monotona spelläget. Spelets enda moment består egentligen av att skjuta ondingar, följa mobiltelefonen i virriga korridorer och köra runt i ostyrbara bilar (dock ganska snygga). Det hade kanske räckt om det inte vore för att dessa bitar inte är direkt varierande. Varför inte slänga in lite problemlösning, eller något rollspelsmoment där Bond behöver flörta med vackra kvinnor?

Även om jag spytt en hel del galla över Blood Stone 007 är det inte ett helt genomdåligt spel. Det är helt klart spelbart och det är kompetent genomfört på många bitar. Men det känns som att dricka ett glas mellanmjölk. Det är gott, men inte mycket mer. Detta är Activisions tredje försök med Bondserien, även om det varit olika utvecklingsbolag varje gång, så något borde de ha lärt sig vid det här laget. Men det är väl som man säger, ”fourth time´s the charm”?

Gran Turismo 5 pressar PS3 till bristningsgränsen?

I ett tidigare inlägg nämnde vi att Gran Turismo 5 kanske missar julhandeln. Enligt nya uppgifter har spelet gått guld och pressas för fullt, men om det räcker för en release innan jul låter vi vara osagt. Det är bara hålla tummarna. Nu kommer det även nya marknadsföringstrick från producenten Kazunori Yamauchi. I en intervju med tidningen Esquire Magazine nämner Kazunori begränsningen i hårdvaran som en stor bromskloss för hans team. Vad han vill få fram med det här kan man spekulera i. Kommer spelet bli mediokert då han redan letar ursäkter, eller kommer det bli det första spelet på Playstation 3 som pressar maskinen till det yttersta?

Det jag såg av Gran Turismo 5 på Gamex (missa inte våra bilder från mässan) imponerade mig inte. Vi får låta tiden avgöra, då en release inte känns långt borta nu.

Recension: Star Wars: The Force Unleashed 2

Star Wars: The Force Unleashed kändes som en frisk fläkt i Star Wars-universumet när det kom 2008. Lättsmält action, bra story och ljuva Star Wars-miljöer blandades i en väldoftande kittel. Det är dags att ta reda på om uppföljaren lyckas hålla kvar doften.

Handlingen utspelar sig några månader efter äventyret i del ett och återigen får du ta kontroll över Starkiller, Darth Vaders hemliga lärjunge. Du vaknar upp i kloningsfaciliteterna på planeten Kamino, varifrån du ska försöka fly från Vaders vrede och hitta din hjärtevän från det första spelet, Juno Eclipse. Det tar inte lång tid innan du får svinga ditt lasersvärd igen och allt ser ut att vara i sin ordning. Stormtroopers flyger till höger och vänster, AT- ATs delas på mitten och mörka Sith-krigare försöker stoppa dig. Så vad är det som är nytt undrar ni? Inte mycket svarar jag.

Först vill jag ta upp grafiken. Spelet ser väldigt bra ut rent tekniskt, med regn som faller på rutor och snygga reflektioner i golvet. I vissa mellansekvenser får man till och med se Starkillers ansikte reflekteras här och där, vilket är ser väldigt bra och trovärdigt ut. Tyvärr har de dessvärre inte lyckats med designen. Korridorer och gångar ser väldigt likartade ut och det känns ibland som man är på samma ställe hela tiden. Spelet är väldigt mörkt vilket inte är till någon fördel då allt ser väldigt trist ut. Kommer ni ihåg den härliga vegetationen på Kashyyyk, eller den torra ökenplaneten? Tyvärr finns det inte något av det här i del två, bortsett från någon minuts spelande i träsket som kallas Dagobah. Det mesta av spelet utspelar sig inomhus i trista maskinrum eller stora hangarer.

Kontrollen i spelet känns nästan exakt som i det första spelet, alltså ett infernaliskt tryckande på attack knappen och därefter ett avslut med en annan knapp. Du kan precis som vanligt använda dig av kraften för att dra, slita och knuffa dina motståndare. Att knuffa dina motståndare är oerhört effektivt, speciellt i lägen som när en till synes aldrig sinande ström av Stormtroopers kommer mot dig. Givetvis finns det andra färdigheter också. Du kan till exempel köra dina egna ”these aren´t the droids your looking for”, alltså mind trick. Mind trick gör att fienden börjar attackera varandra eller hoppar ut genom något fönster.

