Recension: Vanquish

Är du ute efter högoktanig action, kraftfulla explosioner och robotar som hade bankat skiten ur Megatron och Optimus Prime vilken dag som helst? Ja då har du hittat helt rätt. Om inte, läs vidare ändå. I Vanquish finns mycket att hämta för alla action älskare.

Gears of War kom som en blixt från klar himmel 2006 och fick den japanska spelindustrin att darra på sina sköra knän. Renodlade actionfester med casual inslag har varit något som varit förbisett av de flesta japanska utvecklare. De senaste åren har de hamnat hopplöst efter då det mer eller mindre byggs sådana här spel på löpande band idag. Vanquish är ett gediget försök att hänga på trenden.

En gigantisk jonkanon skjuter ut en dödstråle av en enorm kraft som slår ut hela San Fransisco. Ryssen har invaderat USA med full styrka! Du spelar Sam Gideon, en soldat i DARPA (Defense Research Projects Agency), där du i en anime influerad framtidsvärd ska försvara dig mot diverse ryska metallbestar. Ovanför jorden snurrar en cylinderformad rymdkoloni där äventyret utspelar sig.

Berättelsen är, som ni kanske hör, inte den allra bästa. Den känns tunn och ytligt. Karaktärerna är väldigt stereotypa med skorriga amerikanska röster och en lite väl överdriven macho-stil. Vill man ha en djup och engagerande story bör man söka sig till andra genrer. Det som istället har lagts mest tid på är spelmekaniken och de roliga striderna. Vanquish är till skillnad mot Gears of War, ett mycket rappt spel. Spelet är upplagt ungefär på samma sätt som Gears, då du ser din karaktär bakifrån (tredjepersonperspektiv) . Vapen plockas ,du rullar undan för bomber och tar skydd bakom väggar. Till din hjälp har du fått en dräkt, ARS (augmented reaction suit), vilken gör dig till en super soldat utan dess like. Dräkten har flera bra egenskaper du kan dra nytta av i spelet, som t.ex möjligheten att glida (tänk Mega Man 3) fram i en vannsinnig fart på marken. Att glida känns som en riktigt kul grej som kommer väl till pass i ett snabbt och hektiskt spel som det här .

När du blir träffad följer Vanquish standarden i dagens spel, det blir alltså rödare och rödare på skärmen ju mer skada du tar. Tar du för mycket skada aktiveras ett läge som kan beskrivas som bullet time, där du har chansen att ta kål på fienden eller undvika fara. Bullet time går även aktivera manuellt med en knapptryckning. En mätare i mitten av skärmen dyker upp där du kan se hur mycket tid du har kvar, slösas det för mycket blir det problem när du senare blir skadad, då du får mindre tid på dig att söka skydd. Det här system känns väldigt kul och det är lätt att man blir girig och tar för sig alldeles för mycket av det goda, vilket leder till en ganska snabb död.

Bossarna i spelet kan ibland vara enormt frustrerande. I sann japansk anda finns det ”instant kill” attacker. Det spelar alltså ingen roll om du har tömt bossen på nästan allt liv, då ett förrödande hugg eller skott kan döda dig på momangen. Väldigt störande, då man ibland får spela om hela bataljen från början. Jag kan förstå spelutvecklarnas tanke med det hela, då du måste sitta på helspänn vilket i sin tur gör striderna ganska spännande.

Spelet ser väldigt bra ut, med sköna ljuseffekter och härliga sci-fi miljöer. Providence (rymdkolonin) är en härlig plats med futuristiska vyeér som ibland får mig att tappa hakan. Endel miljöer är dock stundtals tråkiga och upprepande, och de organiska bitarna av spelet ser inte något vidare ut. Det är lätt att se var de hämtat inspirationen ifrån, då jag många gånger tänkte på Halos ringvärld eller Mass Effects Citadel. Ljudet i spelet, då framförallt explosionerna är ordentligt tilltagna, om inte grannarna på våningen under blev irriterade under min genomspelning så är de nog döva. Musiken känns väl mest som något som ligger i bakgrunden och aldrig sticker ut speciellt mycket. En och annan skön elektronisk slinga bjuds det på dock.

Jag hade gärna sett att utvecklarna hade lagt mer tid på det här. Avsaknaden av multiplayer, den korta speltiden (6-8 timmar) och en tunn story gör att det här spelet känns lite ofärdigt. Svårighetsgraden i spelet avskräcker säkert en hel del spelare från att plocka upp titeln. Det finns inte heller några direkta fordon att köra i spelet, vilket jag personligen älskar i liknande spel. Det ska dock tilläggas att jag hade väldigt kul under de timmarna jag spelade, och kan man bortse från ytan och berättelsen finns här mycket att hämta.

Dark Spore Utannonserat

Electronic Arts-studio, meddelade idag att Darkspore™, är under utveckling, ett nytt online-spel som bjuder på en actionladdad mix av SciFi och RPG. Teamet bakom spelet består av några av branschens allra mest begåvade författare och utvecklare, och den svenska premiären beräknas ske i början av nästa år.

