Spider-Man, Spindelmannen, Die Spinne och L’Homme araignée. Kärt barn har många namn. Det enda som egentligen skiljer dessa åt är själva språket. Nya Spider-Man: Shattered Dimensions lider egentligen av samma sak. Att det är en alldeles för liten skillnad. Men vi tar det från början. Precis som titeln antyder består Shattered Dimensions utav fyra olika dimensioner. Det är den klassiska Amazing Spider-Man, Ultimate Spider-Man som egentligen är en nystart på gamla spindelmannen, framtidsvisionen Spider-Man 2099 och 30-talets Spider-Man: Noir. Beenox har ändå haft en hel del spännande material att arbeta med, men vågar inte riktigt ta ut svängarna ordentligt.
Historien börjar med att superskurken Mysterio har brutit sig in på National Museet för att stjäla en magisk stentavla som innehåller balansen mellan ”ordning och kaos”. Självfallet går stentavlan i ett antal bitar när Spindelmannen försöker stoppa Mysterio. Stentavlans bitar sprids dessutom till flera olika marveldimensioner och jakten på dessa delar är i full gång. Med hjälp av Madame Web är det nu upp till varje spindelman (spindelmän?) att stoppa ondskefulla superskurkar innan de kan utnyttja tavlans krafter till fullo. Samtidigt fortsätter Mysterio planera sina hemskheter medan hans krafter bara växer och växer.
Tanken med att få fyra dimensioner att leka runt i är att det ska ge variation till spelet. Dock fegar spelskaparna i och med att Madame Web ger alla de olika spindelmännen liknande krafter. T ex har inte Spider-Man 2099 kraften som varnar honom från fara, men har fått det i spelet. Alla kan dessutom slåss på nästan samma villkor och de uppgraderingar man skaffar ger som oftast samma egenskaper till samtliga dimensioner. Jag hade personligen gärna sett att de vågat ta ut svängarna och göra fyra helt olika spelstilar.
Visst, Noir delen är betydligt mer smygaction och det märks att spelskaparna har sneglat på Batman: Arkham Asylum. 2099 har även delar som gör den ganska unik. Men The Amazing Spider-Man och Ultimate Spider-Man är egentligen en och samma historia, där Ultimate Spider-Man fått dra på sig den svarta dräkten för att få en distinktion, är bara fånigt. Då hade det varit mer intressant med någon av de andra miljarder Spider-Man universum som finns.
Alla banor är dessutom likadant uppbyggda. I början får du se en superskurk som precis fått tag i en bit av stentavlan. Sedan förföljer du skurken genom en ganska linjär bana som ibland bryts av att du måste spöa vanliga fulingar, rädda gisslan eller akta dig för fällor. Vilket inte känns tråkigt på något sätt, men passar bäst i små doser. Det blir betydligt mer intressant när man äntligen får chansen att möta superskurken och det märks att det är där som Beenox lagt krutet. Varje superskurk har ett unikt rörelsemönster som man behöver lära sig och finna deras svagheter. Jag gillar även att striden då och då bryts av med att man slängs in i ett förstapersonsperspektiv och man jabbar lite på sin motståndare.
För att ge ytterligare en dimension (badumdisch!) finns det som sagt ett erfarenhetspoängsystem som används för att uppgradera ens olika krafter. Dessa poäng får du antingen genom att samla spindelmärken som finns utspridda på banorna, spöa skurkar och klara speciella uppdrag. Just uppdragen är en extra god krydda till spelet. Dessa uppdrag är unika för varje delmoment av spelet och kan vara allt från att använda en speciell attack ett antal gånger till att fixa en del av en bana under en viss tid.
För att försöka få till en vettig avslutning kan man säga att oavsett om du är ett fan av Spindelmannen eller inte så är det ändå ett roligt spel som är av den bättre sorten när det gäller licensspel. Det når inte upp till Batmans senaste äventyr, men behöver verkligen inte stå i skamvrån och skämmas. Det enda jag hoppas är att Beenox vågar ta ut svängarna lite mer till nästa spel och att vi får chansen att besöka flera dimensioner. Kanske blanda in andra superhjältar i mixen dessutom?
Du missar väl förresten inte vår tävling där du kan vinna spelet och en snygg tshirt? Kolla här!
[nggallery id=1]