En mätare har tillkommit nere i vänstra hörnet, vilken indikerar när du är fullladad med kraft och kan aktivera Force Fury, en förmåga som gör att Starkiller skimmrar i blått och blir mycket starkare. En ganska onödig förmåga i ett barnsligt lätt spel. Tyvärr tillför de nya färdigheterna inte speciellt mycket till spelet då det oftast handlar om att använda antingen lasersvärden (ja du kan ha två nu) eller kraften. Det jag stör mig mest på är de ständigt återkommande quick time eventen. Varje gång du har slagit en fiende gul och blå kommer de, som en beställning på posten. Tryck X och sedan Y. Samma visa nästa gång. Väldigt repetitivt och tråkigt. Jag tycker det räcker med de som är i spelets få bosstrider. De få bossar som spelet innehåller ger ett välbehövligt avbrott i Stormtrooper slakten, då fienderna som existerar i spelet är i princip av några få olika sorter.

Lucasarts kunde gjort så mycket mer med det här spelet. Jag är uppriktigt sagt besviken. Var är granaterna (thermal detonators någon)? Var är fordonen? Vart är de storslagna scenerna vi fick uppleva i det första spelet? De här sakerna kunde implementeras i spelet ganska lätt, men ändå valde de, i sann Lucasarts-manér, att mjölka kossan en gång till. Varför fixas inte problem och buggar från det första spelet? Det är fortfarande bekymmersamt att gripa tag i vissa saker med hjälp av kraften. Varför är storyn så tunn? Spelet är även lite i det kortaste laget. Är du en medelmåttig spelare borde du kunna klocka in det på runt 6 timmar. Jag rekommenderar verkligen att du kör spelet på hard, då det är väldigt lätt.

Trots att min recension låter som en total sågning finns det ett visst underhållningsvärde i det hela. Det är stundtals väldigt snyggt, musiken och ljudeffekterna är, (som alltid) på topp och känslan av att vara i Star Wars universumet igen sitter på sin plats. Gillar du Star Wars kommer du tycka att det är ett helt ok spel. Gillar du inte Star Wars kan du glömma bort det.



En recension är bara en redogörelse av intrycken från en enskild person. I ovanstående fall från vår skribent Jonas. Ibland, eller rent utsagt ofta, så går ju dock åsikterna isär, även på Onlajn.se. Därför petar vi här in ett referat från ”Spel-Malmers” recension av The Force Unleashed II. Som en andra åsikt helt enkelt. Spel-Malmers fullständiga recension finner ni på hans personliga blogg.

The Force Unleashed II är ett actionspel för den som inte letar efter det största djupet, utan mer är ute efter en skön, lite avslappnad, actionupplevelse med mer kreativitet än utmaning i striderna. Storyn är välberättad och röstskådespeleri och teknisk skådespelarinspelning är, som man säger, top notch. Bossarna i spelet är inte särskilt många, men väldigt bra regisserade, roliga och varierade. Framåt slutet kan dock spelets vanliga strider kännas lite repetetiva, speciellt i många QTE-sektioner. Musiken känns som att man hört den förut i alla andra Star Wars-spel, vilket är tråkigt. Spelet är även något för kort.

Den övervägande känslan som kvarstår är dock att detta är ett spel med bättre Star Wars-känsla än de tre senaste filmerna tillsammans, stor spelmässig underhållning, riktigt bra grafik, visuell design och en av de bästa fysik och karaktärsmotorerna på konsol. Det hela på ett kravlöst vis som kanske inte tilltalar den som letar efter ett djupt och avancerat spelsystem, utan mer den som är ute efter ett avslappnat actionbetonat casualspel.

//Spel-Malmer

Recension: Castlevania – Lords of Shadow

Piskande action bland skelett och varulvar. Hoppande och klättrande på hisnande höjder i bästa plattform-anda. Detta tillsammans med mångsidig pussellösning binder samman Castlevania: Lords of Shadow till ett fullspäckat actionäventyr.

Med Lords of Shadow har Konami inte bara gjort ännu en uppföljare i mängden Castlevania-spel. De har gett serien en fräsch nystart, ett nytt liv, nytt blod bland de odöda. Det är inte mycket i Lords of Shadow som gör att man känner någon koppling till de gamla Castlevania-spelen. Men gör det något? Svaret är Nej.

Allt i världen handlar om plus och minus, att hitta den perfekta balansen. Ibland kommer man till en gräns där den bästa lösningen för att inte förstöra balansen är att riva ner allt och börja på ny kula. Detta har man gjort  med Castlevania och man har lyckats riktigt bra. Spelet har tagit ett stort steg och utvecklats som något nytt och intressant. Dessutom har man bäddat för ett antal uppföljare utan att tjata sönder stackarsBelmont. Det gör inget att kopplingen till de gamla spelen inte märks.