“Darkspore är inspirerat av den prisbelönta creature editor-teknologin från Spore, men även av teamets tidigare erfarenheter och deras passion för spelande”, berättar Lucy Bradshaw, General Manager, Maxis Studio. ”Teamet har kombinerat dessa två inspirationskällor för att skapa en ny infallsvinkel på RPG-genren”.

Darkspore erbjuder dynamisk och snabb action där spelarna kan välja på fyrspelar-CoOp, full singelspelarkampanj eller intensiva multiplayer-strider, när de krigar på främmande planeter för att rädda galaxen från Darkspores muterade trupper. För att besegra den lömske Darkspore, måste spelarna samla på sig en arsenal av levande vapen i form av genetiska hjältar med olika förmågor, och uppgradera dem med tiotusentals olika kroppsdelar och skydd.

Darkspore innehåller tre unika klasser, med fem olika genetiska hjältetyper. Under uppdragen på de olika planeterna kan spelarna samla på sig nästan obegränsat med olika kroppsdelar, som i sin tur ger enorma uppgraderings- och anpassningsmöjligheter. Under spelets gång ökar intensiteten undan för undan, med nya planeter och fiendestyrkor. För att lyckas med uppdragen måste spelaren tänka strategiskt och sätta samman en enhet som består av en väl avvägd kombination av hjältar och deras olika ofärdigheter.

För mer information och nyheter se: www.darkspore.com

Lagomt rockig debut trailer för Bulletstorm

Här är den första debut trailern för spelet Bulletstorm från Epic Games skaparna av Gears Of War i samarbete med People Can Fly, skaparna av bl.a Painkiller. Spelet ges ut av EA och släpps till PS3, Xbox 360 & PC nästa år. Här är alltså första trailern för spelet, lite lagomt rockig!

Lost Planet 2: Recension

Vi fortsätter framåt med tunga steg, jag och mina trogna kamrater, våra ben väger bly, svetten rinner ner i ögonen och får dem att svida. Stora blad, lianer och grenar river mot ansiktet hela tiden, men vi kämpar på. I våra huvuden är vi någon annanstans men ibland bryts tystnaden av vrålen från pirater eller akrid och då är våra sinnen på topp och ingenting kan stoppa oss, det är dem eller vi, byte eller jägare. Ibland hittar vi övergivna  mechs som vi kan använda, allt som kan underlätta är välkommet och allt som går att använda som vapen är nödvändigt för vår överlevnad på den här förbannade planeten.

Capcoms Lost Planet 2 är utan tvekan ett vackert och actionspäckat spel, dånande explosioner och ekon från smattrande vapen bryter ofta tystnaden mellan stridszonerna. I storyn har det gått 10 år sedan föregångaren Lost Planet, den föredetta helt is- och snö-täckta miljön på planeten E.D.N III har börjat smälta. Isen smälter och så väl djungel som ökenlandskap tittar fram börjar leva (ja inte öken då såklart). Ett sorts inbördeskrig råder över E.D.N III när dess invånare slåss om planetens T-ENG, T-ENG är en förkortning för Thermal Energy, rak översättning till Svenska blir väl något i stil med termisk energi, men vi kan väl nöja oss med att kalla det för energi. akrid-varelserna har blivit både fler, starkare och större i Lost Planet 2 och jag utlovar överdrivet stora akrid-bossar i spelet!

Storyn är uppstyckad i sex olika delar och lite olika perspektiv, varje del innehåller flera kapitel och varje kapitel flera uppdrag. Det går inte att spara hur som helst, du måste klara ett kapitel innan du kan stänga av utan att behöva göra om allting, med andra ord så är det inget spel du bara drar igång för att köra lite snabbt, du får se till att ha lite speltid helt enkelt. Bossarna är som sagt sjuuukt stora och ofta frustrerande & irriterande jobbiga att spöa, vilket är ytterligare en anledning till att man inte bara starar spelet för en snabb spelrunda. Det fanns stunder under vissa bossfighter som jag önskade att jag hade en uppblåsbar handkontroll att slänga i väggen, ok lite överdrivet, men nästan, tanken svischade förbi i alla fall. Trots detta så är bossfighterna något av det bästa med spelet, ju svårare och mer irriterande de desto gladare blir man när man besegrat dem, the bigger they are, the harder they fall! Banorna i kampanjen känns tyvärr för repetitiva för min personliga smak, springa dit och dit, skjut dom och dom, aktivera stolparna, dom där jäkla stolparna! (Ni kommer förstå vad jag menar).  Det finns tonvis med riktigt feta vapen att hitta som smäller högt och det finns flera grymma mechs att manövrera och det är ju kul i alla fall, eller?

Det finns lite olika lägen i spelet, du kan spela kampanjen som single-player tillsammans med AI-karaktärer, Co-Op med en eller flera vänner online eller i split-screen. Utöver kampanjen finns så klart också multiplayer läget där man klassiskt spelar mot andra spelare. Under första uppdragen tyckte jag att AI-kamraterna i min kampanj var helt OK men ju längre in i spelet jag kom desto mer kom jag att ogilla dom, det är rätt frustrerande att ex. försöka vaka över stolpar och hindra fienderna från att pilla med dom när man måste göra hela jobbet själv, övervaka alla stoplar ensam eftersom dina AI-kamrater är som zombies som bara kan skjuta rakt fram. Att ha riktiga vänner att spela med underlättare nog spelet en hel del i detta avseende.

