Recension: Two Worlds II

Spelet börjar med en diffus presentation utav en trollkarl som tömmer energi ifrån huvudkaraktärens syster, man greppar situationen någorlunda och kan dra slutsatsen att trollkarlen är din nemesis och att rädda karaktärens syster är huvudquestet, kliché? Ja faktiskt, det är en typisk sagostory som faktisk känns lite för uttjatat och trött år 2010. Visa mer

Recension: Fallout New Vegas

Fallout: New Vegas har länge legat på min måste-ha-lista då Fallout 3 är ett spel jag har många ömsesidiga känslor till. Fallout har det där extra som har fått de flesta att bli förälskade i postapokalypsen. Trots att världen man rör sig i ligger i ruiner är den onekligen vacker och för mig är den förstörda ödemarken en tillflyktsort jag besökt så många gånger. Och i detta fall är det ett kärt återseende då jag stoppar in
Fallout: New Vegas i mitt Xbox.

Spelet börjar med att du presenteras som en budbärare då du ska leverera ett platinumchip till okänd destination, men något går fel och du får ett skott i huvudet. Du blir räddad utav roboten Victor som för dig till en doktor då du vaknar upp och introduceras till ditt uppdrag, ta reda på vem som sköt dig och hämnas.

Spelet fungerar som Fallout 3, en obegränsad värld att röra sig i med mainquest och massor med sidequests, alltså kan du bestämma själv om du ska gå rakt på sak eller sidequesta. Eftersom jag älskar Fallout så ville jag suga extra länge på karamellen för att tillsist komma in till det goda i mitten så jag började med att sidequesta, bygga upp min karaktär, levla, välja perks, hitta shyssta vapen också vidare. Jag kunde dock inte vänta med mainquestet för länge då det börja klia i fingrarna utav ren nyfikenhet. Storyn är framåtsträvande, spännande och intressant då du kan forma din väg fram till slutet, alltså har valen i spelen en stor betydelse då de bestämmer vilka som är dina vänner eller fiender. Valen kan också innebära att en del möjligheter skärs av och vice versa.

Spelet utspelar sig i det postapokalyptiska Las Vegas och områdena däromkring som mesta dels består utav en öken fullproppad med mutanter och olika gäng där du kan samla båda bra och dåliga rykten. Vilket leder till att du kan röra dig fritt i deras camps och att de inte attackerar dig när du strosar runt i vildmarken.

New Vegas har samma motor som Fallout 3, där av ser spelen likadana ut grafikmässigt, trots att New Vegas ser lite föråldrat ut så tycker jag att det inte förstör helheten. Npc:erna i New Vegas är intressantare och jag känner mer sympati och medkänsla för karaktärerna jag stöter på, då jag upplevde att Fallout 3 karaktärer var stela, platta och omedvetna om deras känslor till situationen de befann sig i. New Vegas och Fallout 3 npc:er visar samma ansiktsuttryck i dialogerna, inga alls, men trots det så når New Vegas karaktärer fram och jag känner att jag faktiskt har en dialog med karaktären då jag kan läsa av hans/hennes känslor via deras röster.

Eftersom att Fallout använder sig utav samma motor som sin föregångare så är det rätt rejält med buggar som bör nämnas eftersom att det är väldigt märkbart och ibland väldigt frustrerande. Att nyckelpersoner i spelet försvinner eller fastnar i väggar och hindrar spelaren från att komma vidare kan man inte se som något annat än ett stort minus. Jag tycker att man borde fixat dessa brister eftersom att Fallout: New Vegas är ett så pass bra spel som inte borde få störas utav buggar. Jag har överseende med en del buggar men i New Vegas fall så är det ett par för många buggar för att vara ok.

Fallout: New Vegas är ett sådant fritt spel som man verkligen kan ta ut svängarna med, men det kräver också lite självständighet. Om du vill ha mer utav spelet gäller det att springa  runt i vildmarken, hitta questgivers, prata med npc, loota hus och tunnlar. För obotliga RPG-gamers så är New Vegas rena guldgruvan. Speciellt om du är som mig som kan springa runt i ändlösa timmar och loota allt som går att loota. New Vegas har gjort sig förtjänt utav att heta Fallout men det har även gjort sig förtjänt utav att heta New Vegas och inte Fallout 4.

