Recension: Dark Souls

Efter timmar och åter timmar med Dark Souls, uppföljaren till det älskade och hatade Demon’s Souls. Så kan jag bara inte, hur jag än försöker, få Misfits gamla dänga ”Die, Die, My Darling”, ur huvudet. Det går bara inte. För jag har dött, dött och dött i Dark Souls. Så många gånger att jag till slut bara omfamnat döden och låtit den bli en del av vardagen.

För precis som alla säger, så är Dark Souls, liksom sin föregångare ett riktigt svårt spel, det är extremt oförlåtande och det går inte att undgå döden. Övning ger dock färdighet, även om övningen i sig är mer eller mindre påtvingad. Efter att ha sprungit samma runda tjugotre gånger och spöat samma fiender om och om igen, så går det till slut som om det vore inövade danssteg. Tolv steg ditåt, ett hugg åt vänster, rulla åt höger två steg fram och hugg! Och så vidare. Frustrationen tar sig ofta till oanade höjer. Trots detta så känns den höga svårighetsgraden ändå på något sätt  … charmig? Den tillför ju något till spelet, nämligen en utmaning och efter varje vunnen utmaning så följer ju ett skönt lyckorus som belöning. En känsla man ofta inte upplever i spel längre. Annat var det förr!

Det absolut första momentet av Dark Souls är så klart karaktärsskapandet. En snabb och enkel uppgift, du får välja mellan några olika klasser som startar med olika erfarenhetsnivåer, egenskaper och utrustning. Utseendet skapar du själv i en ganska simpel editor. Förutom detta så får du välja kön, namn och ett speciellt startföremål åt din skapelse, sedan är det game on!

Det är en mörk och rå värld som möter spelaren i Dark Souls. Man är en av de odöda, som vid spelets början, sitter fjättrad i hörnet av en blöt, kall fängelsehåla. Spelets första utmaning går ut på att fly från fängelsehålan och ta sig till området Firelink Shrine. Inte en direkt tuff uppgift eftersom vägen däremellan mest består av en enklare introduktionsdel med lätta fiender och en enkel boss. Men så fort du nått fram till Firelink Shrine börjar det riktiga äventyret och vilket äventyr det är! Här är saker, till skillnad från spelets första del, allt annat än enkelt.  Speciellt om man inte redan är bekant med spelets föregångare. Vid en lägereld sitter en ensam riddare som förklarar för dig, vad du nu måste göra, några närmare förklaringar om hur du skall gå till väga ger han dock inte. Du får helt enkelt börja utforska de närliggande områdena på egen hand. Nog för att riddaren kan upplevas sådär lagom kaxig men gör inte samma misstag som mig och försök att spöa honom bara för det. Det kan bara sluta på ett vis, tro mig.

För dina odöda fötter ligger nu en stor, mörk och djävulsk men ack så vacker och spännande värld att utforska. Få spel ger en så stämningsfull känsla som Dark Souls. Att rusa fram med ett vapen i högsta hugg, är en taktik som absolut inte håller här. För runt varje hörn väntar faror och fällor som inom loppet av ett par sekunder kan resultera i en säker död. Detta gör att man på outforskade platser hela tiden går på helspänn, sakta, en fot framför den andra och med skölden ständigt höjd framför kroppen. Denna ständiga känsla av olust och fara är något som såklart fyller en funktion, det höjer ju stämningen i spelet enormt vilket är en stor anledning till varför jag med många andra gillar spelet så himla mycket. Det är ju detta som är grejen med Dark Souls.

Längs vägen finner man ett antal lägereldar som man kan tända och vila upp sig vid, uppgradera vapen och rutstning med mera. En lägereld fungerar även som en slags kontrollpunkt, vid vilka man återuppstår när man dött. Att vila kring en lägereld som en annan luffare har dock sitt pris och alla fiender som du spöat, förutom bossar, återuppstår omedelbart när du sätter dig ned. Varje gång du dör vid, låt oss säga en boss, så återuppstår du vid den senast använda lägerelden. Sedan får du snällt döda alla fiender mellan lägerelden och bossen en gång till, en sträcka som ofta kan vara rätt lång och kräva en del jobb. Men när du fallit vid en boss ett antal gånger och tro mig, du kommer att falla vid bossarna, så kommer du till slut vara så säker på var alla fiender står och hur de agerar att dina attacker och undanmanövrar till slut går som i en smidig dans. Det gäller att uppleva varje boss tillräckligt många gånger för att få en chans att studera deras attacker och rörelsemönster innan man kan få en ärlig chans till att dräpa dem, eller åtminstone för att du skall känna dig mindre chanslös.

Förutom att alla fiender återuppstår när du dör så förlorar du alla uppsamlade själar. Själar får du varje gång du besegrat en fiende och de fungerar som spelets enda valuta. Du kan på enstaka platser byta själar mot vapen och annan utrustning men det krävs också själar för att göra din karaktär starkare genom att uppgradera olika attribut, så spendera dem smart. Om du fallit i strid och förlorat dina själar finns det dock en chans att återfå dem. Nämligen genom att, utan att dö en gång till, besöka den plats där du dog. Där ligger dina själar nämligen i en klump och du kan roffa åt dig dem. Om du dör innan du hinner ta dem så är de dock förlorade för evigt. Världen i Dark Souls är full utav hemligheter i form av dolda gångar och föremål och det finns ett antal hemliga, extra bra vapen att få tag på. Vissa hittar man av ren tur medan vissa kräver list eller information utifrån.

Det är någonting magiskt med Dark Souls, det är sån bra känsla och stämning i spelet att man inte kan låta bli att älska det. Hur svårt det än är. Spänningen om vad som väntar bakom nästa dörr, där på andra sidan av bossen, är för stor helt enkelt. Visst frustrationen peakar ofta men allt handlar om lugn och strategi, att ta en sak i taget och inte försköka jäkta fram. Ett helt underbart spel som, vare sig man vill eller ej, garanterat kommer att hålla länge.

Ett av föremålen man kan få tag på i spelet gör att man kan lämna små, korta meddelanden på golvet längs vägen medan man spelar. Dessa meddelanden kan läsas av andra spelare som befinner sig på samma plats i spelet. Om du vill vara ärlig och hjälpsam så lämnar du meddelanden som till exempel skvallrar om en fälla. Känner du dig lite elak så kanske du istället skriver ”safe zone”, medan det väntar en hord av fiender runt hörnet, valet är ditt. Förutom dessa meddelanden så finns det ett antal andra online-funktioner i spelet som på olika vis låter spelare interagera med varandra över nätet.  Personligen har jag ännu inte fått chansen att möta en annan spelare ansikte mot ansikte, så att säga. Något som lär bli betydligt enklare när spelet släppts.

Det är splittrade känslor som väller fram när jag spelar, frustration, hat och kärlek om vartannat  men detta är ändå ett av årets hittills bästa spel. Grafiken är helt ok medan design & stämning ligger på topp, något som för mig betyder väldigt mycket ett spel.

Betyg: 4/5

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>