Mörkrets många ansikten
I Castlevania: Lords of Shadow får vi följa Gabriel Belmont på ett långt äventyr i kampen mellan det onda och det goda, där hans personliga mål är att få återuppliva sin döda fru. Det är vad han blivit lovad. The Lords of Shadow, de mörka härskarna, hindrar de dödas själar att färdas vidare efter döden samtidigt som deras undersåtar  härjar fritt på jorden och dödar människorna.Belmonts fru guidar honom i hans resa för att hjälpa honom att sätta stopp för de mörka krafterna samtidigt som Belmont själv har målet att återuppliva sin fru i sikte. En och en måste Gabriel alltså plocka de mörka härskarna innan han når sitt mål.

Som vapen har man sitt combatcross, ett kraftigt och dödligt kors prydligt fäst vid ena änden av en kedja. Tack vare detta vapen kan Belmont piska sig fram och spöa fiender samtidigt som han håller dem på tryggt avstånd. Dessutom fungerar korset som en änterhake och låter Belmont svinga sig fram över stup och klättra uppför väggar. Under äventyrets gång finner man en rad uppgraderingar, både till korset och till sin övriga rustning. Dessutom samlar man erfarenhetspoäng som man kan använda för att lära sig nya förmågor som görBelmont starkare. Förmågorna kommer i form av nya attackkombinationer och specialattacker o.dyl.

Mångsidigt äventyr
Spelet är uppdelat i en rad olika delar på en karta där varje enskild del har ett antal banor. Vilket kan kan vara allt från en till ett ganska högt antal banor per del. Något som görCastlevania till ett riktigt bra äventyr är att det har flera olika element och variationen under spelets gång är rätt stor. Dels har du rå-action alá God Of War och liknande hack & slash-spel, dels har du en hel del pussellösning som är alldeles så där lagom kluriga. Man behöver alltså inte fastna i spelets pussel utan man klurar ut dem rätt snabbt och resulterar i ett sådär lagom skönt avbrott från piskandet, (inte helt fel att få vilka tummarna ibland!). Som om inte detta vore nog så innefattar spelet också en hel del plattformande vilket bidrar med ytterligare ett element som tillsammans med de andra sammanfogar spelet till ett fullspäckatactionäventyr.

Lords of Shadow följer actionspel-trenden med stora, jag menar riktigt överdimensionerade bossar. Och det följer även trenden med quick-time-events (tryck på på den knapp som visas på skärmen vid rätt tillfälle). Även bossarna bidrar till spelets hyfsat generösa variation med både gigantiska bossar som tar upp mer än hela skärmen och bossar som är mer  Belmonts egen storlek. Gemensamt för samtliga bossar är dock att de inte ger upp utan en ordentlig fight. Kör du på en lite högre svårighetsgrad så kan du räkna med att få pisk både en och två gånger av vissa bossar. Stundvis finner man sig själv ballanserande på frustrationens brant men med lite fokus så går det mesta till slut.

Strålande grafik men lite trist pampig musik
Grafiskt så ligger Castlevania helt klart i det högre skiktet, nära toppen, dessutom är det riktigt estetiskt snyggt. Spelet innehåller några av de snyggaste vyerna jag sett i ett spel på länge och arkitekturen är riktigt imponerande. Iblandzoomar kameran ut riktigt långt vilket resulterar i att man ser mycket av omgivningen samtidigt som Belmont blir extremt liten. Detta har effekten att det visar hur himla liten Belmont är i de storslagna miljöerna och kringliggande byggnader. Riktigt snyggt och effektivande! Musiken är oftast riktigt pampig men intetsägande. Däremot fanns det ett par riktigt lugna stycken i musiken som är riktigt bra och passande.

Kontrollerna är bra även om det kan bli mycket att hålla reda på med ett stort urval knapp-kombinationer men efter tillräckligt många döda varulvar så sitter det i ryggmärgen! Att kameran inte går att kontrollera har både sina för och nackdelar. Samtidigt som många föredrar en kontrollerbar kamera så finns det en hel del där ute som tycker det är skönt att slippa bekymra sig om den då spelet sköter den själv. Kameran i Lords of Shadow är dessutom bra och det finns ingen anledning till att vilja kontrollera den själv.

