Efter några intensiva och actionfyllda minuter i, och ovanpå ett tåg, där spelet börjar helt utan vidare förklaring, befinner man sig plötsligt i ett dammigt förhörsrum. Man är den amerikanske soldaten Henry Blackburn och utan att veta varför, så förhörs man av två tydligt högre uppsatta män. Det är sedan ur detta förhör som hela spelets story kommer att utgå och utvecklas ifrån.

Som ett pussel som sakta faller på plats
Inte helt olikt Call Of Duty Black Ops så slängs man sedan framåt och bakåt i tiden och mellan olika platser och världsdelar allt eftersom förhöret i det sunkiga kontoret fortskrider och storyn tickar på. Ibland spelar man som helt andra figurer än Blackburn och vi får prova på flera olika moment i spelet, därbland både stridspilot och pansarvagnsförare. Man slussas hela tiden fram i ett linjärt äventyr som på räls, oftas ihop med en hel trupp av soldater som gör ett bra jobb, ett förvisso underlättat sådant eftersom de konstigt nog inte tar någon skada av vare sig skott eller granater.

Storyn läggs fram bit för bit som i ett pussel och man ser inte var det hela är på väg förens det i slutet så snyggt sätts ihop till en mycket vacker helhetsbild. Jag blir alltid lika förvirrad och ibland frustrerad av allt detta hoppande som man envisats med i senare spel i den här genren. Battlefield 3 var inget undantag men efteråt var det som en uppenbarelse och allt kändes bara så rätt. Precis som när man ser en riktigt bra film med parallella handlingar som till slut flätas ihop sådär skitsnyggt.

Snuskigt välproducerat och snyggt
Spelets del ett flygplan var inte krävande rent spelmässigt men den gjorde ett intryck på mig, det kändes väldigt äkta. Har man någon gång själv åkt med ett plan så är man bekant med känslan då man lyfter, skiftandet från lugn till galet oljud och kaos då planet lyfter och det totala lugnet när man plötsligt befinner sig ovanför molnen.  En liten detalj i ett stort spel men väldigt snyggt och välgjort och för min del värt att nämnas. Det är ju just detta som Battlefield 3:s kampanjdel handlar om, groteskt snygg presentation. Ljud, grafik och effekter är galet välgjort och man förstår att Battlefield 3 är bland det dyraste som producerats i spelväg.

Kampanjen i spelet är ett riktigt schysst komplement till vad spelet egentligen är, ett multiplayer-FPS. Ingen köper spelet enbart för kampanjdelen, den är väldigt linjär och inte så många timmar lång, den gör inte ensam spelet värt pengarna. Men det är det ju inte heller någon som förväntar sig, istället får man se det som ett jäkligt häftigt komplement som bidrar till spelets helhet, pricken över i som gör spelet värt varenda krona.

Årets hittills bästa FPS
Det riktiga spelet är alltså flerspelarläget där man tillsammans med sina vänner och vänner strider i olika spellägen, precis som i det tidigare spelet alltså. De som spelat föregångaren  kommer att känna igen allting, samma spellägen men andra banor och på flera sätt mer finputsat. De olika spelbara klasserna är ungefär desamma som tidigare fast med en del andra prylar att utrusta sig med. Att röja runt online är fruktansvärt roligt och varje gång jag får chansen så tar jag en helikopter eller ett flygplan, i hopp om att någon gång lära mig att manövrera dem ordentligt.

Precis som tidigare så kan man även nu riva det mesta i sin väg, att demolera hus är ju alltid kul, råkar man dessutom blotta en trupp soldater från moståndarlaget som gömt sig innanför en husvägg så är det ju extra kul, jackpot liksom. Ja, det mesta, så som hus och annat går att spränga sönder med tillräckligt stora vapen men att säga att man kan skjuta sönder allt vore ljuga. Det gick att ”riva” mer av omgivningen i det tidigare spelet. Jag tycker dock det är helt ok att det är på sätt och vis limiterat med vissa strukturer som inte går att spränga. Jag minns nämligen många matcher i BFBC där man mer eller mindre jämnat hela spelplanen med marken och detta gick så klart att utnyttja i vissa spellägen, på ett sätt som påverkade spelglädjen negativt.

Till skillnad från Call of Duty-spelen så kräver ju Battlefield mycket mer strategi och teamplay vilket gör att det verkligen kommer till sin rätt när man spelar ihop med flera riktiga vänner. För de som gillar multiplayer-FPS så är Battlefield året hittills mest givna köp som kommer att hålla många, många, många timmar. Utvecklarna har helt uppenbart jobbat riktigt hårt med spelet och det råder knappast någon tvekan om att detta blir en stor exportvara från Dice och som svenska spelentusiaster skall vi vara stolta!

Betyg: 5/5

Recension: Battlefield 3 är ett inlägg från Onlajn.se

Post-apokalyptiskt action i Firefly miljö
Rage är ett post-apokalyptiskt action som tar plats i en värld som för mig genast förde tankarna till tv-serien Firefly. Det vill säga gammal en sci fi-värld blandat med gamla western-element. Stora öknar med mutanter som gömmer sig bakom kaktusarna. Kan låta knepigt i början men det är en slående kombination. En väldigt vacker och på sitt vis, gemytlig värld men på de flesta vis extremt ogästvänlig och död.

