Recension: Rage

Id Softwares actionspel Doom gavs ut i början av 90-talet och blev ett fenomen som man jämför spel med än idag. Efter mitten av 90-talet kom de med sitt flaggskepp Quake, som fullständigt revolutionerade de actiongenren. Få spel har haft en sån inverkan på en spelgenre som Quake. Nu, 2011 släppte de Rage, men lever det upp till förväntningarna? När Id Software släpper ett nytt spel, så är det ju, per automatik, inga små skor som skall fyllas. Fortsätt läsa Recension: Rage

Recension: Dark Souls

Efter timmar och åter timmar med Dark Souls, uppföljaren till det älskade och hatade Demon’s Souls. Så kan jag bara inte, hur jag än försöker, få Misfits gamla dänga ”Die, Die, My Darling”, ur huvudet. Det går bara inte. För jag har dött, dött och dött i Dark Souls. Så många gånger att jag till slut bara omfamnat döden och låtit den bli en del av vardagen. Fortsätt läsa Recension: Dark Souls

Recension: Dragon Age 2

När jag var klar med Dragon Age: Origins så var mina tankar om spelet rätt splittrad. Samtidigt som jag älskade delar av spelet så var det andra delar som inte alls kändes lika bra utan snarare jobbiga, rentav. Trots detta var jag ändå ivrig att få sätta tänderna i uppföljaren Dragon Age 2, det hade stått i spelhyllan ända sedan jag satte igång med Origins. Så här tyckte jag om det Fortsätt läsa Recension: Dragon Age 2

Recension: Marvel Vs Capcom 3 – Fate of Two Worlds

Jag älskar Marvel och jag älskar alla dessa Capcomkaraktärer, eller i alla fall väldigt många av dem. Så det är med ett sant nöje som jag skjuter in skivan i mitt PS3. Mitt på ljusa dagen men vad gör väl det? Det är aldrig för tidigt eller för sent för att låta några av världens mest välkända superhjältar och spelfigurer att drabba samman i ett härligt handgemäng! Fortsätt läsa Recension: Marvel Vs Capcom 3 – Fate of Two Worlds

Recension: Donkey Kong Country Returns

Har ni funderat över hur det låter i djungeln när man släpper lös en gorilla eller två? Ungefär så här låter det ”Wiiiiiiiii…. Här har du en banan! Och där har du den! Och där! Woooo! Ballong! Måste fånga! Eeeek! Nej!  …. FAAAAN! … Suck!” Fortsätt läsa Recension: Donkey Kong Country Returns

Recension: Dead Rising 2

I den första zombiefilmen, White Zombie från 1932, är det den onda voodoo-mästaren Murder Legendre och hans transformation av en ung kvinna till en kontrollerad zombie som står i centrum. Sen dess har det hänt en hel del med vårt koncept av zombies, och det är numera Romeros köttsuktande horder av odödingar som är mallen för vårt medvetande om vad en zombie är. Utan mästare, utan större hjärnkapacitet och utan annat mål än att äta människokött och/eller saftig hjärnsubstans.

Zombien har numera ett fast grepp om vår populärkultur och känns mer och mer nästan som ett uttjatat obligatorium för nedladdningsbart innehåll till våra spel. Som mentalt koncept för spel är de ju också perfekta. En hord av ständigt avancerande dumskallar utan krav på större artificiell intelligens utan med största hotet i dess stora mängd – vilket, om hårdvaran klarar av det – också ser imponerande ut rent visuellt. Bakgrundshistorier i hemliga experiment och dödliga virus har också potentialen att åtminstone lite kittla den konspirationsnerv vi alla har.

Men så finns det också det dedikerade zombiespelen. Inte alltid kallas de för zombies, och ibland göms de under en fasad av något annat – som i Halos flood. Nyaste tillskottet i den genren är det renodlade zombiespelet Dead Rising 2.

Det första spelet i serien kom nästan som en rak konsekvens av att hårdvaran (äntligen?) kunde hantera de mängder av zombies som krävs för att få den rätta känslan av zombieapokalyps. Det var i stort sett ett oundvikligt spel. Men nu har vi kommit längre, och blivit så pass varma i kläderna i den här generationen att enbart många samtidiga karaktärer på skärmen inte är nog för att imponera nämnvärt på oss. Så frågan är då, hur klarar sig Dead Rising 2 i dagens klimat?

