Visst är det väl så, att vissa spel har, oavsett hur bra de är, gjort ett större intryck än andra. Av någon anledning så har de fastnat och betytt mer av olika anledningar. Kanske associerar man vissa spel till speciella minnen eller så kanske det var just det där specifika spelet som gjorde att man fick upp ögonen för en viss genre. Vem vet? man kanske rentav fick en ny bästa polare över ett speciellt spel? Eller förlorade en? Oavsett vilket, så kommer det alltid att finnas en rad med spel som på olika sätt betytt mer än andra.
"Spelen som betytt mest" är en bloggserie här på Onlajn.se där jag tänkte ta upp några spel angående just detta. Alltså spel som på olika sätt betytt mer än andra för just mig. Eftersom jag nyligen passerat 30-strecket och började spela redan som ung pojkspoling så kommer det innebära en hel del gamla retrospel. Minns inte exakt när min spelkarriär startade men jag minns att vi hade en gammal Atari med åtminstone Space Invaders och Pong. Minnet sviker dock en del och jag kan inte direkt relatera till några speciella minnen från just dom spelen. Först ut i Spelen som betytt mest blir...
Ice Climber
Ice Climber, till Nintendos 8-bitars konsol NES, är för mig ett minne som jag kommer att bära med mig hela väegn till graven. Förutsatt att jag inte får alzeimers på vägen. Först tänkte jag att det var det första konsolspelet jag spelade, någonsin. Men det stämmer ju inte riktigt för jag hade spelat både på GameWatch och Atari innan. Men för min del så var det faktiskt där det började på riktigt. Med den blå och den rosa eskimån. Och när jag tänker på Nintendos 8-bitars konsol så är det just Ice Climber som ploppar upp i skallen först. Tänker jag däremot på Nintendo som "märket Nintendo" så är det helt andra spel & figurer som jag relaterar till. Super Mario Bros och Zelda till exempel, bland de mest självklara. Detta beror då på att de tidigare NES-konsolerna lanserades ihop med just Ice Climber och inte Super Mario Bros som senare följde med. Däremot är minnet utav både Zelda & Mario ett betydligt kärare.
Ice Climber släpptes alltså 1986 i samband med att NES lanserades i Europa. För er som inte är bekanta med spelet så skall jag dra en snabb resumé. Man kunde spela upp till två spelare samtidigt och man spelade då som Popo och Nana, två figurer i eskimåutstyrsel. Spelare 1 kontrollerade Popo, i blå dräkt och spelare två styrde Nana, i rosa overall.
Spelet gick ut på att som Popo och Nana ta sig från botten, till toppen, av olika isberg. Detta gjorde man genom att hoppa från banornas olika avsatser och samtidigt undvika fiender, i form av hackspettar, istroll och en stor isbjörn (iförd rosa shorts och solbrillor), på vägen. Till sin hjälp hade man varsin klubba som man till kunde använda för att hacka hål i taket ovanför sig för att därigenom sedan kunna ta sig upp till nästa avsats. Vid slutet på varje isberg fanns en liten bonusbana. Där skulle man, innan tiden tog slut, samla på sig frukter som fanns utplacerade på olika avsatser. Om man tog sig hela vägen till toppen så skulle man försöka hoppa och få tag på en kondor som flög över berget. allteftersom man klättrade uppåt så "följde skärmen med" och om man trillade nedanför skärmens nedre kant så dog man. Allt detta hoppande från halkiga avsatser bland troll och hackspettar skedde till väldigt hysterisk och enformig musik.
I den japanska originalversionen så fanns inte istrollen med som fiender. Istället var det sälar som dök upp längs bergen. Sälarna byttes ut mot "troll" i den europeiska och amerikanska versionen eftersom det inte var svårt att dra paralleller till sälklubbning, något som man inte ville förknippas med i Europa och USA.
2007 så släpptes spelet som en virtual console-titel till Wii och i år släpps den även till Nintendo 3DS.
Att just Ice Climber fastnat och etsat sig så hårt i mitt huvud beror inte på att det var ett så jäkla bra spel, för så bra var det ju faktiskt inte. Däremot så var det, mig veterligen, det absolut första NES-spelet i Europa och det fick därmed en given plats i hjärtat för resten av livet. Man tröttnade ju onekligen snabbt på spelet och som tur var så rasade det ju ganska snart in betydligt fräckare spel till konsolen. Bra spel eller ej, så blev Ice Climber min slutgiltiga inkörningsport till konsolvärlden, mitt allra första "riktiga" konsolspel, och sådant glömmer man ju inte hur som helst. Just därför förblir Ice Climber en odödlig klassiker. Däremot hade jag ju spelat en del annat än konsolspel innan, bland annat på den gamla trogna C64:an. Men det är väl inte så där jättemånga spel från den som satt sig speciellt hårt i minnet, några guldkorn finns det naturligtvis. Mer om dem vid ett annat tillfälle.
Om något, vad har Ice Climber betytt för dig?
[testimonials2 by="Missa in detta!"]2010 spelade @LuddeLundblad (sittandes på sin toalett) in en egen version av musiken från spelet, detta i samband med en tävling på svampriket, så här lät det . Ett videoklipp från Ice Climber finner ni här. Den stora bilden för inlägget, som syns på bloggens hemsida är ritad av Mikael Aguirre och och finns att beskåda i sin på hans deviantART-sida.[/testimonials2]