Workout, helvetesresor, ett färgglatt paradis och knarkpoliser

Spelat i Juli

 

Juli månad har för min del inneburit fler soltimmar än speltimmar men lite har jag allt hunnit med. Bortsett från spelen nedan så har jag spenderat mycket tid med Black Ops efter ett långt uppehåll från spelet. Massor av nya kartor som jag inte hunnit kört tidigare och det har blivit mycket spelande med kompisgänget vilket naturligtvis gjort det hela betydligt roligare än annars.

Jag har fortfarande några nya spel jag inte hunnit spela, uteslutande PS3-spel eftersom PS3:an åkt iväg på ett smärre reklamationsärende. Det får bli till att ta itu med dem spelen när konsolen är på plats igen. Så förutom att ha nött en massa Black Ops så har jag spelat följande.


UFC Personal Trainer

Jag har ingen som helst lust att träna framför tv:n, jag tränar dagligen utomhus och på gym. Men träningsintresserad som jag ändå är och och dessutom ägare av ett Kinect så ville jag ändå prova på ”UFC Personal Trainer”. Att slåss är ju också kul lisom så länge det sker på ett gym eller på en skärm.

I UFC Trainer kan du skapa träningsprogram som passar just dig och med pass och övningar som du är intresserad av. Och som ”träningsredskap” så måste jag faktiskt säga att jag är imponerad! Det är bra övningar där kinect verkligen skiner som rörelsekänslig kontroll (bortsett från de fåtal gånger då man som sagt måste åla runt på golvet för att hamna inom sensorernas räckvidd) och ”instruktörerna” gör ett bra jobb när de pushar och coachar spelaren under passen. Bra instruktioner till övningarna ges på skärmen.

Själv kommer jag att fortsätta träna på gymmet men det var ändå intressant att se hur ett tvspel ändå faktistk kan fungera som helt ok träning i hemmet. Dessutom vet jag att det finns gott om människor som inte vågar eller vill gå på ett gym och träna bland andra människor. Om detta är vad som kan hjälpa folk att komma igång med sin träning, så, why not? Det är välgjort och tydligt utformat ihop med människor som vet vad de pysslar med inom träning och kampsport.

Med allt stillasittande framför tv- och datorskärmar så känns detta ändå som en bra grej. Jag tror inte riktigt på det men UFC PT är i alla fall ett bra steg i rätt riktning. Egentligen känns det lite fånigt att sätta betygsätta detta, det är ju inte ett spel utan snarare ett redskap. Men om jag bedömer det som sådant, ett träningsredskap till en spelkonsol så är det hittills det bästa jag sett, provat eller läst om. Är man bestämd och vill träna hemma så kan jag garantera att UFC PT ger resultat. UFC PT finns även till Wii & PS3 men eftersom tekniken i konsolerna skiljer sig en hel del så kan jag inte gå i god för om de fungerar lika bra.

Betyg: 5/5

 

Shadows of the Damned

Shadows of the Damned är som en svettig feberdröm, ja alltså, vridet,  helt galet och stundvis obehagligt. Man spelar som Garcia, en galen mexare vars flickvän blivit hängd och sedan bortrövad, av demoner, i helvetet. Som den hjälte Garcia är så hoppar han efter, ned till helvetet, genom den ännu öppna portalen i marken under spelets inledande kapitel.

Shadows of the Damned är ett actionspel, där skräck och ”humor” blandas friskt. Ett tema som kanske fungerar för vissa, men för mig så går det inte hem, speciellt inte när en stundvis rolig humor blandas med riktigt tråkig. Att döpa ett av huvudkaraktärens vapen till The Boner kanske får vissa att garva men jag gör inte det, tyvärr. Det finns gott om andra konstigheter i SotD som är både mer och mindre roliga, men framför allt … konstiga.