Castlevania har de rätta elementen
Lords of Shadow är ett riktigt bra actionäventyr med alla de element som denna typ av spel kräver för att inte bli långrandiga. Räkna med tufft motstånd ibland, speciellt på de svårare svårighetsgraderna. Som tur är så är spelet generös med sinacheckpoints och du behöver aldrig spela om långa partier. Spelet får en riktigt stark 4:a. För att Castlevania skulle fått en 5:a så skulle det krävas något som gör spelet till något riktigt utöver det vanliga och dessutom en perfekt bilduppdatering.

Recension: Medal Of Honor

EA & Dice levererar hårdkokt action i raskt tempo med sitt senaste bidrag till actiongenren. Medal Of Honor skildrar ett litet fragment från kriget i Afghanistan i modern tid. Spelet hör till ett av årets snyggaste och har även en av de mest underhållande kampanjerna. Samtidigt så tampas det med ett multiplayerläge som älskas av vissa och ratas av andra, tunn story och lite väl kort kampanj. Men otroligt vacker grafik och ljud gör mig blind för bristerna och jag njuter varenda sekund när jag rusar genom de dammiga Afghanska landskapen i spelet.

Smalt är smart
När man ska skildra något så är det bra om man tänker smalt och riktar in sig på en specifik bit att ta upp. Annars blir det lätt alldeles för brett och det blir bara pannkaka av det hela eftersom man tagit på sig mer än vad man mäktar med. Speciellt när det handlar om stora ämnen, att skildra ett krig till exempel. Att skildra kriget i Afghanistan är ingen bra idé om man inte planerat att släppa en väldigt lång serie romaner då ämnet blir alldeles för brett. Och inte ens det skulle bli en komplett och genomarbetad skildring. Om man istället ”väljer ut” en liten del i det hela så kan det bli riktigt bra, men det behöver inte nödvändigtvis bli det. I Medal Of Honor får vi följa några Amerikanska elitsoldater genom en liten kort del av det Afghanska kriget. Vi får vara med om just deras krig i Afghanistan, som bara är en liten del, ett fragment, av helheten. Detta är smart och bäddar för en gripande story då man har alla möjligheter i världen att göra den gripande.

Vacker och underhållande kampanj men storyn berör inte
Storymässigt så berör inte storyn i Medal Of Honor så mycket som jag önskat. Den känns ganska intetsägande och hade det varit en bok hade jag gett upp vid hälften. Däremot så tycker jag kampanjen i sig, djup story eller ej rent spelmässigt är riktigt (läs: förbannat) underhållande och hör till ett av årets bästa.  Det hela är grymt snyggt och ljudet känns riktigt maffigt och välgjort. Banorna är roliga och mellansekvenserna är sjukt snygga. Även om storyn inte har mycket att erbjuda så är mellansekvenserna värda att se bara för att de är så ruggigt välgjorda. Fienderna är smarta, tro inte att du kan springa tvärs över ett område för att flanka fienden, talibanerna pepprar dig full av bly innan du hinner osäkra ditt vapen. Snabb, hektisk och glödhet action blandas med stillsammare partier som osynlig krypskytt.

Bandesignen och fienderna tillsammans med din karaktär och resten av förbandet målar upp en trovärdig scen av kriget medan du tar dig fram i spelet. Har du dessutom en redig ljudanläggning hemma så är det risk för att du hukar dig i soffan som för att undvika skotten som viner omkring dig.

Ett delvis perfekt utförande
Kontrollerna sitter där de ska och känns riktigt bra. Något som ju faktiskt är extremt viktigt för ett FPS-spel. För den vane action/fps-spelaren så behövs ingen introduktion till de olika kontrollerna, allt är som vanligt och spelet svarar perfekt på din fingrar.

Mutliplayerläget är inte vad jag hade hoppats på, känns inte helt genomarbetat. Denna del känns extremt viktig för ett spel som Medal Of Honor då en stor del av målgruppen kommer att rikta in sig på just denna bit. Men precis som med allt annat så råder det delade meningar om detta, många hyllar multiplayerläget, även om inte jag gör det. Allt handlar om spelstil och förväntningar.

Medal Of Honors styrka
Ligger i kampanjen som är sjukt rolig och varierande att spela, svagheterna utan tvekan multiplayer-läget och storyn som inte alls griper tag på en som den borde göra för att göra ett sådant här spel till något speciellt. Kampanjen är kort, ungefär 5 timmar kort, men ack så skoj och damn vad vackert det är! Grafiken och ljudet bländar mig och gör delvis blind för vissa av de brister som jag finner.