Av att utdöma från GOTY-nomineringar har de flesta spelat Alan Wake. Kanske inte lika många fastnade för Deadly Premonition eller kanske inte fått chansen att spela det då det verkade undgå den stora radarn hos spelpressen. Dock har det under väldigt kort tid nästan fått en form av kultstatus, och kan mycket väl bli en sleeperhit. Personligen tycker jag att det finns likheter mellan de två spelen och tänkte därför låta dessa två spel utmana varandra i diverse kategorier för att se vilken som är att föredra. Självfallet är detta inte baserat på någon vetenskaplig faktum, utan utgår helt och hållet från mitt privata tycke och smak.
Grafik Är det något som Alan Wake har lyckats med så är det att få till en snygg blandning av ljus och mörker. Även rörelsescheman är välgjorda och naturen känns magnifik när man står på en avsats och tittar ner på de små ljuspunkterna från staden.
Deadly Premonition kan man dock kalla allting annat än snyggt. Det känns som att spelet från början skulle släppas på Playstation 2 eller Xbox och att Access Games inte riktigt orkade ta tag i det grafiska vid skapandet, utan valde att lägga sitt krut på annat.
Segrare: Alan Wake
Ljud/Musik Finska Remedy har slagit på stort och lagt ner mycket möda på att få till ett riktigt bra soundtrack med både välkända låtar och egna små juveler inspelade av Poets of the Fall. När det gäller bakgrundsmusiken kommer jag dock inte ihåg så mycket, och även ljudet är något som fallit i glömska. Jag minns ärligt talat inte om det fanns gott om knarrande dörrar, stampande fotsteg eller maffiga pistolskott?
Musiken från Deadly Premonition tror jag att man antingen älskar eller hatar. De små trudelutterna kommer verkligen i tid och otid. Samtidigt är det svårt att inte vissla/nynna med i låtarna och de ger ändå en fin känsla till spelet. Ljudet däremot känns ganska överdrivet och jag trodde ärligt talat att överdrivna stövelläten på hårt golv var förpassade till 90-talets spel?
Segrare: Alan Wake
Handling Det som ärligt talat fick mig att spela vidare i Alan Wake var egentligen handlingen. Även om det var snygga skogar som man irrade omkring i så kändes det mest monotont. Att följa Alan Wake i den bisarra värld han hamnat i där ett mörker har rövat bort hans fru var gastkramande. Även om jag tycker att det bitvis kändes som att de försökte dra ut på det lite för länge.
Även Deadly Premonition har en väldigt tilltalande berättelse. En mordhistoria som till en början verkade vara just en jakt på en seriemördare, men som sig sen visar sig även innehålla klara inslag av övernaturliga ting. Jag kunde inte låta bli att bli lite besviken mot slutet, ungefär samma känsla som uppstod i och med Farenheit. Less is more som uttrycket säger.
Det är ärligt talat svårt att faktiskt se att det ena spelet har en bättre handling än den andra, då de är bra på olika sätt. Så i denna delkamp får det nog bli oavgjort.
Segrare: Oavgjort
Kontroll Det kanske bara är jag, men är det praxis att skräckspel alltid ska ha halvtaskiga kontroller? Är det för göra spelaren stressig och på så vis se till att vi tycker det är än mer skrämmande? Inget av spelet hade i mina ögon en direkt bra kontroll. Det var inga större problem när man i lugn och ro kunde gå runt och undersöka saker, men när fienden började flockas runt huvudkaraktären gav jag mest ut en djup suck och var tvungen att fundera på hur jag skulle ta mig ur knipan.
Segrare: Oavgjort
Röstskådespelare Efter att spelat Deadly Premonition kan jag inte låta bli att tycka att röstskådespelarna i Alan Wake är ganska slätstrukna. De känns varken bra eller dåliga, men det är inte heller att jag direkt minns hur de lät. Möjligtvis då den skräckslagna Barry, som även är spelets mest intressanta karaktär.
Samtidigt var jag väldigt skeptisk till rösterna i Deadly Premonition. Det är många gånger jag funderat på om de verkligen gör sig till för att låta så ostiga som de faktiskt är. Men desto längre in i spelet jag kom, desto mer fastnade jag för de olika karaktärerna och dess röster. Jag kan fortfarande komma ihåg hur fler av dem låter, vilket även kan ha och göra med att det inte var länge sen jag klarade spelet. Men de kändes på något sätt mer levande.
Segrare: Deadly Premonition
Fiender/Bossar Ärligt talat, fanns det någon som helst variation av fiender i Alan Wake? Antingen var de skuggvarelser eller förtrollade tunnor/traktorer/hjul som fick liv och försökte hoppa på Alan. Inte finns det några bossar att prata om heller.
Även fiendegallerian i Deadly Premonition är inte mycket att hänga i julgranen. De vanliga fienderna är ganska monotona, men beväpnas ändå då och då med en baseballträ eller ett gevär. Det finns i alla fall några få bossar, även om dessa till stor del bestod utav QTE.
Segrare: Deadly Premonition
Spelglädje Det fanns egentligen bara en enda anledning till att jag spelade klart Alan Wake och det var handlingen. Utöver det fanns det inte mycket mer att göra än att ta sig från punkt A till punkt B. Vilket är mer än vanligt i spel, men då finns det i alla fall en rolig spelmekanik som tar en framåt. Det gör det inte i Alan Wake. Varje gång jag var tvungen att slå mig fram genom horder av skuggvarelser kände jag egentligen för att stänga av och göra något annat.
Även striderna i Deadly Premonition var otroligt enformiga och när den röda laddningsskärmen (ni som spelat spelet vet vad jag menar) beredde jag mig på någon timme monotont spelande. Men mellan dessa bitar hade jag väldigt roligt. Det var spännande att åka runt i Greenvale och träffa de udda karaktärerna som bodde där. Jag är även en sucker för sidouppdrag vilket det fanns gott om och likt Majoras Mask var det endast under vissa tider som det gick att komma åt vissa personer. Den ostiga historien gjorde även sitt för att hålla humöret uppe hela tiden.
Segrare: Deadly Premonition
Slutsats Det verkar inte bättre än att Deadly Premonition gick segrande ur denna kamp. Vilket kanske kan verka konstigt då Alan Wake verkar vara ett mer gediget hantverk. Men smaken är som baken. Personligen hade jag mycket roligare med Agent York och c/o. Se nu till att spela båda spelen och skapa dig en egen uppfattning.