Det är fylld med viss ambivalens jag finner mina intryck av Dead Rising 2. För detta är verkligen ett spel som skapar motstridiga känslor och som även i sin struktur av uppbyggnad inte riktigt ger en klar bild av vad det försöker vara. Där finns också en ganska stark konflikt inom mig huruvida det ens är ett bra spel överhuvudtaget.

What happens in Fortune City…

Spelet utspelar sig under 72 timmar i den fikitiva Las Vegaskopian Fortune City där du som spelare antingen kan välja att följa berättelsen eller bara strunta i allt och bara slakta zombies och gå upp i nivå med din karaktär. Väljer du att koncentrera dig på kampanjen så följer spelet en ganska strikt tidsplan där det gäller att hinna med alla huvuduppdrag inom en viss tid. När ett uppdrag är över har man oftast lite dötid kvar innan nästa som man kan ägna åt zombieslakt och sidouppdrag, som även de har sitt begränsade tidsfönster. Klockan i spelet går hela tiden, fast dock snabbare än vår verkliga tid, så det gäller att planera sina uppdrag. Alla sidouppdrag hinns definitivt inte med.

Som berättelse sett så känns det som om den tar sig själv på större allvar än resten av spelet. Det är välagerat med bra röstskådespelare men en huvudkaraktär som ständigt har en lite väl stel uppsyn. Sidokaraktärerna har lite mer charm, men det är ändå ganska seriös stämning. För att lätta upp stämningen lite så är där tyvärr mer billiga sexuella anspelningar än genomarbetad och finurlig humor. När det gäller reportern Rebecca Chang så finns en viss förlåtande charm i det då man inte riktigt vet om hon är seriös eller om hon bara spelar huvudpersonen Chuck Green ett spratt för att få ett bra repotage. När det gäller showbiztvillingarna Amber och Crystal blir det bara plumpt och dåligt. Men i det stora hela så känns det verkligen som om storyn – som i det stora hela faktiskt är klart över förväntan – inte riktigt vill något annat än att vara en hyffsat seriös historia med minimalt med humor, förutom ett och annat sidospår med riktigt fyndiga karikatyrer av amerikansk white trash. Det skall även sägas att det mesta med berättandet är väldigt snyggt gjort, med bra kameraföring så när som på ett lite väl överdrivet bröstinramande, riktigt bra röstskådespeleri och karaktärer man efter ett tags spelande bryr sig mer om än väldigt många mer pretentiösa spel lyckas med.

Pubertala underbältetskämt

Som i direkt kontrast till det står resten av spelet. Här är det försök till galenskap i stort sett hela tiden. Vad som helst kan vara ett vapen, och många saker kan kombineras, för nya – skulle man kunna tro – kreativa sätt att slakta zombies på, men mer om det senare. Problemet med allt detta är att spelet verkligen anstränger sig för att vara humoristiskt, men det blir aldrig riktigt roligt. Ett ytligt garv kan man få till, men i det stora hela är det mest en pubertal hö-hö-humor där den humoristiska nivån sträcker sig till att man springer runt i nån bikini och kör på zombies med en elektriskt rullstol. Allt parketterat i en väldigt sexistisk collagefilmsmentalitet med playboyomslag som täcker i stort sett hela den spelhåla man befinner sig i. Kort sagt: Spelet har en extremt hög ratio av låga sexuella anspelningar per minut.

Spelets centrala del är ändå själva zombieslaktandet. Man kan som sagt var bygga kreativa vapen där alla möjliga lustiga kombinationer kan användas. Tyvärr blir det här aldrig mycket roligare än det är initialt. Vapnen må vara kreativa och roliga kombinationer, men dess användande är ofta ganska snarlikt, och det blir aldrig särskilt kreativt spelande. Mest ett konstant harvande. Det låter helt enkelt bättre på pappret än i verkligheten. Det är roligt kanske de första timmarna, men sen tröttnar jag. Det som istället driver mig vidare är berättandet, huvuduppdragen och ganska roliga och ibland oväntat varierade sidouppdrag.