2029 slår en gigantisk asteroid ned på jorden och för att säkerställa människans liv på jorden så sätter man vissa utvalda  människor i kapslar. Tanken är att man skall frysas ned och tinas upp när kusten är klar, för att tillsammans bygga nya civilisationer och befolka jorden på nytt. Men något går snett och jag vaknar upp ensam, som den enda överlevande i min kapsel sisådär 100 år efter kollisionen. Förvirrad och borttappad så söker jag mig ut ur kapseln, väl ute handlar det bara om sekunder innan galna mutanter som påminner om orcher från Sagan Om Ringen attackerar mig. Som tur är så kommer Dan Hagar åkandes i sin Mad Max-bil och räddar mig.

Så många frågor, så få svar
Hagar tar mig med till det lilla område där han bor tillsammans med ett fåtal andra överlevande. Frågetecknen kring vad som hänt är många men jag får få svar här. Däremot så är Hagar schyst nog att ge mig några jobb med väl behövda behövda belöningar som betalning. Det är här äventyret börjar och ganska snabbt har jag jobbat ihop ett fint post-apokalyptiskt startkit bestående av en mindre vapenarsenal och en fyrhjuling, vad mer kan en överlevare behöva liksom? När jag betat av uppdragen som finns vid Hagars lilla minikoloni så skeppas jag snart vidare till en större stad. Där öppnas många många fler uppdrag och butiker upp, tillsammans med minispel och annat. Alla mina frågetecken som förvirrad, enda överlevare från min kapsel och vad som faktiskt hänt på jorden sedan kollisionen luckras dock upp väldigt sakta. Jag får helt enkelt skjuta mig fram sakta men säkert, ett svar efter annat.

Spelet är fyllt utav sidouppdrag och minispel som inte för storyn vidare men som ger mig både pengar och annat som underlättar min resa. Förutom uppdragsbelöningarna så lämnar också varje död fiende både pengar och andra värdesaker efter sig när de dör. Dessutom är världens alla utrymmen fyllda med saker som är värdefulla i kolonierna, böcker, tomburkar, flaskor och annat.

En annan sak som har en central och betydande roll är bilracen. Det är race med arkadkänsla och där man ibland race:ar relativt normalt och ibland beskjuter sina motståndare. Hur stort utrymme man ger detta är dock upp till var och en. Några race är man tvingad att genomföra men om man bara är ute efter att panga mutanter med hagelbrakaren och revolvern så kan man helt enkelt utesluta större delen av dessa. Jag tycker dock att bilracen var riktigt roliga och tycker absolut att man skall köra dessa om man inte helt föraktar bilspel. Det skall också tilläggas att spelets online/multiplayerläge endast handlar om detta.

Stark start men fasaden bleknar
Rage är väldigt vackert och trevligt och till en början så blev jag klart kär i det. Men allt eftersom spelet rullade på så bleknade den fasad som från början byggts upp. Det brister storymässigt, den greppar mig inte. Man matas med alldeles för små bitar av en litet för stor kaka. Jag kände ingen direkt  koppling till karaktären vilket väl ändå känns viktigt i ett spel som kretsar kring just denne? Väldigt snyggt och rent designmässigt vackert men det finns mycket mer att önska från Id Softwares Rage. Jag hade önskat en mer involverande story, något mindre linjärt samt fler onlinelägen. Jag menar hallå, skaparna av Quake borde veta hur man fångar upp multiplayerspelare vid det här laget. Men Rage är ändå ett helt klart bra spel, svinsnygg shooter för den som gillar genren, om man dessutom gillar racingelementen så räddar de spelet en hel del. En 4:a, men en sval sådan.

Betyg: 4/5

Recension: Rage är ett inlägg från Onlajn.se

Tänk på att du som vinnare på spel inom EU är skyldig att skatta på dina vinstpengar. Det finns däremot, av just den anledningen, gott om spel utanför EU men tillgängliga online för EU-medborgare. Betsson, som spelar med vadslagningar inom mycket mer än bara sport är ett exempel på detta. Betsson är ett malta-företag som grundades av tre svenskar, eftersom det är ett malta-företag så behöver du inte skatta på vinster därifrån. Läs mer om Betsson på Svenskcasino.se.

Fler spel med skattefria vinster finner du hos bland annat Nordicbet Casino. Vill du köra lite mer klassiskt så kan du alltid bege dig till Svenska Spel.

Många av onlinecasinon bygger på NetEnts digitala spelmaskiner. Besök deras hemsida för att läsa mer.

Wikipedias definition av ”Kasino”

Ett kasino är en institution som erbjuder hasardspel. Ett kasinos mål är att gå med vinst på grund av att oddsen på spel, till exempel pårouletten, är satta till kasinots fördel. Berömda kasinon finns framför allt i Monte Carlo, Monaco, Las Vegas, USA och i Macau, Kina. Även Beirut har ett kasino som är mycket välkänt, däremot är kasinon förbjudna i Israel, så Palestinian Liberation Organization PLObestämde sig för att starta ett och drev ett kasino i Jeriko. I Sverige har statliga Casino Cosmopol AB monopol på att bedriva kasinoverksamhet. Onlinekasinon dök upp för första gången i mitten på 90-talet och har sen dess fått mycket utrymme i media. Nätspel på kasinon är förbjudet i Sverige, trots det erbjuds svenskar att spela på kasino genom bolag som har sina servrar utanför Sverige. Malta,Cypern och Gibraltar har alla lagstiftningar som tillåter spel för pengar på Internet och licensierar också ut kasinolicenser enligt sina egna regelverk.

