Recension: Vanquish

Är du ute efter högoktanig action, kraftfulla explosioner och robotar som hade bankat skiten ur Megatron och Optimus Prime vilken dag som helst? Ja då har du hittat helt rätt. Om inte, läs vidare ändå. I Vanquish finns mycket att hämta för alla action älskare.

Gears of War kom som en blixt från klar himmel 2006 och fick den japanska spelindustrin att darra på sina sköra knän. Renodlade actionfester med casual inslag har varit något som varit förbisett av de flesta japanska utvecklare. De senaste åren har de hamnat hopplöst efter då det mer eller mindre byggs sådana här spel på löpande band idag. Vanquish är ett gediget försök att hänga på trenden.

En gigantisk jonkanon skjuter ut en dödstråle av en enorm kraft som slår ut hela San Fransisco. Ryssen har invaderat USA med full styrka! Du spelar Sam Gideon, en soldat i DARPA (Defense Research Projects Agency), där du i en anime influerad framtidsvärd ska försvara dig mot diverse ryska metallbestar. Ovanför jorden snurrar en cylinderformad rymdkoloni där äventyret utspelar sig.

Berättelsen är, som ni kanske hör, inte den allra bästa. Den känns tunn och ytligt. Karaktärerna är väldigt stereotypa med skorriga amerikanska röster och en lite väl överdriven macho-stil. Vill man ha en djup och engagerande story bör man söka sig till andra genrer. Det som istället har lagts mest tid på är spelmekaniken och de roliga striderna. Vanquish är till skillnad mot Gears of War, ett mycket rappt spel. Spelet är upplagt ungefär på samma sätt som Gears, då du ser din karaktär bakifrån (tredjepersonperspektiv) . Vapen plockas ,du rullar undan för bomber och tar skydd bakom väggar. Till din hjälp har du fått en dräkt, ARS (augmented reaction suit), vilken gör dig till en super soldat utan dess like. Dräkten har flera bra egenskaper du kan dra nytta av i spelet, som t.ex möjligheten att glida (tänk Mega Man 3) fram i en vannsinnig fart på marken. Att glida känns som en riktigt kul grej som kommer väl till pass i ett snabbt och hektiskt spel som det här .

När du blir träffad följer Vanquish standarden i dagens spel, det blir alltså rödare och rödare på skärmen ju mer skada du tar. Tar du för mycket skada aktiveras ett läge som kan beskrivas som bullet time, där du har chansen att ta kål på fienden eller undvika fara. Bullet time går även aktivera manuellt med en knapptryckning. En mätare i mitten av skärmen dyker upp där du kan se hur mycket tid du har kvar, slösas det för mycket blir det problem när du senare blir skadad, då du får mindre tid på dig att söka skydd. Det här system känns väldigt kul och det är lätt att man blir girig och tar för sig alldeles för mycket av det goda, vilket leder till en ganska snabb död.

Bossarna i spelet kan ibland vara enormt frustrerande. I sann japansk anda finns det ”instant kill” attacker. Det spelar alltså ingen roll om du har tömt bossen på nästan allt liv, då ett förrödande hugg eller skott kan döda dig på momangen. Väldigt störande, då man ibland får spela om hela bataljen från början. Jag kan förstå spelutvecklarnas tanke med det hela, då du måste sitta på helspänn vilket i sin tur gör striderna ganska spännande.

Spelet ser väldigt bra ut, med sköna ljuseffekter och härliga sci-fi miljöer. Providence (rymdkolonin) är en härlig plats med futuristiska vyeér som ibland får mig att tappa hakan. Endel miljöer är dock stundtals tråkiga och upprepande, och de organiska bitarna av spelet ser inte något vidare ut. Det är lätt att se var de hämtat inspirationen ifrån, då jag många gånger tänkte på Halos ringvärld eller Mass Effects Citadel. Ljudet i spelet, då framförallt explosionerna är ordentligt tilltagna, om inte grannarna på våningen under blev irriterade under min genomspelning så är de nog döva. Musiken känns väl mest som något som ligger i bakgrunden och aldrig sticker ut speciellt mycket. En och annan skön elektronisk slinga bjuds det på dock.

Jag hade gärna sett att utvecklarna hade lagt mer tid på det här. Avsaknaden av multiplayer, den korta speltiden (6-8 timmar) och en tunn story gör att det här spelet känns lite ofärdigt. Svårighetsgraden i spelet avskräcker säkert en hel del spelare från att plocka upp titeln. Det finns inte heller några direkta fordon att köra i spelet, vilket jag personligen älskar i liknande spel. Det ska dock tilläggas att jag hade väldigt kul under de timmarna jag spelade, och kan man bortse från ytan och berättelsen finns här mycket att hämta.

Mad World-regissör hoppar på Tango-tåget

Shinji Mikami, skaparen av bland annat Resident Evil -serien, startade i Mars den nya spelstudion Tango samtidigt som han jobbade med spelet Vanquish för Platinum Games.

Inom Mikamis nya spelstudio Tango finns förutom honom själv en handfull andra talangfulla och framgångsrika spelmakare som bland annat jobbat med spel som Okami och Final Fantasy XI. I Mars berättade Mikami att han hade en dröm om att få skapa ett 3D-Horror spel med den nya studion.

Idag har man bekräftat att också Shigenori Nishikawa, regissören för Wii-exklusiva Mad World hoppar på tåget och blir ytterligare en i Tango-gänget. Nishikawa känns på något sätt som en passande medarbetare för ett skräckspel. Mikamis hopp om ett 3D-horror spel kanske är blir sanning? Men det lär dröja innan 3D-spel ö.h.t får någon ordentlig genomslagskraft, det kräver ju som bekant att man skaffar en tv som stödjer det och det lär dröja innan de blir tillräckligt billiga för att bli vanliga bland konsumenterna.