Problemen hopar sig

Men så finns det några kritiska designmissar i Dead Rising 2 som får mig på gränsen till vilja ta ur skivan ur konsolen och bara kasta ut den genom fönstret. Då skall tilläggas att jag är en förhållandevis lugn person som aldrig kastar handkontroller eller skriker och svär framför konsolen. Spelet använder sig av ett sparsystem där man aktivt måste gå in på en toalett för att spara, några checkpoints finns inte. Det är ju något som i sig inte behöver vara negativt, utan istället kan vara något som höjer spänningen när man spelar. Man kan dock tycka att de är lite väl sparsamma med dess mängd, men det är inte heller det som är problemet. Jag hade gärna sett ett checkpointsystem, men det är inte kritiskt.

Det som däremot förstör mycket är att spelet har en förmåga att många gånger, helt utan förvarning, slänga in dig i en mellansekvens följt av en miniboss som ofta kräva några försök, med medföljande besök i spelrikets Hades – laddningskärmen, innan man klarar av den. Det är inte svårighetsgrad i min mening. Det är bara dålig speldesign. Det värsta exemplet på detta var när jag vid ett tillfälle ganska tidigt i spelet gick in på den enda toan i sju socknar för att spara och där istället för en sparpunkt möttes av en mellansekvens och ett psyko som naturligtvis mördar mig innan jag ens hunnit byta till ett vettigt vapen. Att behöva spela om en längre sekvens på grund av det är oförlåtligt. När man spelat ett tag lär man sig dock lite mer hur man skall förutsäga och undvika sådana episoder, men det är fortfarande inte bra. För många av huvuduppdragen är även de potentiella sparpunkterna placerade så att man måste gå genom flera byggnader och därmed laddningspunkter innan man kommer tillbaka till den där bossen man dog på. Att få spara i samma byggnad som bossen händer väl kanske max två-tre gånger under hela kampanjen. Laddningspunkterna är för övrigt av godkänd längd när man passerar mellan de olika områdena i spelet, men även varje mellansekvens har en laddningspunkt före, och måste sedan direkt efter ladda nästa sekvens. Värsta exemplet på det var nog när spelet laddade en mellansekvens som varade kanske fem sekunder och sedan la upp en ny laddningsskärm. Under spelandet av kampanjen får man inte vara allergisk mot laddningsskärmar.

Om man är en tålmodig människa kanske man kan acceptera att gå igenom fyra laddningsskärmar efter varje misslyckat bossförsökt, men Dead Rising 2 häller ytterligare salt på såren genom att de flesta bossar och minibossar är riktigt dåligt gjorda i det att de är svåra inte för att jag är dålig utan för att de använde fula tricks och helt enkelt fuskade – det bra mycket mer än vad som är vanligt i spel. Värsta exemplet på detta var för mig slutskurken i huvudkampanjen som i slutändan bara blev ett långt utdraget nötande utan finess. Ingen boss känns särskilt rolig eller väldesignad rent spelmässigt.

Och det är här min ambivalens för spelet uppstår. För dess uppbyggnad med begränsat med tidsutrymme att utföra uppdragen skapar ett bra flöde som bara ger krydda och en viss desperation åt spelet. Det har bra mellansekvenser och en inte alls tokig story med sköna karaktärer och klockrena white trash karikatyrer. Uppdragen är varierade och roliga att spela. Kort och gott ett bra spel. Men så finns det monotona zombieslaktandet som borde vara spelets höjdpunkt, men som bara blir trist efter den initiala glädjen att plöja ner en hord av zombies. Spelet dras med en unken kvinnosyn och en låg, billig pubertal humor. Lägg till det grava speldesignmissar som får mig som vanligtvis är en lugn spelare att flera gånger ryta till högt i frustration, för att sedan spela några uppdrag i kampanjen och lugna ner mig lite och då faktiskt gilla det. Jag är känslomässigt konflikterad inför spelet, och betyget blir därefter. För är man tålmodig och står ut med de grova och på gränsen till oacceptabla designmissarna och är på jakt efter lite hjärndött zombieslaktande och kan stå ut med en hel del lika hjärndöd humor så finns där ett riktigt bra spel under ytan som även innehåller en del bra skriven svart humor också som med nöd och näppe räddar spelet från ett lägre betyg.

Recension: Halo: Reach

Jag visste långt innan att Reach skulle stå i lågor den 14 september och visst är det med en bitterljuv känsla jag andas ut efter timmarna jag spenderat med min kvinnliga Noble Six, Jag har gråten i halsen och det är ett sorgset men kärleksfullt farväl jag tar utav Halo,
Tack Bungie, för allt.