Nätkasino är ett inlägg från Onlajn.se

För precis som alla säger, så är Dark Souls, liksom sin föregångare ett riktigt svårt spel, det är extremt oförlåtande och det går inte att undgå döden. Övning ger dock färdighet, även om övningen i sig är mer eller mindre påtvingad. Efter att ha sprungit samma runda tjugotre gånger och spöat samma fiender om och om igen, så går det till slut som om det vore inövade danssteg. Tolv steg ditåt, ett hugg åt vänster, rulla åt höger två steg fram och hugg! Och så vidare. Frustrationen tar sig ofta till oanade höjer. Trots detta så känns den höga svårighetsgraden ändå på något sätt  … charmig? Den tillför ju något till spelet, nämligen en utmaning och efter varje vunnen utmaning så följer ju ett skönt lyckorus som belöning. En känsla man ofta inte upplever i spel längre. Annat var det förr!

Det absolut första momentet av Dark Souls är så klart karaktärsskapandet. En snabb och enkel uppgift, du får välja mellan några olika klasser som startar med olika erfarenhetsnivåer, egenskaper och utrustning. Utseendet skapar du själv i en ganska simpel editor. Förutom detta så får du välja kön, namn och ett speciellt startföremål åt din skapelse, sedan är det game on!

Det är en mörk och rå värld som möter spelaren i Dark Souls. Man är en av de odöda, som vid spelets början, sitter fjättrad i hörnet av en blöt, kall fängelsehåla. Spelets första utmaning går ut på att fly från fängelsehålan och ta sig till området Firelink Shrine. Inte en direkt tuff uppgift eftersom vägen däremellan mest består av en enklare introduktionsdel med lätta fiender och en enkel boss. Men så fort du nått fram till Firelink Shrine börjar det riktiga äventyret och vilket äventyr det är! Här är saker, till skillnad från spelets första del, allt annat än enkelt.  Speciellt om man inte redan är bekant med spelets föregångare. Vid en lägereld sitter en ensam riddare som förklarar för dig, vad du nu måste göra, några närmare förklaringar om hur du skall gå till väga ger han dock inte. Du får helt enkelt börja utforska de närliggande områdena på egen hand. Nog för att riddaren kan upplevas sådär lagom kaxig men gör inte samma misstag som mig och försök att spöa honom bara för det. Det kan bara sluta på ett vis, tro mig.

För dina odöda fötter ligger nu en stor, mörk och djävulsk men ack så vacker och spännande värld att utforska. Få spel ger en så stämningsfull känsla som Dark Souls. Att rusa fram med ett vapen i högsta hugg, är en taktik som absolut inte håller här. För runt varje hörn väntar faror och fällor som inom loppet av ett par sekunder kan resultera i en säker död. Detta gör att man på outforskade platser hela tiden går på helspänn, sakta, en fot framför den andra och med skölden ständigt höjd framför kroppen. Denna ständiga känsla av olust och fara är något som såklart fyller en funktion, det höjer ju stämningen i spelet enormt vilket är en stor anledning till varför jag med många andra gillar spelet så himla mycket. Det är ju detta som är grejen med Dark Souls.

Längs vägen finner man ett antal lägereldar som man kan tända och vila upp sig vid, uppgradera vapen och rutstning med mera. En lägereld fungerar även som en slags kontrollpunkt, vid vilka man återuppstår när man dött. Att vila kring en lägereld som en annan luffare har dock sitt pris och alla fiender som du spöat, förutom bossar, återuppstår omedelbart när du sätter dig ned. Varje gång du dör vid, låt oss säga en boss, så återuppstår du vid den senast använda lägerelden. Sedan får du snällt döda alla fiender mellan lägerelden och bossen en gång till, en sträcka som ofta kan vara rätt lång och kräva en del jobb. Men när du fallit vid en boss ett antal gånger och tro mig, du kommer att falla vid bossarna, så kommer du till slut vara så säker på var alla fiender står och hur de agerar att dina attacker och undanmanövrar till slut går som i en smidig dans. Det gäller att uppleva varje boss tillräckligt många gånger för att få en chans att studera deras attacker och rörelsemönster innan man kan få en ärlig chans till att dräpa dem, eller åtminstone för att du skall känna dig mindre chanslös.

Förutom att alla fiender återuppstår när du dör så förlorar du alla uppsamlade själar. Själar får du varje gång du besegrat en fiende och de fungerar som spelets enda valuta. Du kan på enstaka platser byta själar mot vapen och annan utrustning men det krävs också själar för att göra din karaktär starkare genom att uppgradera olika attribut, så spendera dem smart. Om du fallit i strid och förlorat dina själar finns det dock en chans att återfå dem. Nämligen genom att, utan att dö en gång till, besöka den plats där du dog. Där ligger dina själar nämligen i en klump och du kan roffa åt dig dem. Om du dör innan du hinner ta dem så är de dock förlorade för evigt. Världen i Dark Souls är full utav hemligheter i form av dolda gångar och föremål och det finns ett antal hemliga, extra bra vapen att få tag på. Vissa hittar man av ren tur medan vissa kräver list eller information utifrån.

