Unik överlevnadsupplevelse med I Am Alive

Nu är det bara några dagar kvar tills det efterlängtade postapokalyptiska actionäventyret I Am Alive släpps via Xbox Live. Releasedatumet är satt till 7 Mars och spelet kommer att kosta 1200 Microsoftpoäng. I Am Alive släpps även till PS3 via PSN längre fram.

Idag har UbiSoft släppt en ny trailer för spelet där utvecklingsteamet ger mer detaljer om spelet. Bland annat så får vi se lite om vad som gör I Am Alive till en unik överlevnadsupplevelse. Håll till godo!

Fortsätt läsa Unik överlevnadsupplevelse med I Am Alive

Recension: Lost Horizon

I filmvärlden är det ett vanligt förekommande fenomen att två filmer, helt oberoende av varandra, släpps nästan samtidigt med samma tema eller grundpremiss. Teorierna bakom detta är många och varierade. Av någon anledning är detta inte lika tydligt i spelbranschen, utan här ser man istället tydligare drag av inspiration av varandra och tidigare spelsläpp. Dock förekommer det naturligtvis liknande teman som uppstår även utan att man inspirerats av den andre, och det är precis ett sådant som vi har att göra med i peka-klicka-äventyret Lost Horizon.

Av premisserna skulle kunna tro att spelet har snott hela sitt manus från Uncharted 2, men då lurar man sig själv. Trots tematiska likheter känns det som om spelet har mer gemensamt med klassiker som Indiana Jones and the Fate of Atlantis. Här är man dock inte på jakt efter en sjunken ö utan mer utav ett tibetanskt Atlantis, som i boken från 1933 med samma namn som spelet, myntade namnet Shangri-La. Det är även så vi känner det som i västerländsk kultur. I Uncharted 2 och i det här spelet går det dock under namnet från den buddistiska legenden: Shambala. Dock här med 100% mindre Nolan North.

Indiana Jones and the Fate of Shambala

Spelet utspelar sig under 1930-talet, och likt Fate of Atlantis spelar Nazister på jakt efter mytologiska artefakter en viktig roll i spelets drama. Detta är inte det enda som spelet har gemensamt med den gamla klassikern. Förutom att spelet är i samma genre är även en stor del av designen och i viss mån även pusslen av liknande natur. Genom spelet så besöker man en rad olika platser och flyger över en stor del av jorden. Under spelets gång är det nästan att man börjar fundera på om man inte landar i Monte-Carlo vilken sekund som helst.

Att låna från Fate of Atlantis är dock inget som behöver vara negativt, då det spelet är ett av de absolut bästa i genren, men det känns samtidigt lite fattigt. För trots lånade teman finns här inte djupet i Fate of Atlantis. Pusslen är för det mesta trivsamma och ger en ständig känsla av att man alltid kommer framåt. Frustrationen är således mycket låg. Men å andra sidan är belöningen att klara ett knivigt moment mycket mindre, och det krävs sällan särskilt mycket tankeverksamhet för att finna lösningen på ett problem. Det är alltså ett förhållandevis ganska lätt spel. Om detta slutligen är positivt eller negativt för helhetsupplevelsen är väldigt subjektivt och varierar oftast med spelaren humör, men det är svårt att förneka att pusslen i spelet inte är särskilt djupa och därmed får en mindre roll i spelet än vad man kunde önska. För det mesta kommer man undan genom att snabbt testa alla objekt med varandra eller miljöerna. Trots en rad olika platser att resa till är man alltid låst på en och samma plats åt gången, och det är inte särskilt mycket jobb att testa alla olika kombinationer av ett problem om man skulle fastna. Speciellt då ett snabbt slag på mellanslagstangenten visar alla ting man kan interagera med. En i övrigt trevlig funktion måste dock sägas.

En vacker värld

Något som däremot skiner starkt i Lost Horizon är de fantastiska bakgrunderna. Till skillnad från exempelvis HD-remaken av Secret of Monkey Island är detaljrikedomen här enorm. Varenda bakgrund, utan undantag, är arbetad och detaljerad in i minsta detalj. Även sådana bakgrunder som bara syns i några sekunder i en mellansekvens. Detta är verkligen imponerande. Ljussättningen i bilderna är även fenomenal. Även karaktärsanimationerna – som körs med 3D-polygoner – är för det mesta bra. Det är mjuka rörelser och det ser bra ut, speciellt med kantutjämning påslaget. Däremot är närbilderna på ansiktena inget att hurra för. Men det är en detalj. I det stora hela ser spelet fantastiskt fint ut, och sätter stämningen mycket bra med sin grafik.

