Årets Äventyr

Att välja ett ”äventyrsspel” är ett härke. Det som på engelska kallas adventure-games tillhör det som på svenska är känt som peka-klicka äventyr. Just det var tydligen diskvalificerat i denna bemärkelse. Så därför har jag plockat ett spel som jag tycker är ett mellanting av äventyr alá matiné och klassisk peka-klicka. Fortsätt läsa Årets Äventyr

Recension: Lost Horizon

I filmvärlden är det ett vanligt förekommande fenomen att två filmer, helt oberoende av varandra, släpps nästan samtidigt med samma tema eller grundpremiss. Teorierna bakom detta är många och varierade. Av någon anledning är detta inte lika tydligt i spelbranschen, utan här ser man istället tydligare drag av inspiration av varandra och tidigare spelsläpp. Dock förekommer det naturligtvis liknande teman som uppstår även utan att man inspirerats av den andre, och det är precis ett sådant som vi har att göra med i peka-klicka-äventyret Lost Horizon.

Av premisserna skulle kunna tro att spelet har snott hela sitt manus från Uncharted 2, men då lurar man sig själv. Trots tematiska likheter känns det som om spelet har mer gemensamt med klassiker som Indiana Jones and the Fate of Atlantis. Här är man dock inte på jakt efter en sjunken ö utan mer utav ett tibetanskt Atlantis, som i boken från 1933 med samma namn som spelet, myntade namnet Shangri-La. Det är även så vi känner det som i västerländsk kultur. I Uncharted 2 och i det här spelet går det dock under namnet från den buddistiska legenden: Shambala. Dock här med 100% mindre Nolan North.

Indiana Jones and the Fate of Shambala

Spelet utspelar sig under 1930-talet, och likt Fate of Atlantis spelar Nazister på jakt efter mytologiska artefakter en viktig roll i spelets drama. Detta är inte det enda som spelet har gemensamt med den gamla klassikern. Förutom att spelet är i samma genre är även en stor del av designen och i viss mån även pusslen av liknande natur. Genom spelet så besöker man en rad olika platser och flyger över en stor del av jorden. Under spelets gång är det nästan att man börjar fundera på om man inte landar i Monte-Carlo vilken sekund som helst.

Att låna från Fate of Atlantis är dock inget som behöver vara negativt, då det spelet är ett av de absolut bästa i genren, men det känns samtidigt lite fattigt. För trots lånade teman finns här inte djupet i Fate of Atlantis. Pusslen är för det mesta trivsamma och ger en ständig känsla av att man alltid kommer framåt. Frustrationen är således mycket låg. Men å andra sidan är belöningen att klara ett knivigt moment mycket mindre, och det krävs sällan särskilt mycket tankeverksamhet för att finna lösningen på ett problem. Det är alltså ett förhållandevis ganska lätt spel. Om detta slutligen är positivt eller negativt för helhetsupplevelsen är väldigt subjektivt och varierar oftast med spelaren humör, men det är svårt att förneka att pusslen i spelet inte är särskilt djupa och därmed får en mindre roll i spelet än vad man kunde önska. För det mesta kommer man undan genom att snabbt testa alla objekt med varandra eller miljöerna. Trots en rad olika platser att resa till är man alltid låst på en och samma plats åt gången, och det är inte särskilt mycket jobb att testa alla olika kombinationer av ett problem om man skulle fastna. Speciellt då ett snabbt slag på mellanslagstangenten visar alla ting man kan interagera med. En i övrigt trevlig funktion måste dock sägas.

En vacker värld

Något som däremot skiner starkt i Lost Horizon är de fantastiska bakgrunderna. Till skillnad från exempelvis HD-remaken av Secret of Monkey Island är detaljrikedomen här enorm. Varenda bakgrund, utan undantag, är arbetad och detaljerad in i minsta detalj. Även sådana bakgrunder som bara syns i några sekunder i en mellansekvens. Detta är verkligen imponerande. Ljussättningen i bilderna är även fenomenal. Även karaktärsanimationerna – som körs med 3D-polygoner – är för det mesta bra. Det är mjuka rörelser och det ser bra ut, speciellt med kantutjämning påslaget. Däremot är närbilderna på ansiktena inget att hurra för. Men det är en detalj. I det stora hela ser spelet fantastiskt fint ut, och sätter stämningen mycket bra med sin grafik.

Så var det den där saken med Nolan North. Det har för många vana spelare nästan blivit lite utav ett skämt hur röstskådespelaren Nolan North, främst känd från Uncharted, dyker upp i vart och varannan spel. Här lyser han med sin frånvaro, trots berättelsens tema, och det är faktiskt nästan lite synd. För även om huvudpersonen Fenton Paddock försöker vara lite smart och fyndig känns det ofta lite ansträngt. Snubben känns helt enkelt inte lika skön som Nathan Drake. Att han dessutom måste säga vad han gör innan varje handling kan ibland bli lite väl övertydligt och tjatigt. Men annars är dialogen välskriven och många gånger riktigt rolig, speciellt med många sköna referenser till gamla klassiska spel i samma genre. Med på färden finns även en kvinnlig ”sidekick” vid namn Kim. Deras relation utvecklas dock inte särskilt mycket under spelets gång även om hon är ett självklart kärleksintresse för huvudpersonen. Under stora delar av spelet agerar man helt solo och Kim känns som bortglömd. I det stora hela känns Kim som en ganska ointressant och stereotyp karaktär.

Det är väl där man hittar kärnan i Lost Horizon. Det är ganska roligt och vackert, men eftersmaken av det hela är att det känns rätt så ointressant. Det blir aldrig riktigt dåligt, utan det hela flyter på i bra tempo och med bra variation. Men i det stora hela så blir det aldrig något vars historia lyfter spelet till några intressantare plan än ren enkel matinéunderhållning. Pusslens beskaffenhet är också av en enkel natur som gör spelet till en trevlig med aldrig fantastisk resa. Ett bra spel, utan några direkta dalar, men också i avsaknad av minnesvärda toppar.

Bäst: Bakgrunderna och miljöerna är enastående och väldigt välarbetade.

Sämst: Har inga egentliga toppar utan känns mest som en förenklad version av äldre titlar. Relationen till kvinnliga sidokaraktären är endimensionell.

Rea på Machinarium!

Amanita Design, skaparna av förra årets bästa peka-klicka äventyr, Machinarium, meddelar att de haft stora problem med piratkopiering. Enligt egna beräkningar är det endast 5-15% av alla som laddat ner spelet som har gjort det legalt. För att råda bot på detta har företaget valt att sänka kostnaden av Machinarium mellan den 5:e och 12:e augusti. Så nu går det att inhandla för den löjligt låga summan av 5 dollar! På köpet får du dessutom spelets förträffliga soundtrack.

Så vad väntar du på? Surfa över till den officiella hemsidan och inhandla denna lilla pärla!