Det är någonting magiskt med Dark Souls, det är sån bra känsla och stämning i spelet att man inte kan låta bli att älska det. Hur svårt det än är. Spänningen om vad som väntar bakom nästa dörr, där på andra sidan av bossen, är för stor helt enkelt. Visst frustrationen peakar ofta men allt handlar om lugn och strategi, att ta en sak i taget och inte försköka jäkta fram. Ett helt underbart spel som, vare sig man vill eller ej, garanterat kommer att hålla länge.

Ett av föremålen man kan få tag på i spelet gör att man kan lämna små, korta meddelanden på golvet längs vägen medan man spelar. Dessa meddelanden kan läsas av andra spelare som befinner sig på samma plats i spelet. Om du vill vara ärlig och hjälpsam så lämnar du meddelanden som till exempel skvallrar om en fälla. Känner du dig lite elak så kanske du istället skriver ”safe zone”, medan det väntar en hord av fiender runt hörnet, valet är ditt. Förutom dessa meddelanden så finns det ett antal andra online-funktioner i spelet som på olika vis låter spelare interagera med varandra över nätet.  Personligen har jag ännu inte fått chansen att möta en annan spelare ansikte mot ansikte, så att säga. Något som lär bli betydligt enklare när spelet släppts.

Det är splittrade känslor som väller fram när jag spelar, frustration, hat och kärlek om vartannat  men detta är ändå ett av årets hittills bästa spel. Grafiken är helt ok medan design & stämning ligger på topp, något som för mig betyder väldigt mycket ett spel.

Betyg: 4/5

Recension: Dark Souls är ett inlägg från Onlajn.se

Jag valde karaktärerna från tre så kallade luftens hjältar, från olika spel naturligtvis. Läs mer om speltriss och se länkar till fler bidrag på EmmyZ blogg!

Veckans Speltriss – Hack är ett inlägg från Onlajn.se

Visst är det väl så

”Spelen som betytt mest” är en bloggserie här på Onlajn.se där jag tänkte ta upp några spel angående just detta. Alltså spel som på olika sätt betytt mer än andra för just mig. Eftersom jag nyligen passerat 30-strecket och började spela redan som ung pojkspoling så kommer det innebära en hel del gamla retrospel. Minns inte exakt när min spelkarriär startade men jag minns att vi hade en gammal Atari med åtminstone Space Invaders och Pong. Minnet sviker dock en del och jag kan inte direkt relatera till några speciella minnen från just dom spelen. Först ut i Spelen som betytt mest blir…

Ice Climber
Ice Climber, till Nintendos 8-bitars konsol NES,  är för mig ett minne som jag kommer att bära med mig hela väegn till graven. Förutsatt att jag inte får alzeimers på vägen. Först tänkte jag att det var det första konsolspelet jag spelade, någonsin. Men det stämmer ju inte riktigt för jag hade spelat både på GameWatch och Atari innan. Men för min del så var det faktiskt där det började på riktigt. Med den blå och den rosa eskimån. Och när jag tänker på Nintendos 8-bitars konsol så är det just Ice Climber som ploppar upp i skallen först. Tänker jag däremot på Nintendo som ”märket Nintendo” så är det helt andra spel &  figurer som jag relaterar till. Super Mario Bros och Zelda till exempel, bland de mest självklara. Detta beror då på att de tidigare NES-konsolerna lanserades ihop med just Ice Climber och inte Super Mario Bros som senare följde med. Däremot är minnet utav både Zelda & Mario ett betydligt kärare.

Ice Climber släpptes alltså 1986 i samband med att NES lanserades i Europa. För er som inte är bekanta med spelet så skall jag dra en snabb resumé. Man kunde spela upp till två spelare samtidigt och man spelade då som Popo och Nana, två figurer i eskimåutstyrsel. Spelare 1 kontrollerade Popo, i blå dräkt och spelare två styrde Nana, i rosa overall.

Spelet gick ut på att som Popo och Nana ta sig från botten, till toppen, av olika isberg. Detta gjorde man genom att hoppa från banornas olika avsatser och samtidigt undvika fiender, i form av  hackspettar, istroll och en stor isbjörn (iförd rosa shorts och solbrillor), på vägen. Till sin hjälp hade man varsin klubba som man till kunde använda för att  hacka hål i taket ovanför sig för att därigenom sedan kunna ta sig upp till nästa avsats. Vid slutet på varje isberg fanns en liten bonusbana. Där skulle man, innan tiden tog slut, samla på sig frukter som fanns utplacerade på olika avsatser. Om man tog sig hela vägen till toppen så skulle man försöka hoppa och få tag på en kondor som flög över berget. allteftersom man klättrade uppåt så ”följde skärmen med” och om man trillade nedanför skärmens nedre kant så dog man. Allt detta hoppande från halkiga avsatser bland troll och hackspettar skedde till väldigt hysterisk och enformig musik.