Likväl så är det ett ganska underhållande spel. Garcia är trots allt en cool mexikanare och spelet bjuder på roliga bossfighter och riktigt bra musik. Ja, musiken var faktiskt det första som slog mig när spelet rullade igång och det tillför mycket till helhetsintrycket i SotD, i alla fall för min del. Jag hade hellre sett att man tagit mer tillvara på spelets mörkare och ”tuffare” bitar och helt spolat den så kallade humorn, då tror jag det hade kunnat blivit riktigt bra.

Betyg: 3/5 

Bastion

Äntligen framme till månadens spel och vad som tycks vara den riktiga go’biten i sommarens Summer Of Arcade. I Bastion skall man som The Kid återställa ordningen i en trasig värld. Detta gör man genom att finna och samla speciella kristaller som finns utspridda i världen. En tuff berättarröst, som är som plockad ur en stämningsfull film,  följer spelaren genom äventyret  ackompanjerat av välgjord musik. Under spelets gång hittar man ett flertal olika vapen och tillbehör som man kan modifiera och beväpna sig med lite hur som helst för att skapa sin egen karaktär och spelupplevelse.

Bastion är riktigt bra såväl grafiskt som ljudmässigt. Det ser bokstavligen ut som att en färgbomb slagit ned och färgat hela världen och soundtracket är helt magnifikt och garanterat det bästa jag hört i ett arcadespel. Det är något magiskt över Bastion, för mig så är det precis allt vad ett tvspel skall vara och det känns precis så som tvspel skall kännas. Allt detta utgör tillsammans, ett spel vars upplevelse är som bomull för en gamersjäl och Bastion blir således ett av de bästa spelen jag spelat under året så här långt och den bästa arcade-titeln jag någonsin spelat. Vilket inte är illa.

Betyg: 5/5

 

Call Of Juarez: The Cartel

Var ska jag börja? Jag visste väl inte direkt vad jag hade att vänta mig av Call of Juarez: The Cartel, men jag hade ju ändå mina förhoppningar. Det enda jag egentligen visste innan var att föregångaren med undertiteln ”Bound In Blood” utspelade sig i den gamla, vilda västern, sånt går ju liksom inte av för hackor. Men nu är det ju så att The Cartel inte alls är ett westernspel, även om en av spelets huvudkaraktärer själv gärna vill tro det. Nej, Bound in Blood utspelar sig istället runt Los Angeles i modern tid. Där springer man runt som knarkpolis och sätter tillsammans med sitt team, käppar i hjulet för den undre världen.

Det första jag reagerade på, var att texten i spelet var så gräsligt ful. Typografi var tydligen något det här gänget helt hoppade över. Bokstäverna var kantiga och allmänt jobbiga att se på och även om det förde tankarna tillbaka till amigaspelen på 80-talet så var det inte positivt. Det andra jag reagerade på var att det lät som att dom satt röstskådisarna i en konservburk när de spelade in rösterna till mellansekvenserna i spelet. Det lät så fruktansvärt ”burkigt”. Detaljer, för visso, men ack så mycket av stämningen som var borta redan innan spelet startat.

Det fortsätter tyvärr lika illa med ful grafik och stela animationer. AI:n är inte heller imponerande då mina kollegor i fältet mest yrar runt som om de vore påtända. Det är så mycket som är fel The Cartel, alla momenten, bilkörning, när- och vapenstrid får det att rycka i mig och jag vill bara stänga av.

Tråkig utgång för uppföljaren till ett spel som ändå verkar vara riktigt bra. Jag har ännu inte spelat Bound in Blood så jag kan inte uttala mig det personligen. Nä, det här kan jag tyvärr inte rekommendera någon att köpa, låt er inte luras av omslagsbilden som är betydligt tuffare än vad spelet är roligt. Månadens sämsta får en svag 2:a och inte en 1:a eftersom att det trots allt finns sämre spel än så här men vänta för guds skull tills det hamnat i reabacken, vilket inte lär dröja läneg. Sorry Techland!

Betyg: 2/5

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>