Spelet börjar med att du anländer till Noble Team som består utav fem  Spartaner och nykomlingen, Noble Six, som är karaktären man spelar. Noble Team skickas genast ut på ett uppdrag att ta reda på varför en radarstation har gått offline och till sin förskräckelse möts de utav de obarmhärtiga Covenanterna som kommer stå för Reachs undergång. Storyn är perfekt balanserad med tanke på vad Bungie har att handskas med, att skriva en historia som redan är skriven. Storyn skiftar mellan känslosamma scener till aha-upplevelser som gör spelet intressant och framåtdrivande. Miljön du rör dig i är onekligen vacker och trots att Reach brinner och skepp faller ifrån himlen så bevittnas skönheten i karaktärernas känslor till Reach, vilket får mig att känna samma sak, att Reach är mitt hem. Trots att miljön är snygg på distans så brister det när man kommer närmre och formgivningen på vissa objekt känns inte genomtänkta och lite slarviga samt att texturen på föremål och speciellt på marken som känns skum och omodern. Musiken i spelet är slående men det förvånar inte när man har en kompositör som Martin O’Donnell som redan har gjort Halos theme song och Never forget till en klassiker som väcker många känslor hos oss Halo-fantaster. Man får snabbt en bild och uppfattning utav karaktärerna i Noble Team som är speciallister i olika områden, Kat som är ett tekniskt geni och Jorge som är den stora killen med minigun som man sätter i tank-facket, alltså spelar karaktärerna roll och man får en närmre relation med Noble Team eftersom deras personligheter speglas tidigt in i spelet, dock tycker jag att man ibland glömmer bort vem man är, eftersom man är ruskigt lik Master Chief i sin låga profil och anonymitet.

AI:n i spelet är förvånansvärt bra, Eliterna duckar när jag kastar plasmagranater, Brutsen slänger sig åt sidorna när jag siktar med snipern och det är svårare att ha ihjäl fienderna, vilket höjer svårighetsgraden och kvalitén på kamperna, dock så kan inte AI:n som motsvarar mina lagkamrater köra bil, det kan bli lite svettigt när man jagas utav ghosts. Man introduceras till nya vapen och fordon som för mig inte var jätte sensationellt och jag fattade aldrig riktigt tycke för de nya vapnen som i vissa fall är opraktiska och svårhanterliga, likadant gäller det med fordonen. Bungie valde att ta bort battle riflen ifrån Halo: Reach och ersätta den med en snarlik battle rifle som endast skjuter ett skott i taget, stor förlust för mig och speciellt när det kommer till Multiplayer, för battle riflen var ett utav mina favorit vapen, lätt hanterlig och 3 smidiga skott i taget. Covenanterna pratar sitt egna språk i Reach som enligt mig är det enda språket som ska ljuda från deras munnar, det känns inte riktigt rätt när Eliterna pratar perfekt engelska. Samt att Covenanterna har blivit råare är en lättnad för mig eftersom att Covenanterna beskrivs som fruktansvärda och hemska, jag tycker inte riktigt att de har varit så hemska som de kunde ha varit, till och med i Reach känns Covenanterna ändå lite för tama, jag hade velat sett mer nöd hos människorna och mer grymhet hos Covenanterna för att skildra Reach undergång.

Jag älskar Co-op och i Halo: Reach fall så ökar AI:ns svårighet ju fler man är, bra tycker jag för det kan ju endast leda till att man bli bättre och att man faktiskt utmanas som grupp än ensam spelare. När man kommer till multiplayer så är jag otroligt besviken och jag är inte ensam om att ge den nya multiplayern en axelryckning. När jag spelade betan för första gången så var jag mycket tveksam till de olika klasserna och jag har blivit ännu mer tveksam sen dess, jag tycker att bubbleshield och powerdrainen var mycket bättre att ha i spelet än att välja en klass som man har tillgång till matchen ut. Banorna är för stora vilket leder till att tempot blir otroligt segt och att man rör sig i kanterna för att undvika snipers och headshots, planlösningen på banorna är värdelösa, battle riflen är borta, det är sällan man kan ta sig an fler motståndare åt gången som man kan i Halo 3, det är inte lika kunskapskrävande utan det hänger mer på hur bra vapnet man har är eller vem som får första skottet/slaget, AFK finns fortfarande kvar, health packs är osmidigt i multiplayer det är mycket bättre med starkare sköld som i Halo 3, det blir mycket spring och leta i de stora banorna eftersom att man skjuter sönder fordonen först, det kan bli väldigt monoton och tråkigt. Det positiva med Halo: Reach multiplayer är att man går upp i rank genom XP, alltså är man alltid påväg uppåt. Det är otroligt snygga menyer, Att pyssla om sin karaktär genom att låsa upp och köpa olika gears ger en motivation till att fortsätta spela.