Det råder visst lite delade meningar om kontrollerna i spelet men jag tycker att de är klumpiga, inte direkt dåliga men liksom, karaktären känns klumpig och osmidig. Med L & R knapparna så kan man vända sig i 90 grader på ett ögonblick något som tvärtom är smidigt och resulterar i att man jättesnabbt kan vända sig för att skjuta en fiende bakom sig och sedan vända sig tillbaka lika snabbt, bra! Änterhaken går inte att använda om man inte står med båda fötterna på marken vilket jag retade mig på flertalet gånger under spelet efter att blivit van den ultimata änterhaken från Just Cause 2. Du kan alltså inte skjuta iväg en ny krok medan du är i luften, faller du så faller du tills du landar alltså, dåligt! Det är lätt att lära sig kontrollerna det som kanske tar längst tid att vänja sig med och få ut någon direkt nytta av är nog 90 graders vridningarna med L & R knapparna. Trots att det är lätt att lära sig kontrollerna så tycker jag dock som sagt att det är en klumpig karaktär man kontrollerar.

Musiken i spelet är ofta riktig pampig med storslagna stycken men tyvärr så är det mellan styckena alldeles för tyst och tråkigt och man tröttnar lätt på explosionerna från granter och smattrandet från gevär. Ljudeffekterna är det aldrig något fel på tvärtom så är det faktiskt riktigt bra effekter, men man tröttnar på dom som sagt, det blir lite för mycket av det goda. Grafikmässigt är Lost Planet 2 både riktigt bra och samtidigt lite dåligt, det är ju sjukt snyggt men tyvärr så är bilduppdateringen åtminstone på PS3-versionen inte alltid på topp vilket drar ner helhetsintrycket en hel del. Sen handlar det ju mycket om personlig smak och tycke, jag tycker att det tekniskt är riktigt snyggt men estetiskt sätt så tilltalar det mig inte speciellt mycket tyvärr.

Jag hade faktiskt högre förväntningar på Lost Planet 2, jag såg framför mig ett riktigt storslaget actionäventyr men det blev liksom aldrig vad jag hade tänkt mig när jag spelade det. Delvis beror det säkerligen en hel del på att jag spelade ensam med korkade AI-vänner, tillsammans riktiga spelare blir upplevelsen nog mycket bättre men jag tycker ändå man ska kunna förvänta sig en bättre  upplevelse även om man spelar ensam. Storyn känns också bara sådär med lite enformiga uppdrag, den fick aldrig ett fast grepp om mig. Bossfighterna däremot var både riktiga bra, roliga, irriterade och frustrerande, även detta något som förmodligen blir mycket bättre tillsammans med riktiga spelare, men återigen så ska det ju vara kul när man kör själv också.

Kort sagt så är det en lite besviken Mattias som lägger ner handkontrollen efter Lost Planet 2. Spelet hade helt klart sina ljuspunkter och är inte alls ett dåligt spel. Det handlar mycket om personligt smak och tycke och jag hade nog för höga förväntningar. Lost Planet 2 är ett sjukt snyggt spel som är späckat med action till den grad att det rinner över kanterna och det kan helt klart vara ett köpvärt spel för många action- och Lost Planet-fans, alternativt för de som struntar i kampanjen och bara är ute efter att få spöa andra spelare i multiplayerläget. Mitt betyg blir tråkigt nog en något halvsval 3:a.

Slutbetyg 3/5

Releasedatum: 11 Maj // Format: PC PS3 Xbox 360 // Antal spelare: 1-4 i kampanj, 1-32 multiplayer

Obs! Denna recension avser PS3-versionen och endast kampanjläget i spelet,  nu ser jag fram emot att testa multiplayerläget mot andra spelare och återkommer med intryck från det framöver!

Se en trailer för Lost Planet 2 här

[nggallery id=38]

Absorbera Alien-DNA I MorphX


I Maj släpper 505 Games Sci Fi Shootern MorphX. I Morphx tar man sig från underjorden upp till jordytan för att finna att jorden är förstörd och oigenkännlig efter att blivit invaderad av aliens. Man märker snart att människorna är underlägsna rymdvarelserne i fråga om vapen och motstånd känns näst intill hopplöst.

Förutom med klassiska puffror och granater i vapenarsenalen så kan man som spelare välja att absorbera DNA från döda aliens och på så vis få alla möjliga konstiga egenskaper. Med andra ord kan man spela som mutant i ett futuristiskt krig om jordens överlevnad.

Här är en ingame trailer från Morphx (som för visso är väldigt kort och inte avslöjar så mycket)

[pro-player type=’video’]http://www.youtube.com/watch?v=wtb1Gik3ca0[/pro-player]