I den japanska originalversionen så fanns inte istrollen med som fiender. Istället var det sälar som dök upp längs bergen. Sälarna byttes ut mot ”troll” i den europeiska och amerikanska versionen eftersom det inte var svårt att dra paralleller till sälklubbning, något som man inte ville förknippas med i Europa och USA.

2007 så släpptes spelet som en virtual console-titel till Wii och i år släpps den även till Nintendo 3DS.

Att just Ice Climber fastnat och etsat sig så hårt i mitt huvud beror inte på att det var ett så jäkla bra spel, för så bra var det ju faktiskt inte. Däremot så var det, mig veterligen, det absolut första NES-spelet i Europa och det fick därmed en given plats i hjärtat för resten av livet. Man tröttnade ju onekligen snabbt på spelet och som tur var så rasade det ju ganska snart in betydligt fräckare spel till konsolen. Bra spel eller ej, så blev Ice Climber min slutgiltiga inkörningsport till konsolvärlden, mitt allra första ”riktiga” konsolspel, och sådant glömmer man ju inte hur som helst. Just därför förblir Ice Climber en odödlig klassiker. Däremot hade jag ju spelat en del annat än konsolspel innan, bland annat på den gamla trogna C64:an. Men det är väl inte så där jättemånga spel från den som satt sig speciellt hårt i minnet, några guldkorn finns det naturligtvis. Mer om dem  vid ett annat tillfälle.

Om något, vad har Ice Climber betytt för dig?

Spelen som betytt mest är ett inlägg från Onlajn.se

I horisonten ser jag hur röken stiger högt och färgar himlen rödsvart, där det glödande vidundret tränger fram. En gång människa, en gång mutant, precis som mig. Men nu … någonting … ”annat”. Jag reser mig upp på benen och dammar med några lätta slag av jacka och byxor. Torkar svett och sot från pannan samtidigt som jag  spottar ut en mindre kopp med blod längst vägkanten. Dags att ta nya tag, dags att ladda upp. Det knastrar och sprakar högt när jag drar, sliter, strömmen ur första bästa lyktstolpe längs gatan och det ryser i hela kroppen av välbehag och makt för varje partikel som omfamnar mig när 20 000 volt rusar in i kroppen . Makten att göra precis vad som helst, gott … eller ont. 

InFamous är helt klart ett av de ps3-exklusiva guldkornen. Trots att spelet fått ett bra mottagande och fina recensioner så får jag ändå känslan av att det är underskattat. Jag var själv sen att lira det, och spelade igenom första spelet för bara några månader sedan. Blev imponerad och ville ha mer. Vilket jag också visste att jag skulle få i och med uppföljaren, InFamous 2.

I första spelet fick vi följa Cole MacGrath. En cykelbudbärare som tack vare några speciella omständigheter infinner sig på platsen för en explosion i staden ”Empire City”. Explosionen ödeläggar stora delar av staden medan Cole  får superkrafter som gör att han kan absorbera och använda elektricitet från allt som är elektriskt, bilar, lyktstolpar, neonskyltar och så vidare. Med Coles nya krafter till hjälp så bestämmer man själv det fortsatta ödet för Empire City och dess invånare.

I InFamous 2 så jämnas dock Empire City mer eller mindre med marken under de inledande minuterna av spelet, när The Beast, lika hög som två skyskrapor staplade på varandra, tågar fram och Cole misslyckas i sitt försök att förgöra honom.  Spelet flyttas därför istället till grannstaden New Maraias. Precis som i Empire City så finns här gott om skyskrapor och annat att klättra på och utsikten från dem är riktigt fin. Det finns mycket att se och titta på i New Maraias, om man bara ta sig tiden att stanna upp och se sig omkring. Något som ibland är svårt när man som Cole bara vill springa, springa, springa, hoppa, klättra.

Både originalet och uppföljaren är så kallade ”open world-spel”. Det vill säga,  man har en väldigt stor fri yta att röra sig på, hela städer. Något som ofta tenderar att bli för stort då det lätt kan bli mycket outnyttjad yta i ett spel. Ett problem som dock inte existerar i InFamous. Städerna i spelen känns levande och bonusprylarna som finns utspridda bland hustak och väggar, tillsammans med alla sidouppdrag längs gatorna gör att mer eller mindre varenda kvadratmeter får en mening. Det, och att det är så jäkla kul att springa runt och klättra och hoppa mellan hustaken, en fascination som aldrig tycks dö.

Ond eller god
InFamous 2 är en direkt uppföljare till första spelet och man spelar även här som Cole MacGarth och han har fortfarande kvar sina elektriska superkrafter och sin bästa polare Zeke. Spelet innehåller många, om än korta, dialoger mellan Zeke och Cole som ger båda karaktärerna litet extra djup och historia. Något som man väl inte alltid är bortskämd med inom actiongenren. Båda karaktärerna är riktigt sköna snubbar och jag kan inte låta bli att tycka att Zeke påminner en hel del om Barry Wheeler, ni vet han, Alan Wakes polare. Två riktigt bra bifigurer!