Om jag ska vara rättvis emot mig själv så kan jag inte ge Halo: Reach högsta betyg, med tanke på dess sprickor i fasaden, jag tycker att Reach är ett värdigt slut (början) på Halo och tackar Bungie för ett jäkla bra spel, jag kommer fortsätta att spela Halo, jag kommer presentera Master Cheif för mina barn, jag kommer att komma ihåg Reach.

Screenshots
[nggallery id=2]

 

 


Lost Planet 2: Recension

Vi fortsätter framåt med tunga steg, jag och mina trogna kamrater, våra ben väger bly, svetten rinner ner i ögonen och får dem att svida. Stora blad, lianer och grenar river mot ansiktet hela tiden, men vi kämpar på. I våra huvuden är vi någon annanstans men ibland bryts tystnaden av vrålen från pirater eller akrid och då är våra sinnen på topp och ingenting kan stoppa oss, det är dem eller vi, byte eller jägare. Ibland hittar vi övergivna  mechs som vi kan använda, allt som kan underlätta är välkommet och allt som går att använda som vapen är nödvändigt för vår överlevnad på den här förbannade planeten.

Capcoms Lost Planet 2 är utan tvekan ett vackert och actionspäckat spel, dånande explosioner och ekon från smattrande vapen bryter ofta tystnaden mellan stridszonerna. I storyn har det gått 10 år sedan föregångaren Lost Planet, den föredetta helt is- och snö-täckta miljön på planeten E.D.N III har börjat smälta. Isen smälter och så väl djungel som ökenlandskap tittar fram börjar leva (ja inte öken då såklart). Ett sorts inbördeskrig råder över E.D.N III när dess invånare slåss om planetens T-ENG, T-ENG är en förkortning för Thermal Energy, rak översättning till Svenska blir väl något i stil med termisk energi, men vi kan väl nöja oss med att kalla det för energi. akrid-varelserna har blivit både fler, starkare och större i Lost Planet 2 och jag utlovar överdrivet stora akrid-bossar i spelet!

Storyn är uppstyckad i sex olika delar och lite olika perspektiv, varje del innehåller flera kapitel och varje kapitel flera uppdrag. Det går inte att spara hur som helst, du måste klara ett kapitel innan du kan stänga av utan att behöva göra om allting, med andra ord så är det inget spel du bara drar igång för att köra lite snabbt, du får se till att ha lite speltid helt enkelt. Bossarna är som sagt sjuuukt stora och ofta frustrerande & irriterande jobbiga att spöa, vilket är ytterligare en anledning till att man inte bara starar spelet för en snabb spelrunda. Det fanns stunder under vissa bossfighter som jag önskade att jag hade en uppblåsbar handkontroll att slänga i väggen, ok lite överdrivet, men nästan, tanken svischade förbi i alla fall. Trots detta så är bossfighterna något av det bästa med spelet, ju svårare och mer irriterande de desto gladare blir man när man besegrat dem, the bigger they are, the harder they fall! Banorna i kampanjen känns tyvärr för repetitiva för min personliga smak, springa dit och dit, skjut dom och dom, aktivera stolparna, dom där jäkla stolparna! (Ni kommer förstå vad jag menar).  Det finns tonvis med riktigt feta vapen att hitta som smäller högt och det finns flera grymma mechs att manövrera och det är ju kul i alla fall, eller?