Så var det den där saken med Nolan North. Det har för många vana spelare nästan blivit lite utav ett skämt hur röstskådespelaren Nolan North, främst känd från Uncharted, dyker upp i vart och varannan spel. Här lyser han med sin frånvaro, trots berättelsens tema, och det är faktiskt nästan lite synd. För även om huvudpersonen Fenton Paddock försöker vara lite smart och fyndig känns det ofta lite ansträngt. Snubben känns helt enkelt inte lika skön som Nathan Drake. Att han dessutom måste säga vad han gör innan varje handling kan ibland bli lite väl övertydligt och tjatigt. Men annars är dialogen välskriven och många gånger riktigt rolig, speciellt med många sköna referenser till gamla klassiska spel i samma genre. Med på färden finns även en kvinnlig ”sidekick” vid namn Kim. Deras relation utvecklas dock inte särskilt mycket under spelets gång även om hon är ett självklart kärleksintresse för huvudpersonen. Under stora delar av spelet agerar man helt solo och Kim känns som bortglömd. I det stora hela känns Kim som en ganska ointressant och stereotyp karaktär.

Det är väl där man hittar kärnan i Lost Horizon. Det är ganska roligt och vackert, men eftersmaken av det hela är att det känns rätt så ointressant. Det blir aldrig riktigt dåligt, utan det hela flyter på i bra tempo och med bra variation. Men i det stora hela så blir det aldrig något vars historia lyfter spelet till några intressantare plan än ren enkel matinéunderhållning. Pusslens beskaffenhet är också av en enkel natur som gör spelet till en trevlig med aldrig fantastisk resa. Ett bra spel, utan några direkta dalar, men också i avsaknad av minnesvärda toppar.

Bäst: Bakgrunderna och miljöerna är enastående och väldigt välarbetade.

Sämst: Har inga egentliga toppar utan känns mest som en förenklad version av äldre titlar. Relationen till kvinnliga sidokaraktären är endimensionell.

Lost Planet 2: Recension

Vi fortsätter framåt med tunga steg, jag och mina trogna kamrater, våra ben väger bly, svetten rinner ner i ögonen och får dem att svida. Stora blad, lianer och grenar river mot ansiktet hela tiden, men vi kämpar på. I våra huvuden är vi någon annanstans men ibland bryts tystnaden av vrålen från pirater eller akrid och då är våra sinnen på topp och ingenting kan stoppa oss, det är dem eller vi, byte eller jägare. Ibland hittar vi övergivna  mechs som vi kan använda, allt som kan underlätta är välkommet och allt som går att använda som vapen är nödvändigt för vår överlevnad på den här förbannade planeten.

Capcoms Lost Planet 2 är utan tvekan ett vackert och actionspäckat spel, dånande explosioner och ekon från smattrande vapen bryter ofta tystnaden mellan stridszonerna. I storyn har det gått 10 år sedan föregångaren Lost Planet, den föredetta helt is- och snö-täckta miljön på planeten E.D.N III har börjat smälta. Isen smälter och så väl djungel som ökenlandskap tittar fram börjar leva (ja inte öken då såklart). Ett sorts inbördeskrig råder över E.D.N III när dess invånare slåss om planetens T-ENG, T-ENG är en förkortning för Thermal Energy, rak översättning till Svenska blir väl något i stil med termisk energi, men vi kan väl nöja oss med att kalla det för energi. akrid-varelserna har blivit både fler, starkare och större i Lost Planet 2 och jag utlovar överdrivet stora akrid-bossar i spelet!

Storyn är uppstyckad i sex olika delar och lite olika perspektiv, varje del innehåller flera kapitel och varje kapitel flera uppdrag. Det går inte att spara hur som helst, du måste klara ett kapitel innan du kan stänga av utan att behöva göra om allting, med andra ord så är det inget spel du bara drar igång för att köra lite snabbt, du får se till att ha lite speltid helt enkelt. Bossarna är som sagt sjuuukt stora och ofta frustrerande & irriterande jobbiga att spöa, vilket är ytterligare en anledning till att man inte bara starar spelet för en snabb spelrunda. Det fanns stunder under vissa bossfighter som jag önskade att jag hade en uppblåsbar handkontroll att slänga i väggen, ok lite överdrivet, men nästan, tanken svischade förbi i alla fall. Trots detta så är bossfighterna något av det bästa med spelet, ju svårare och mer irriterande de desto gladare blir man när man besegrat dem, the bigger they are, the harder they fall! Banorna i kampanjen känns tyvärr för repetitiva för min personliga smak, springa dit och dit, skjut dom och dom, aktivera stolparna, dom där jäkla stolparna! (Ni kommer förstå vad jag menar).  Det finns tonvis med riktigt feta vapen att hitta som smäller högt och det finns flera grymma mechs att manövrera och det är ju kul i alla fall, eller?