Vad säger andra om spelet?
SVD’s recension av Sam Sundberg

Recension: Fable III

Det var hösten 2004 då jag för första gången fick uppleva det fantastiska spelet ”Fable”. Jag blev trollbunden utav spelets fantastiska soundtrack och inte minst dess gripande story som jag än idag tycker om att spela igenom när sommaren har tagit slut. 29 Oktober så släpptes det tredje spelet i Fable-serien, denna gång vaknar vi i ett slott med vår egen butler som John Cleese gör rösten till. Albion styrs nu utav tyrann-brodern som mjölkar ur pengar ifrån invånarna och man presenteras snabbt för den stora misären som behöver en revolution. Du rymmer ifrån slottet då äventyret börjar, för att störta din egna bror och rädda kungadömet.

Storyn bygger på att du ska hitta allierande som ska hjälpa dig att störta din bror, lite som Oblivion: The Elders Scrolls, alltså färdas runt i Albion för att bygga en armé emot tyrannen. Fokuseringen ligger inte längre i dig som hjälte utan dig som härskare, och jag gillade inte riktigt rollen som den blivande drottningen, det var för många som fick dela det äventyret jag skulle få uppleva. I de två föregående spelen så spelar man i båda fallen föräldrarlös och fattig, man tar sig från botten till toppen och det är resan dit man får spela och uppleva. Men eftersom att man redan är på toppen i Fable III så kände jag direkt att jag inte klickade med min hjälte eftersom att jag inte hade varit med och format henne. Redan i de första minuterna så kände jag hur min karaktär presenterades som löjlig på något sätt och jag kunde inte undgå att känna lite förakt emot min hjälte som kändes lite stroppig och ja, rik. Att spelet fick en dålig början i mitt perspektiv, formade lite hur jag såg på min karaktär och hur jag handlade. Det som verkligen gjorde mig besviken var att man pratar i spelet då man inte har sagt ett enda ord i föregångarna, jag gillade verkligen att man inte pratade utan var anonym och mystisk. Heroiska uppdrag och hjältemodiga fighter som fick folket i städerna och byarna att tappa andan var tillräckligt för att säga det man ville.

Fable III ser exakt ut som Fable II, alltså lite fult för att vara 2010,  jag tycker att man borde ha gjort något på den fronten. Eftersom att Albion är så vackert så borde man dra det till sin fördel istället för nackdel, då natur och texturer ser kantigt och grumligt ut. Om man gör en closeup så ser man verkligen att grafiken kunde varit mycket bättre. Musiken i spelet är vacker, dock så lade jag inte märket till det så mycket under spelets gång eftersom att det är inte lika slående som t.ex i ettan då man entrerar Oakville och soundtracket som har bränt sig fast i min trumhinna börjar. Alltså är musiken i trean ej minnesvärd utan bara finns där för att undvika tystnaden.

När man är i strid så är kontrollen ungefär likadan som tvåan,  du kan kombinera magi med slag och skjutvapen, dock så är de olika ”magihandskarna” ett nytt inslag. Du inte byta magi med d-paden utan du väljer en handske som motsvarar en viss magi, handskarna låser du upp genom att tjäna ”Guild Seals”. Guild Seals får man utav uppdrag och genom att hälsa på NPC:er. Det är även nytt att desto mer du använder ett visst vapen desto bättre blir det och med den funktionen så skar man ner på att kunna köpa bättre och häftigare vapen av blacksmiths. Detsamma gäller armorn i spelet, det fanns så pass lite att köpa och hitta, så det slutade med att jag hade samma armor på mig spelet ut, vilket jag tycker är tråkigt då man kunde byta utseende rätt så rejält i tvåan.

I de flesta rpg-spelen så har du ett inventory eller en bok som du bläddrar igenom för att ha koll på vad du ska göra, vart du är, var du har osv. Men i Fable 3 så är ditt ”inventory” ett rum dit du kommer om du trycker på start, där kan du se vad du har för vapen, armor, potions, karta osv. Enligt mig så var denna nya funktion värdelös, jag gillar när det går snabbt och smidigt, man öppnar sitt inventory bläddrar igenom, kolla kartan och stänger igen. Detta rum känns mer som ett sätt att få tiden att gå åt mer, det var krångligt, man hade inte koll på sina quest, kartan var rätt så obegriplig och bäddade för att man skulle använda speedtravel eftersom man inte kunde läsa vart vägarna gick. Därmed så ströks Albions natur och skönhet med.