Det finns lite olika lägen i spelet, du kan spela kampanjen som single-player tillsammans med AI-karaktärer, Co-Op med en eller flera vänner online eller i split-screen. Utöver kampanjen finns så klart också multiplayer läget där man klassiskt spelar mot andra spelare. Under första uppdragen tyckte jag att AI-kamraterna i min kampanj var helt OK men ju längre in i spelet jag kom desto mer kom jag att ogilla dom, det är rätt frustrerande att ex. försöka vaka över stolpar och hindra fienderna från att pilla med dom när man måste göra hela jobbet själv, övervaka alla stoplar ensam eftersom dina AI-kamrater är som zombies som bara kan skjuta rakt fram. Att ha riktiga vänner att spela med underlättare nog spelet en hel del i detta avseende.

Det råder visst lite delade meningar om kontrollerna i spelet men jag tycker att de är klumpiga, inte direkt dåliga men liksom, karaktären känns klumpig och osmidig. Med L & R knapparna så kan man vända sig i 90 grader på ett ögonblick något som tvärtom är smidigt och resulterar i att man jättesnabbt kan vända sig för att skjuta en fiende bakom sig och sedan vända sig tillbaka lika snabbt, bra! Änterhaken går inte att använda om man inte står med båda fötterna på marken vilket jag retade mig på flertalet gånger under spelet efter att blivit van den ultimata änterhaken från Just Cause 2. Du kan alltså inte skjuta iväg en ny krok medan du är i luften, faller du så faller du tills du landar alltså, dåligt! Det är lätt att lära sig kontrollerna det som kanske tar längst tid att vänja sig med och få ut någon direkt nytta av är nog 90 graders vridningarna med L & R knapparna. Trots att det är lätt att lära sig kontrollerna så tycker jag dock som sagt att det är en klumpig karaktär man kontrollerar.

Musiken i spelet är ofta riktig pampig med storslagna stycken men tyvärr så är det mellan styckena alldeles för tyst och tråkigt och man tröttnar lätt på explosionerna från granter och smattrandet från gevär. Ljudeffekterna är det aldrig något fel på tvärtom så är det faktiskt riktigt bra effekter, men man tröttnar på dom som sagt, det blir lite för mycket av det goda. Grafikmässigt är Lost Planet 2 både riktigt bra och samtidigt lite dåligt, det är ju sjukt snyggt men tyvärr så är bilduppdateringen åtminstone på PS3-versionen inte alltid på topp vilket drar ner helhetsintrycket en hel del. Sen handlar det ju mycket om personlig smak och tycke, jag tycker att det tekniskt är riktigt snyggt men estetiskt sätt så tilltalar det mig inte speciellt mycket tyvärr.

Jag hade faktiskt högre förväntningar på Lost Planet 2, jag såg framför mig ett riktigt storslaget actionäventyr men det blev liksom aldrig vad jag hade tänkt mig när jag spelade det. Delvis beror det säkerligen en hel del på att jag spelade ensam med korkade AI-vänner, tillsammans riktiga spelare blir upplevelsen nog mycket bättre men jag tycker ändå man ska kunna förvänta sig en bättre  upplevelse även om man spelar ensam. Storyn känns också bara sådär med lite enformiga uppdrag, den fick aldrig ett fast grepp om mig. Bossfighterna däremot var både riktiga bra, roliga, irriterade och frustrerande, även detta något som förmodligen blir mycket bättre tillsammans med riktiga spelare, men återigen så ska det ju vara kul när man kör själv också.

Kort sagt så är det en lite besviken Mattias som lägger ner handkontrollen efter Lost Planet 2. Spelet hade helt klart sina ljuspunkter och är inte alls ett dåligt spel. Det handlar mycket om personligt smak och tycke och jag hade nog för höga förväntningar. Lost Planet 2 är ett sjukt snyggt spel som är späckat med action till den grad att det rinner över kanterna och det kan helt klart vara ett köpvärt spel för många action- och Lost Planet-fans, alternativt för de som struntar i kampanjen och bara är ute efter att få spöa andra spelare i multiplayerläget. Mitt betyg blir tråkigt nog en något halvsval 3:a.

Slutbetyg 3/5

Releasedatum: 11 Maj // Format: PC PS3 Xbox 360 // Antal spelare: 1-4 i kampanj, 1-32 multiplayer

Obs! Denna recension avser PS3-versionen och endast kampanjläget i spelet,  nu ser jag fram emot att testa multiplayerläget mot andra spelare och återkommer med intryck från det framöver!

Se en trailer för Lost Planet 2 här

[nggallery id=38]