Precis som i första spelet så baseras även detta på ett karmasystem. Utför goda gärningar och uppdrag så ökar din goda karma medan det motsatta sker om du beter dig som en vilde och utför onda uppdrag. Första spelet har jag fortfarande bara hunnit spelat igenom en gång och då valde jag att vara riktigt bad ass med karmamätaren i botten. Medan jag under min första genomspelning av InFamous 2 valde att vara den fullt godhjärtade superhjälten, en riktig svärmorsdröm.

Utvecklingen på spelets story samt relationen mellan Cole och Zeke och övriga av spelets figurer blir olika beroende på om du väljer att spela som ond eller god. Dessutom får du tillgång till olika förmågor och attacker beroende på din karma.

Karmauppdrag och communityuppdrag
Under spelets gång dyker det upp två  figurer som du kan välja att lyssna på. Den goda , Lucy Kuo och den onda Nix. Kuo representerar alltså god karma och Nix ond karma. Vid några tillfällen under spelets gång så kommer dessa två med förslag och planer till uppdrag som skall utföras på olika sätt. Kuos förslag kan till exempel vara omständigare men rädda livet på civila, medan Nix kanske inte bryr sig om att civila kommer till skada för den goda sakens skull. Och beroende på hur du vill forma Cole så gör du ditt val i dessa situationer.

Apropå uppdragen så var det en detalj med dem i första spelet som jag alltid tyckte var trista och gärna hade sluppit. De gick ut på att ta sig till ett brunnslock som man skulle ta sig ned i. För att sedan klättra runt i kloakerna och aktivera generatorer för att återställa elektriciteten i vissa områden. Detta har man tack och lov tagit bort i InFamous 2 och istället ersatt med ett betydligt roligare moment. Det nya momentet går ut på att aktivera ett antal generatorer i staden genom att skjuta en slags elektrisk missil från den ena generatorn till den andra. Varpå man springer till generatorn som man precis aktiverat, för att skydda den från fiender medan generatorn kommer igång. Precis som i föregångaren finns både neutrala sidouppdrag, liksom karamuppdrag som gör dig mer god eller ond beroende på vilka du väljer att utföra. Dessutom finns det överallt små miniuppdrag längs gatorna som också ger dig olika karma. De goda miniuppdragen går till exempel ut på att hindra bomber från att detonera eller att hela skadade civilpersoner. Medan de onda miniuppdragen kan gå ut på att spöa aktivister.

Något som är helt nytt i InFamous 2 är möjligheten att skapa sina egna uppdrag. Dessa kan man sedan dela med sig av i communityt så andra spelare kan testa och betygsätta det du skapat. Några av användaruppdragen kan sedan komma att dyka upp som uppdrag på alla spelares karta. Banor som utvecklarna gillar eller som uppskattats av communityt placeras nämligen ut på kartan för alla spelare. Med andra ord så kan en bana du skapat dyka upp hos en annan spelares karta.

En annan helt ny detalj är att ampen, ett vapen som Zeke tillverkat. Ser i princip ut som ett tvåhandssvärd bestående av två rörliknande stänger istället för ett blad. Och elektriskt såklart! Ett närstridsvapen helt enkelt. Ett mycket effektivt sådant dessutom. Nog för att det krävs lite akrobatik för att ta sig tillräckligt nära fienderna, men när man väl gör det så har de inget att sätta emot när man vevar med ampen.

Jag skulle vilja säga att InFamous 2 är precis så bra som jag hade hoppats på, det perfekta superhjältespelet. Jämfört med första spelet så tycker jag det känns som en färdigslipad diamant. På det grafiska planet har det skett en rejäl förbättring, både animationer och färger såväl som detaljer, är bättre. Samtidigt som storyn och uppdragen känns mycket mer engagerande och intressanta än i föregångaren. Kontrollerna känns precis lika smidiga som animationerna när Cole rör sig. Självklart infinner sig serietidningsinslagen som man får bekanta sig med i första spelet, även här. Lite repetitiva uppdrag, visst, men betydligt bättre än föregångaren. Välpolerat, helt klart, och ett av årets roligaste så här långt. En stark fyra!

Betyg: 4/5

Recension: InFamous 2 är ett inlägg från Onlajn.se

Jag slår ett slag för ett av de nya tillskotten bland svenska spelbloggar,  spelkonst.se. Där postas det dock inga texter om spel eller recensioner, istället är det spelrelaterade konstverk som presenteras. Allt från teckningar och målningar till skulpturer, kläder, pyssel och så vidare.

Tycker ni detta låter intressant så skall ni så klart genast  bege er till http://www.spelkonst.se och se själva. Själv gillar jag verkligen den här typen av konst, det finns så otroligt många duktiga kreativa konstnärer som pysslar med det. Även här på Onlajn.se finns ju en kategori som heter just ”spelkonst” där jag postat några av mina favoritbilder som jag hittat när jag surfat runt på nätet och letat. Kolla gärna de bilderna innan ni klickar vidare till spelkonst.se. En given länk bland länkarna här på Onlajn.se

Ny blogg som samlar spelkonst är ett inlägg från Onlajn.se

Det är Augusti och halmbollarna blåser nästan framför en när man kollar på listan över kommande spelsläpp. Men det gör inget, för det är två tungviktare som släpps. Det känns som att hela världen går och väntar på den självklara stortiteln, framtidsäventyret från Eidos, Deus Ex: Human Revolution. Och trots att jag tråkigt nog inte spelat någon av föregångarna så är även jag väldigt pepp på det här, har dragits med i hypen utan att egentligen varit i närheten av den. Deus Ex känns som en självklar succé, som en magnet som drar spelarna till sig genom att bara existera. 