I föregående spel så behövde du inte ”prata” så mycket med NPC:erna i spelet utan de var mer tillför att du skulle känna dig som en hjälte när du kom in i städerna då de hyllade ditt namn. Alltså var det bara en fin touch att stanna och ta sig tid att posa inför folket. I trean så är det helt tvärt om, du måste stanna och prata, dansa, kittla osv med folket för att tjäna Guild Seals som låser upp egenskaper och magi. Och det kändes väldigt tramsigt att ha dansat med varenda NPC på torget då du inte kan välja hur du ska interagera med dem, du kan bara välja om det ska vara bra eller dåligt, så väljer spelet sedan själv ut handlandet vilket bidrar till att det blir monotont. Du kan självklart höja vad NPC:erna ska tycka om dig genom hur du uppför dig, men att lära känna en NPC är nästan som att spela The Sims, du måste spendera tid och köpa grejer för att imponera och för att få NPCn att gilla dig. Så jag la aldrig ner tid på att lära känna NPC:er utan hälsade mer på dem för att få Guild Seals, tråkigt? Ja väldigt.

En specifik sak som jag irriterade mig mest på var alla dessa quest där man skulle följa en random NPC genom skogen så att de inte blev dödade utav djur eller banditer. För att få NPC:erna att röra på sig var man tvungen att hålla dem i handen resan ut. Att hålla en vuxen man i handen, som ständigt berättar hur rädd han är kändes otroligt löjligt och pinsamt, rätt charmigt med barn-NPC:er men att hålla gubbar i händerna genom skogen kändes inte riktigt rätt. Dock så är NPC:erna otroligt roande, de är skämtsamma och lite råa, den brittiska humorn lyser igenom och får mig att le stundtals.

Fable III imponerade inte på mig alls då jag är djup förälskad i Fable I, även om Lionhead la sin budget på röstskådespelare så tycker jag inte det gjorde någon skillnad om John Cleese och Simon Pegg drog några skämt jämfört emot några andra med brittisk accent. Att fokuseringen ligger på så mycket mer än att vara en hjälte gör att storyn blir så spretig och den når inte fram,. Jag skulle inte kalla Fable III för ett eget spel utan mer som en stor expansion utav Fable II, som är sämre. Så ja, jag är besviken och jag hade faktiskt räknat med att Fable III inte skulle leva upp till sitt namn.

Recension: Halo: Reach

Jag visste långt innan att Reach skulle stå i lågor den 14 september och visst är det med en bitterljuv känsla jag andas ut efter timmarna jag spenderat med min kvinnliga Noble Six, Jag har gråten i halsen och det är ett sorgset men kärleksfullt farväl jag tar utav Halo,
Tack Bungie, för allt.

Spelet börjar med att du anländer till Noble Team som består utav fem  Spartaner och nykomlingen, Noble Six, som är karaktären man spelar. Noble Team skickas genast ut på ett uppdrag att ta reda på varför en radarstation har gått offline och till sin förskräckelse möts de utav de obarmhärtiga Covenanterna som kommer stå för Reachs undergång. Storyn är perfekt balanserad med tanke på vad Bungie har att handskas med, att skriva en historia som redan är skriven. Storyn skiftar mellan känslosamma scener till aha-upplevelser som gör spelet intressant och framåtdrivande. Miljön du rör dig i är onekligen vacker och trots att Reach brinner och skepp faller ifrån himlen så bevittnas skönheten i karaktärernas känslor till Reach, vilket får mig att känna samma sak, att Reach är mitt hem. Trots att miljön är snygg på distans så brister det när man kommer närmre och formgivningen på vissa objekt känns inte genomtänkta och lite slarviga samt att texturen på föremål och speciellt på marken som känns skum och omodern. Musiken i spelet är slående men det förvånar inte när man har en kompositör som Martin O’Donnell som redan har gjort Halos theme song och Never forget till en klassiker som väcker många känslor hos oss Halo-fantaster. Man får snabbt en bild och uppfattning utav karaktärerna i Noble Team som är speciallister i olika områden, Kat som är ett tekniskt geni och Jorge som är den stora killen med minigun som man sätter i tank-facket, alltså spelar karaktärerna roll och man får en närmre relation med Noble Team eftersom deras personligheter speglas tidigt in i spelet, dock tycker jag att man ibland glömmer bort vem man är, eftersom man är ruskigt lik Master Chief i sin låga profil och anonymitet.

