På senare år har jag slutat upp med att finkamma internet efter nyheter och händelser inom spelvärlden, jag tar inte längre reda på vad som är inne för tillfället eller vad som är under utveckling mer än de allra största nyheterna som nästan inte går att undvika att höra talas om. En fördel jag märker av är att jag inte längre bygger upp samma förväntningar på nya spel utan bara tar dem som de kommer, något som av vad jag hört andra säga angående Mafia 2 antagligen var väldigt bra.
Som spelare ikläder man sig rollen som Vito Scaletta. Under inledningen berättar han själv hur han som liten pojke flyttade med sina föräldrar och sin syster till Empire Bay i det förlovade landet Amerika för att söka lyckan. Saker och ting blev dock inte riktigt lika bra som de tänkt sig när de tvingas bo i en sunkig lägenhet i ett slumkvarter. Vitos far får jobb i hamnen där han måste slita hårt för en låg lön, något som leder till att han börjar dricka mer och mer. Föga förvånande leder detta till att Vito växer upp till en småbrottsling som till slut åker fast. Eftersom detta sker under krigstid så får Vito slippa fängelse om han istället går med i armén och åker tillbaka till sitt hemland för att kämpa mot Mussolini. Det är här man först får börja spela i ett inledande kapitel som med sedvanliga tutorials lär spelaren hur man besegrar sina fiender och interagerar med omgivningen.
Efter det inledande kapitlet återvänder Vito till Empire Bay och välkomnas direkt av sin barndomskamrat tillika medbrottsling Joe Barbaro. Tillsammans fortsätter de två på brottets bana genom att utföra diverse jobb åt olika betydelsefulla personer. Allteftersom knyter de band med de maffia-familjer som styr i Empire Bay. Vito är fast besluten att inte sluta som sin far, så allting som kan leda till snabba och stora pengar är intressant oavsett vad det innebär att han måste göra. Med andra ord, en perfekt hantlangare för maffian.
Mitt största problem med handlingen i spelet Är att jag aldrig egentligen kände mig som en medlem i maffian, ens efter att man blir intagen i ”familjen” som en fullvärdig medlem. Istället känner jag mig som en springpojke, ”gå dit, kör dit, gör det, döda den, förstör det”. Vito målas upp som en mycket tuff och självständig man, han låter ingen sätta sig över honom men trots det så fortsätter han hela tiden att göra andras skitgöra. Något som i mångt och mycket kan liknas vid exempelvis Nico Bellic i GTA4.
Det tycks vara en ganska stor andel spelare som blivit besvikna på Mafia 2 därför att det innehåller ”för lite” free-roam, för få sidouppdrag och helt enkelt är för linjärt. Den största anledningen till detta är att folk i förväg har liknat Mafia 2 med titlar som Grand Theft Auto och Saints Row, och med den förutsättningen är jag inte förvånad om många tycker att Mafia 2 inte bjuder på vad man väntade sig.
Mafia 2 är dock inte ett spel i samma stil som GTA eller Saints Row, det råkar bara utspela sig i en stor och livlig stad. Men egentligen skulle spelet lika gärna kunnat bestå enbart av banor ungefär som i Kane & Lynch, helt utan transportsträckorna mellan uppdragen. Så vad är då staden till för? Svaret på den frågan är högst subjektiv, men för min del så är staden en stor lekstuga där jag kan busa runt eller bara njuta av utsikten. Man skulle dock kunna önska att man fick lite tydligare indikationer på när man har möjlighet att göra just detta istället för att alltid få uppmaningen att fortsätta sitt updrag eller börja nästa. Staden hjälper även till att sätta stämningen för den tidsperiod som spelet utspelas i.
Staden är utan tvekan en av de mest genomarbetade spelvärldarna jag befunnit mig i Grafiken i sig är välgjord, men inte den snyggaste jag skådat, magin ligger istället i designen. Allt ifrån reklamskyltar och neonprydda skyltfönster, till fordon och kläder samt mycket annat sätter stämningen tillbaka till 1940-1950 talet. Att staden dessutom finns både i vinter och sommarversioner är än mer imponerande, synd bara att vinterdelen var så kort. På tal om vintern så gillar jag detaljer som att bilar som står stilla ett tag får ett fint täcke av snö över sig som sedan blåser av om man börjar köra tillräckligt fort. Eller att fordonen blir smutsiga om man kör omkring med dem på grusvägar eller liknande. Än mer imponerar spelet ljudmässigt. Till att börja med är i stort sett alla röstskådespelare som medverkar, riktigt bra och lyckas i de flesta fall få till accenter och diverse slangord på ett trovärdigt och stämningsfullt sätt. Tyvärr lyckas inte ansiktsanimationerna lika bra med det. De tre radiokanalerna som står till buds att lyssna på, spelar allihop musik som är tidsenlig och programledarna som hörs mellan låtarna följer väl genomtänkta manus.
Personligen är jag nog nästan osunt nördig när det kommer till fordon och alla de läten de kan åstadkomma, i minst lika stor utsträckning som utseendet på dem. Jag har dragit på smilbanden många gånger när jag upptäcker hur extremt välgjorda ljudeffekterna för något så simpelt som en inbromsande lastbil är, jämfört med en personbil. Eller när jag satte mig i en av de äldre bilmodellerna och till min förtjusning upptäckte att dess tuta bestod av ett horn med klämbubbla monterat utanför förarfönstret.
Innan jag avrundar den här recensionen Så vill jag ta upp den mycket omdiskuterade frågan om pinuppor och playboy-bunnies i spelet. Jag har ingenting emot att det sitter bilder av pinuppor i stort set i varenda byggnad man går in i, eller att kvinnorna i spelet behandlas på ett mycket nedvärderande sätt. Tanken är ändå att man ska reflektera kvinnosynen i Amerika på 40-50 talet. Hade det stannat där hade jag faktiskt knappt tänkt på det mer än som en del av miljön.
Det som stör mig oerhört mycket är däremot den marknadsföring som användes, där en playboy-modell användes för reklam, andra modeller användes även som booth-babes i stor utsträckning på mässor och liknande. Spelets samlarobjekt består av bilder ur tidiga playboy-tidningar. Man får dessutom ingen varning när man tar en sådan, det enda som syns på skärmen är ”press X to pick up magazine”. Gör man det så får man upp en utvikningsbild över hela skärmen utan minsta valmöjligheten att slippa se den. Det går visserligen trycka bort bilden snabbt, men det känns forfarande onödigt påtvingat. I statistikmenyn kan man dessutom se precis hur lång tid man spenderat med att kolla på de bilder man samlat, något som ger känslan av att utvecklarna fokuserat lite väl mycket på just playboy- bilderna. Att de dessutom knutit hela samlandet till en achievment gör dessutom att många som gillar att samla achievments men kanske inte gillar denna typ av bilder, måste välja mellan att få bilderna uppslängda i ansiktet eller gå miste om achievmenten.
Hela den här marknadsföringen runt playboy känns dessutom totalt onödig. Mafia 2 är ett stabilt spel som lätt hade kunnat stå på sina egna meriter. Det är ett mycket vackert spel både bild- och ljudmässigt, det har en underbar fysikmotor, karaktärer man fäster sig vid och en för det mesta solid story. Det som i slutändan drar ned betyget för min del är just marknadsföringen, bristen på känslan av att man är med i organiserad brottslighet samt att svårighetsgraden är något ojämn då vissa uppdrag bara känns dumsvåra.
//Johan Eliasson
Mafia 2 Screenshots
[nggallery id=3]