Jag skulle vilja hinna spela föregångarna innan, men det känns som att det blir svårt att hinna med eftersom jag inte har något av dem. Som tur är så tycks det inte vara något problem att hänga med i storyn om man nu missat de tidigare spelen. Av det lilla jag läst och sett från spelet så här långt så kommer jag älska det. Ett Metal Gear i en cyberpunkig sci fi-miljö liksom, det kan egentligen inte bli annat än bra.

MEN, medan jag och alla andra går och peppar på Deus Ex så finns det enligt mig ytterligare ett riktigt fint guldkorn för oss som har lyckan (eller olyckan) att äga ett Nintendo Wii. För det är ju nämligen så att Xenoblade Chronicles släpps om ganska exakt två veckor. Något som jag spår bli ett av de sista spelen jag spelar på mitt Nintendo Wii. Xenoblade Chronicles är ett RPG från Monolith som står bakom flera äldre kvalitetsspel inom genren, till bland annat PS2 och Gamecube. Jag har haft ögonen på spelet ända sedan E3 2009 och nu är det snart mitt! Peppen har hunnit blivit rätt stor vid det här laget. Blev mäkta besviken när det tidigare i år pratades om att spelet skulle bli en exklusiv japanrelease, ett besked som sedan drogs tillbaka och nu är spelet alltså strax här!

Det är Xenoblade Chronicles tillsammans med det kommande RPG:et The Last Story, från Mistalker och Hironobu Sakaguchi, Final Fantasys urfader. Som är de egentligen enda spelen till Nintendo Wii som jag går och trånar efter. En europarelease tycks vara aktuell även för The Last Story. Dessa två spel kommer sannolikt bli de stora RPG-titlarna man talar om till Nintendo Wii i framtiden. Det var ju spel just som Xenoblade och The Last Story som jag, mitt dumma jag, inbillade mig och såg framför mig när jag köpte mitt Nintendo Wii. Nu passar det att komma, när konsolen ligger på dödsbädden.

Så trots väldigt få släpp under Augusti så ser jag det som en riktigt stark spelmånad på grund just dessa två stortitlar. Jag ser verkligen fram emot att testa Xenoblade Chronicles och hoppas på att fler gör det så man har någon att ventilera med. Jag vet att jag inte är helt ensam om att gå och peppa på det. Någon annan som planerar att spela det?

Relaterade länkar:
Trailer för Xenoblade Chronicles
Trailer för The Last Story

Höjdpunkter i Augusti är ett inlägg från Onlajn.se

Juli månad har för min del inneburit fler soltimmar än speltimmar men lite har jag allt hunnit med. Bortsett från spelen nedan så har jag spenderat mycket tid med Black Ops efter ett långt uppehåll från spelet. Massor av nya kartor som jag inte hunnit kört tidigare och det har blivit mycket spelande med kompisgänget vilket naturligtvis gjort det hela betydligt roligare än annars.

Jag har fortfarande några nya spel jag inte hunnit spela, uteslutande PS3-spel eftersom PS3:an åkt iväg på ett smärre reklamationsärende. Det får bli till att ta itu med dem spelen när konsolen är på plats igen. Så förutom att ha nött en massa Black Ops så har jag spelat följande.

UFC Personal Trainer

Jag har ingen som helst lust att träna framför tv:n, jag tränar dagligen utomhus och på gym. Men träningsintresserad som jag ändå är och och dessutom ägare av ett Kinect så ville jag ändå prova på ”UFC Personal Trainer”. Att slåss är ju också kul lisom så länge det sker på ett gym eller på en skärm.

I UFC Trainer kan du skapa träningsprogram som passar just dig och med pass och övningar som du är intresserad av. Och som ”träningsredskap” så måste jag faktiskt säga att jag är imponerad! Det är bra övningar där kinect verkligen skiner som rörelsekänslig kontroll (bortsett från de fåtal gånger då man som sagt måste åla runt på golvet för att hamna inom sensorernas räckvidd) och ”instruktörerna” gör ett bra jobb när de pushar och coachar spelaren under passen. Bra instruktioner till övningarna ges på skärmen.

Själv kommer jag att fortsätta träna på gymmet men det var ändå intressant att se hur ett tvspel ändå faktistk kan fungera som helt ok träning i hemmet. Dessutom vet jag att det finns gott om människor som inte vågar eller vill gå på ett gym och träna bland andra människor. Om detta är vad som kan hjälpa folk att komma igång med sin träning, så, why not? Det är välgjort och tydligt utformat ihop med människor som vet vad de pysslar med inom träning och kampsport.

Med allt stillasittande framför tv- och datorskärmar så känns detta ändå som en bra grej. Jag tror inte riktigt på det men UFC PT är i alla fall ett bra steg i rätt riktning. Egentligen känns det lite fånigt att sätta betygsätta detta, det är ju inte ett spel utan snarare ett redskap. Men om jag bedömer det som sådant, ett träningsredskap till en spelkonsol så är det hittills det bästa jag sett, provat eller läst om. Är man bestämd och vill träna hemma så kan jag garantera att UFC PT ger resultat. UFC PT finns även till Wii & PS3 men eftersom tekniken i konsolerna skiljer sig en hel del så kan jag inte gå i god för om de fungerar lika bra.