AI:n i spelet är förvånansvärt bra, Eliterna duckar när jag kastar plasmagranater, Brutsen slänger sig åt sidorna när jag siktar med snipern och det är svårare att ha ihjäl fienderna, vilket höjer svårighetsgraden och kvalitén på kamperna, dock så kan inte AI:n som motsvarar mina lagkamrater köra bil, det kan bli lite svettigt när man jagas utav ghosts. Man introduceras till nya vapen och fordon som för mig inte var jätte sensationellt och jag fattade aldrig riktigt tycke för de nya vapnen som i vissa fall är opraktiska och svårhanterliga, likadant gäller det med fordonen. Bungie valde att ta bort battle riflen ifrån Halo: Reach och ersätta den med en snarlik battle rifle som endast skjuter ett skott i taget, stor förlust för mig och speciellt när det kommer till Multiplayer, för battle riflen var ett utav mina favorit vapen, lätt hanterlig och 3 smidiga skott i taget. Covenanterna pratar sitt egna språk i Reach som enligt mig är det enda språket som ska ljuda från deras munnar, det känns inte riktigt rätt när Eliterna pratar perfekt engelska. Samt att Covenanterna har blivit råare är en lättnad för mig eftersom att Covenanterna beskrivs som fruktansvärda och hemska, jag tycker inte riktigt att de har varit så hemska som de kunde ha varit, till och med i Reach känns Covenanterna ändå lite för tama, jag hade velat sett mer nöd hos människorna och mer grymhet hos Covenanterna för att skildra Reach undergång.

Jag älskar Co-op och i Halo: Reach fall så ökar AI:ns svårighet ju fler man är, bra tycker jag för det kan ju endast leda till att man bli bättre och att man faktiskt utmanas som grupp än ensam spelare. När man kommer till multiplayer så är jag otroligt besviken och jag är inte ensam om att ge den nya multiplayern en axelryckning. När jag spelade betan för första gången så var jag mycket tveksam till de olika klasserna och jag har blivit ännu mer tveksam sen dess, jag tycker att bubbleshield och powerdrainen var mycket bättre att ha i spelet än att välja en klass som man har tillgång till matchen ut. Banorna är för stora vilket leder till att tempot blir otroligt segt och att man rör sig i kanterna för att undvika snipers och headshots, planlösningen på banorna är värdelösa, battle riflen är borta, det är sällan man kan ta sig an fler motståndare åt gången som man kan i Halo 3, det är inte lika kunskapskrävande utan det hänger mer på hur bra vapnet man har är eller vem som får första skottet/slaget, AFK finns fortfarande kvar, health packs är osmidigt i multiplayer det är mycket bättre med starkare sköld som i Halo 3, det blir mycket spring och leta i de stora banorna eftersom att man skjuter sönder fordonen först, det kan bli väldigt monoton och tråkigt. Det positiva med Halo: Reach multiplayer är att man går upp i rank genom XP, alltså är man alltid påväg uppåt. Det är otroligt snygga menyer, Att pyssla om sin karaktär genom att låsa upp och köpa olika gears ger en motivation till att fortsätta spela.

Om jag ska vara rättvis emot mig själv så kan jag inte ge Halo: Reach högsta betyg, med tanke på dess sprickor i fasaden, jag tycker att Reach är ett värdigt slut (början) på Halo och tackar Bungie för ett jäkla bra spel, jag kommer fortsätta att spela Halo, jag kommer presentera Master Cheif för mina barn, jag kommer att komma ihåg Reach.

Screenshots

---

Annons
Spela poker, black jack, och andra spel online med Svenska Kasinon, mr green casino, casino bonus, Redbet kasino och Odds.se. Bra Kasino med bra odds och alltid massor av roliga spel. Spela och vinn nu!

---

Reach är nära.