Det finns lite olika lägen i spelet, du kan spela kampanjen som single-player tillsammans med AI-karaktärer, Co-Op med en eller flera vänner online eller i split-screen. Utöver kampanjen finns så klart också multiplayer läget där man klassiskt spelar mot andra spelare. Under första uppdragen tyckte jag att AI-kamraterna i min kampanj var helt OK men ju längre in i spelet jag kom desto mer kom jag att ogilla dom, det är rätt frustrerande att ex. försöka vaka över stolpar och hindra fienderna från att pilla med dom när man måste göra hela jobbet själv, övervaka alla stoplar ensam eftersom dina AI-kamrater är som zombies som bara kan skjuta rakt fram. Att ha riktiga vänner att spela med underlättare nog spelet en hel del i detta avseende.

Det råder visst lite delade meningar om kontrollerna i spelet men jag tycker att de är klumpiga, inte direkt dåliga men liksom, karaktären känns klumpig och osmidig. Med L & R knapparna så kan man vända sig i 90 grader på ett ögonblick något som tvärtom är smidigt och resulterar i att man jättesnabbt kan vända sig för att skjuta en fiende bakom sig och sedan vända sig tillbaka lika snabbt, bra! Änterhaken går inte att använda om man inte står med båda fötterna på marken vilket jag retade mig på flertalet gånger under spelet efter att blivit van den ultimata änterhaken från Just Cause 2. Du kan alltså inte skjuta iväg en ny krok medan du är i luften, faller du så faller du tills du landar alltså, dåligt! Det är lätt att lära sig kontrollerna det som kanske tar längst tid att vänja sig med och få ut någon direkt nytta av är nog 90 graders vridningarna med L & R knapparna. Trots att det är lätt att lära sig kontrollerna så tycker jag dock som sagt att det är en klumpig karaktär man kontrollerar.

Musiken i spelet är ofta riktig pampig med storslagna stycken men tyvärr så är det mellan styckena alldeles för tyst och tråkigt och man tröttnar lätt på explosionerna från granter och smattrandet från gevär. Ljudeffekterna är det aldrig något fel på tvärtom så är det faktiskt riktigt bra effekter, men man tröttnar på dom som sagt, det blir lite för mycket av det goda. Grafikmässigt är Lost Planet 2 både riktigt bra och samtidigt lite dåligt, det är ju sjukt snyggt men tyvärr så är bilduppdateringen åtminstone på PS3-versionen inte alltid på topp vilket drar ner helhetsintrycket en hel del. Sen handlar det ju mycket om personlig smak och tycke, jag tycker att det tekniskt är riktigt snyggt men estetiskt sätt så tilltalar det mig inte speciellt mycket tyvärr.

Jag hade faktiskt högre förväntningar på Lost Planet 2, jag såg framför mig ett riktigt storslaget actionäventyr men det blev liksom aldrig vad jag hade tänkt mig när jag spelade det. Delvis beror det säkerligen en hel del på att jag spelade ensam med korkade AI-vänner, tillsammans riktiga spelare blir upplevelsen nog mycket bättre men jag tycker ändå man ska kunna förvänta sig en bättre  upplevelse även om man spelar ensam. Storyn känns också bara sådär med lite enformiga uppdrag, den fick aldrig ett fast grepp om mig. Bossfighterna däremot var både riktiga bra, roliga, irriterade och frustrerande, även detta något som förmodligen blir mycket bättre tillsammans med riktiga spelare, men återigen så ska det ju vara kul när man kör själv också.

Kort sagt så är det en lite besviken Mattias som lägger ner handkontrollen efter Lost Planet 2. Spelet hade helt klart sina ljuspunkter och är inte alls ett dåligt spel. Det handlar mycket om personligt smak och tycke och jag hade nog för höga förväntningar. Lost Planet 2 är ett sjukt snyggt spel som är späckat med action till den grad att det rinner över kanterna och det kan helt klart vara ett köpvärt spel för många action- och Lost Planet-fans, alternativt för de som struntar i kampanjen och bara är ute efter att få spöa andra spelare i multiplayerläget. Mitt betyg blir tråkigt nog en något halvsval 3:a.

Slutbetyg 3/5

Releasedatum: 11 Maj // Format: PC PS3 Xbox 360 // Antal spelare: 1-4 i kampanj, 1-32 multiplayer

Obs! Denna recension avser PS3-versionen och endast kampanjläget i spelet,  nu ser jag fram emot att testa multiplayerläget mot andra spelare och återkommer med intryck från det framöver!

Se en trailer för Lost Planet 2 här

[nggallery id=38]