Betyg: 5/5

Shadows of the Damned

Shadows of the Damned är som en svettig feberdröm, ja alltså, vridet,  helt galet och stundvis obehagligt. Man spelar som Garcia, en galen mexare vars flickvän blivit hängd och sedan bortrövad, av demoner, i helvetet. Som den hjälte Garcia är så hoppar han efter, ned till helvetet, genom den ännu öppna portalen i marken under spelets inledande kapitel.

Shadows of the Damned är ett actionspel, där skräck och ”humor” blandas friskt. Ett tema som kanske fungerar för vissa, men för mig så går det inte hem, speciellt inte när en stundvis rolig humor blandas med riktigt tråkig. Att döpa ett av huvudkaraktärens vapen till The Boner kanske får vissa att garva men jag gör inte det, tyvärr. Det finns gott om andra konstigheter i SotD som är både mer och mindre roliga, men framför allt … konstiga.

Likväl så är det ett ganska underhållande spel. Garcia är trots allt en cool mexikanare och spelet bjuder på roliga bossfighter och riktigt bra musik. Ja, musiken var faktiskt det första som slog mig när spelet rullade igång och det tillför mycket till helhetsintrycket i SotD, i alla fall för min del. Jag hade hellre sett att man tagit mer tillvara på spelets mörkare och ”tuffare” bitar och helt spolat den så kallade humorn, då tror jag det hade kunnat blivit riktigt bra.

Betyg: 3/5 

Bastion

Äntligen framme till månadens spel och vad som tycks vara den riktiga go’biten i sommarens Summer Of Arcade. I Bastion skall man som The Kid återställa ordningen i en trasig värld. Detta gör man genom att finna och samla speciella kristaller som finns utspridda i världen. En tuff berättarröst, som är som plockad ur en stämningsfull film,  följer spelaren genom äventyret  ackompanjerat av välgjord musik. Under spelets gång hittar man ett flertal olika vapen och tillbehör som man kan modifiera och beväpna sig med lite hur som helst för att skapa sin egen karaktär och spelupplevelse.

Bastion är riktigt bra såväl grafiskt som ljudmässigt. Det ser bokstavligen ut som att en färgbomb slagit ned och färgat hela världen och soundtracket är helt magnifikt och garanterat det bästa jag hört i ett arcadespel. Det är något magiskt över Bastion, för mig så är det precis allt vad ett tvspel skall vara och det känns precis så som tvspel skall kännas. Allt detta utgör tillsammans, ett spel vars upplevelse är som bomull för en gamersjäl och Bastion blir således ett av de bästa spelen jag spelat under året så här långt och den bästa arcade-titeln jag någonsin spelat. Vilket inte är illa.

Betyg: 5/5

Call Of Juarez: The Cartel

Var ska jag börja? Jag visste väl inte direkt vad jag hade att vänta mig av Call of Juarez: The Cartel, men jag hade ju ändå mina förhoppningar. Det enda jag egentligen visste innan var att föregångaren med undertiteln ”Bound In Blood” utspelade sig i den gamla, vilda västern, sånt går ju liksom inte av för hackor. Men nu är det ju så att The Cartel inte alls är ett westernspel, även om en av spelets huvudkaraktärer själv gärna vill tro det. Nej, Bound in Blood utspelar sig istället runt Los Angeles i modern tid. Där springer man runt som knarkpolis och sätter tillsammans med sitt team, käppar i hjulet för den undre världen.

Det första jag reagerade på, var att texten i spelet var så gräsligt ful. Typografi var tydligen något det här gänget helt hoppade över. Bokstäverna var kantiga och allmänt jobbiga att se på och även om det förde tankarna tillbaka till amigaspelen på 80-talet så var det inte positivt. Det andra jag reagerade på var att det lät som att dom satt röstskådisarna i en konservburk när de spelade in rösterna till mellansekvenserna i spelet. Det lät så fruktansvärt ”burkigt”. Detaljer, för visso, men ack så mycket av stämningen som var borta redan innan spelet startat.

Det fortsätter tyvärr lika illa med ful grafik och stela animationer. AI:n är inte heller imponerande då mina kollegor i fältet mest yrar runt som om de vore påtända. Det är så mycket som är fel The Cartel, alla momenten, bilkörning, när- och vapenstrid får det att rycka i mig och jag vill bara stänga av.

Tråkig utgång för uppföljaren till ett spel som ändå verkar vara riktigt bra. Jag har ännu inte spelat Bound in Blood så jag kan inte uttala mig det personligen. Nä, det här kan jag tyvärr inte rekommendera någon att köpa, låt er inte luras av omslagsbilden som är betydligt tuffare än vad spelet är roligt. Månadens sämsta får en svag 2:a och inte en 1:a eftersom att det trots allt finns sämre spel än så här men vänta för guds skull tills det hamnat i reabacken, vilket inte lär dröja läneg. Sorry Techland!

Betyg: 2/5

Spelat i Juli är ett inlägg från Onlajn.se