Det är exakt en månad kvar tills Halo: Reach ligger i mina händer, längtan är intensiv, förväntningarna är skyhöga och jag ligger sömnlös om nätterna. Första gången jag spelade klart Halo-serien så visste jag inte vad Reach var, det var obetydligt för mig eftersom jag mest var ute efter att få spöa Covenanterna, Men i sinom tid så var förälskelsen i de coola FPS-spelen inte nog, jag ville veta mer, jag var tvungen att veta mer, veta allt!

I nuläget så kan man egentligen söka på vilken sökmotor som helst för att få reda på det man är oviss om, men det hjälpte inte min hunger till kunskapen om Halo som jag var ute efter. Jag köpte ett Halopedia som motsvarar en encyklopedi om Halo-universumet men det var lika obegripligt som Petra Medes skämt. Jag hade spelat spelen och jag visste vilka karaktärerna var, men ändå så hade jag känslan om att jag att jag inte kände Master Cheif, tills jag dök på boken som fick min kärlek att bli besvarad, The Fall of Reach. Många som inte har spelat Halo-spelen bekymrar sig över att inte hänga med i storyn, läs The Fall of Reach så kommer du garanterat hänga med i Halo-universumet. Även ni som har stenkoll på vad som har hänt i Halo-spelen, läs boken, lär känna karaktärerna och planeten Reach.

The Fall of Reach är skriven utav Eric Nylund och släpptes i November 2001 alltså samma år som Halo: Combat Evolved släpptes. Bokens avslutning är Combat Evolveds början och eftersom Halo:Reach inte utspelar sig efter fallet utav Reach så är boken en mycket bra guide till att lära känna Halo på ett nytt sätt. Så för er som inte har en susning om vad Reach är så kan jag förklara lite kort; Reach är en planet där Spartanterna tränades, Master Cheif aka John 117 är alltså inte född på Reach utan kommer ifrån en Planet som heter Eridanus, John och 74 andra 6 åriga barn blev ”kidnappade” och ersatta med kloner för att tränas till Spartans, Spartan-projektet ägde rum på planeten Reach och blev barnens nya hem eftersom att de inte kunde gå tillbaka till sina gamla liv. Halo:Reach handlar inte om Master Cheif, utan handlar om gruppen efter Master Cheifs grupp, alltså Spartans III. I boken får man följa människornas  konflikt med The Covenants som leder till Reach undergång, och det är i flykten ifrån Reach som Halo:Combat Evolved börjar. Så egentligen så säger inte Halo:Combat Evolved så mycket om Halo:Reach, så se  det som ett en möjlighet att lära känna andra spartaner förutom Master Cheif.

Victoria Saade

I den lilla staden Kumla utanför Örebro växte Victoria upp, med en kallelse i sitt liv, att erövra titeln; Gamer.  I unga år så kämpade den lilla Victoria emot sin kallelse och ville inte inse vad hon var ämnad för, trots att hennes hjärta brann för det färgglada knapparna så var hon envist bestämd på att leva i en stereotyp flickroll. Men vid 15 års ålder brast det för Victoria och hon kunde inte hålla den inre elden tämjd längre, hon kom ur ur garderoben som nörd.

Låt mig introducera mig själv, jag heter Victoria Saade kommer från Örebro men bor just nu i Stockholm, jag är 20 krya år och är en utav de tjejerna som ägnar mer tid framför tv än spegel. Jag bor ihop med min Co-op bästis Daniel även kallad pojkvän, men artificiellt är jag tillsammans med Master Chief och Thane i Mass Effect 2, har alltid haft en svaghet för män i grönt. Jag spelar mest Xbox 360 och PC men jag har planeringar att skaffa PS3:an så fort ekonomin tillåter. Jag är en multiplayer-junkie som kan spendera ändlösa timmar i mansdominerade lag och briljera. Jag uppskattar bra RPGs och adrenalinpumpande FPS, Ibland vill jag leka Gud bland de olika RTS och andra gånger vill jag bara springa runt i de ändlösa världarna i MMORPGS. Jag har kommit hit för att dela med mig utav spelupplevelser och mitt tyckande om spel och jag dundrar in med nävarna emot höfterna och blicken upp mot skyn och hoppas att jag blir mottagen med öppna armar. Ni kan även läsa mer om mig på http://victoriasaade.wordpress.com