För mig är James Bond snabba bilar, vackra kvinnor, coola gadgets, dräpande oneliners och en galen skurk som vill göra världen till en sämre plats att leva på. Lägg därtill en dödlig sidekick till superskurken, en massa vodka martini och snygga kostymer så borde du ha ett perfekt bond-äventyr. Når verkligen det senaste äventyret Blood Stone 007 upp till allt detta?
Låt oss ta det steg för steg. Spelet har en specialskriven handling och följer således ingen tidigare film eller bok. Man har däremot lyckats låna både ansikte och rösten av Daniel Craig som James Bond och Judi Dench som hans chef "M". James Bond måste stoppa en ondskefull terrorist vid Pomerov från att stjäla och använda biologiska vapen. Tillsammans med Nicole Hunter (som ”spelas” av Joss Stone, Grammis-vinnande artist) jagar de Pomerov över halva världen.
Allting inleds som en riktig bondrulle. Vi får ta del av en sidohandling som håller på att nå klimax och som spelare får man chansen att testa på kontrollerna. Redan här blir jag orolig. Karaktären känns ganska seg och sladdrig på samma gång, jag saknar bland annat tyngden från actionspel som t ex Gears of War eller Uncharted. Den riktiga bondkänslan infinner sig väldigt sällan i actionscenerna, jag hade gärna sett att Bond var smidigare i sina rörelser och att det vore enklare att kasta sig i skydd. Striderna känns också för utdragna. Tempot stannar av alldeles för ofta och istället för att tycka det känns underhållande sitter jag allt för ofta och bara hoppas att det ska bli en cutscene så att jag får annat att tänka på under en stund. De dräpande kommentarerna som Bond brukar slänga sig med är dessutom som bortblåsta under hela spelets gång. Daniel Craig och de andra gör sin grej och rösterna låter väldigt aldrig direkt taffliga, men jag hade ändå önskat mer av manuset. Speciellt då spelets handling är skriven av Bruce Feirstein som bland annat skrivit manuset till GoldenEye, vilket i mitt tycke var en revival för Bond-konceptet.
Spelet består dock inte bara av action a´la Uncharted. James Bond vore ju inget utan fartfyllda biljakter. Tyvärr tappar spelet ännu mer vid dessa bitar. Till skillnad från Halo där fordonen snurrar runt vid minsta lilla rörelse, är bilarna i Blood Stone som cement. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker vrida på styrspaken och håller in handbromsen, att svänga är rent utsagt ett h***ete! Ni kan själva föreställa er hur det är att försöka göra en u-sväng i 150 knyck när bromsarna knappt tar. Dessutom känns det som att det är alldeles för mycket trial and error i biljaktssekvenserna. Jag hoppas verkligen att Activision tar sig en funderare inför en eventuell uppföljare, och att man i så fall ser till att det läggs mer fokus på att få en fungerande bilfysik istället för att göra reklamloggorna så stora som möjligt.
När vi ändå är inne på bilar och grunkor. Var är alla häftiga gadgets? Halva nöjet med filmerna har alltid varit att få ta del av Q:s underliga prylar som ska göra agentlivet lättare. Allt man får i Blood Stone är en mobiltelefon som kan scanna av omgivningen. Ett trick som verkar blivit mer och mer populärt sedan Batman Arkham Asylum. Spelet hade kunna lyfts flera fack om det funnits fler prylar att använda vid olika pusseltillfällen. Vilket för oss in på nästa problem. Det monotona spelläget. Spelets enda moment består egentligen av att skjuta ondingar, följa mobiltelefonen i virriga korridorer och köra runt i ostyrbara bilar (dock ganska snygga). Det hade kanske räckt om det inte vore för att dessa bitar inte är direkt varierande. Varför inte slänga in lite problemlösning, eller något rollspelsmoment där Bond behöver flörta med vackra kvinnor?
Även om jag spytt en hel del galla över Blood Stone 007 är det inte ett helt genomdåligt spel. Det är helt klart spelbart och det är kompetent genomfört på många bitar. Men det känns som att dricka ett glas mellanmjölk. Det är gott, men inte mycket mer. Detta är Activisions tredje försök med Bondserien, även om det varit olika utvecklingsbolag varje gång, så något borde de ha lärt sig vid det här laget. Men det är väl som man säger, ”fourth time´s the charm”?
